1998, i den egyptiska hamnstaden Alexandria. Tiden för att träda in i vuxenlivet har kommit för den äldste sonen och den äldsta dottern. Sonen, nästan 13 och dottern som är 11 år, är på väg att bli myndiga enligt religionen och kulturen.

Att bli myndig i Egypten innebär en skyldighet som överskuggar de rättigheter som myndighetsåldern medför. Det handlar om skyldigheten att tygla den hotfulla kraft som måste kontrolleras strikt i hederskulturen – sexualiteten.

Denna söta 11-åriga tjejen har det vackraste långa hår man någonsin sett. Under hela hennes barndom har flickans hår lovsjungits i alla tonarter, av familjen, av släktingar och vänner till familjen, av skol- och lekkamrater. Flickan är stolt över sitt långa, vackra hår. Det är en del av vem hon är.

Allt eftersom åren gått har hon gradvis blivit medveten om att den dagen närmar sig då hon måste dölja den delen av sig själv. Hon kommer vara tvungen att göra sig mindre vacker. Hon har fått höra att det är fel för tjejer att vara vackra inför killar och män, hon har fått höra att kvinnor som inte döljer sin skönhet för män kommer att brinna i helvetet. Den lilla flickan har fått höra att Allah kommer att bli arg om hon visar sitt hår och att kvinnor som gör det kommer att hängas i håret och brinna i evig helveteseld.

Med sorgsen resignation har flickan börjat acceptera berättelsen man inpräntat i henne. Pojken fick också lära sig allt detta, hur syndig och skamlig kvinnlig skönhet är, hur viktigt för familjens heder det är att göra kvinnorna osynliga och onåbara, och hur det är hans plikt som äldste sonen att undanhålla sina systrars skönhet från andra killar och män.

Fastän flickan har resignerat älskar hon fortfarande sitt hår och vill inte alls gömma undan det. Hon försöker skjuta på det oundvikliga så länge som möjligt och påtryckningarna från familjen intensifieras.

– Det är dags för min lilla flicka att bli kvinna och bära hijaben, säger pappa.

– Jag vet, jag kommer att ta på mig den en dag. Men inte nu. Jag vill vänta lite till, svarar flickan irriterad.

– Till när då? Du får inte förarga Allah, du ser mer och mer ut som en kvinna.

Flickan lämnar rummet och går till köket där mamma är.

– Pappa har rätt, det vet du. Du måste göra det som är rätt.

– Jag vet, men inte nu. Flickan går och sätter sig hos sin bror.

– De har rätt, vet du, du är inte längre något barn, säger han.

– Men jag är fortfarande 11, säger flickan hjälplöst med gråten i halsen.

Dag ut och dag in pågår påtryckningarna tills flickan en dag ger efter för trycket och döljer sitt vackra hår, trött på all kritik, på skulden, på besvikelsen hon ser i sin familjs ögon, hon längtar efter deras gillande och godkännande. Nu är familjen nöjd och Allah är inte längre arg.

Om någon frågat den flickan om hon bar hijab av fri vilja hade hon svarat ja, men jag vet att det inte var så, jag var där, jag var delaktig i processen. Min syster erbjöds aldrig något alternativ, hon hade ingen i sin ringhörna som kunde bjuda motstånd och minska trycket från familjen. Inte samhället och inte skolan. Min syster var ensam, tillsagd att det var fel att vara vacker och fri, att hennes barndom inte tillhörde henne själv utan hennes föräldrar och Allah och att de bestämde när hennes barndom var över.

Många flickor i liknande situation som min systers finns i Sverige i dag, men till skillnad från i länder där hederskulturen är norm, har de här möjligheten att slippa möta trycket från släkt och familj ensamma. Här finns möjligheten att få sin barndom skyddad. De kan få tillgång till en neutral sekulär omgivning i skolan som en tillflykt från pressen hemifrån, skolan kan vara deras fristad. Jag vill påstå att detta inte bara är en funktion en skola kan fylla utan att det snarare är skolans skyldighet.

Därför blev jag besviken att Högsta förvaltningsdomstolen har fastslagit att det inte finns lagstöd för kommuner att förbjuda hijab i kommunala förskolor och grundskolor som Skurup och Staffanstorp kommuner har velat göra.

Det är viktigt att komma ihåg att hijab inte är vilket klädesplagg som helst. Hijab är först och främst en religiös symbol som har en betydelse och ett syfte inom en religiös kontext inom vilken en kvinnas hår och kropp anses vara ”awrah”, ett arabiskt ord som ordagrant betyder att något är ”defekt” eller ”bristfälligt”. Detta ”något” är kvinnokroppen som anses bringa skam eller leda till frestelse och synd. Ordet hijab på arabiska betyder ”barriär” eller ”sköld” och syftar på isolering och segregering av kvinnor gentemot män.

Detta koncept återspeglar en strävan efter ”sexuell puritanism” på religiös grund, en ultrakonservativ syn på kvinnors kroppar och sexualitet och på sex i allmänhet. Det representerar en översexualisering av kvinnor som behandlas som sexobjekt som under alla omständigheter måste skylas för att inte väcka mäns begär.

Det blir ännu mer problematiskt när man sexualiserar barn och sätter hijab på flickor, då denna handling insinuerar att barn är också sexobjekt som bör skylas för att inte provocera mäns lustar. Plagget berövar således flickor deras barndom och rätten att leva på samma villkor som alla andra barn.

När vi talar om religionsfrihet i detta sammanhang är det viktigare att fokusera på barnens religionsfrihet än på föräldrarnas. Detta också inkluderar frihet från religiös påtryckning. Att behöva anamma en starkt religiös symbol, som hijaben faktiskt är, utgör en börda för ett barn som rimligen inte kan vara fullt medvetet om hijabens innebörd och dess konsekvenser för barnets liv och framtid.

Allt detta måste vägas in när vi pratar om religionsfrihet och yttrandefrihet och jag skulle påstå att barnets välmående väger tyngre än en religionsfrihet utan gränser.