Att observera de senaste våldsdåden från Hamas påminner om att vara en åskådare i en teater där medeltida fasor framträder på scenen – med rapporter om över tusen oskyldigt dödade, sexuella övergrepp på kvinnor, brutalt mördade barn och brända spädbarn. Omfattningen av dessa handlingar är svår att ta in, och jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas för israelerna som dras in på denna skräckinjagande scen.

Trots attackens uppenbara ondska har det gjorts försök från vissa mediapersoner, politiker, aktivister och individer med arabisk och muslimsk bakgrund att tona ned eller rättfärdiga dessa handlingar. De lägger ofta skulden på Israel eller framställer Hamas handlingar som en kamp för frihet, och strävar efter en nyanserad hållning. Sådana försök tyder dock på antingen en brist på intellektuell kapacitet eller en moralisk bankrutt.

Skillnaden är stor mellan terrorister som medvetet dödar barn, och till och med använder sina egna barn som mänskliga sköldar, och en armé som gör sitt bästa för att undvika civila förluster. Ett enkelt tankeexperiment kan klargöra detta: om palestinierna och Hamas hade samma militära kapacitet som Israel, skulle de försökt utplåna alla israeler, medan Israel, som redan har denna kapacitet, strävar efter att skydda palestinska civila. Som Ben Shapiro nyligen uttryckte det, ”om Israel lägger ned sina vapen i morgon, kommer varje jude att slaktas, om Hamas lägger ned sina vapen i morgon, skulle Israel lämna Gaza ifred.”

Hamas våld är inte bara ett angrepp mot den israeliska befolkningen utan också mot deras eget folk. De vet att deras angrepp kommer att framkalla israeliskt svar som leder till förstörelse i Gaza med oskyldiga liv förlorade i processen. De strävar efter att upprätthålla sitt heliga krig, ser martyrdöden som en ära och de som dödas av Israel som martyrer. De syftar också till att stoppa normaliseringen av relationerna mellan Israel och arabländerna, en process som nyligen visade lovande tecken även med Saudiarabien, som nu har dragit sig ur.

Hamas försöker mobilisera inte bara palestinier utan hela arabvärlden i deras strävan att utplåna Israel. De försöker radikalisera fler palestinier och araber i hela regionen genom att eskalera konflikten med sina egna dödade civila som bränsle. I ljuset av detta är tankarna på fred, samexistens eller en tvåstatslösning under Hamas styre endast drömmar. Hur kan fred uppnås med en terrororganisation som är inriktad på folkmord?

Tragiskt nog, trots påståenden om Hamas bristande stöd bland palestinier, visar opinionsundersökningar raka motsatsen. 53% anser att Hamas är ”mest värd att representera och leda det palestinska folket”, medan endast 14% föredrar Fatah-partiet, och 77% ser Hamas som vinnaren i att försvara Jerusalem och dess heliga platser.

Stödet för tvåstatslösningen har också minskat bland både palestinier och israeler, och ligger på bara en tredjedel på båda sidor. Orsakerna varierar dock: israelerna oroar sig för säkerhetsriskerna från en fientlig granne som genom suveränitet skulle bli ett ännu större hot, medan palestinierna vägrar erkänna Israel som en stat och ser allt dess territorium som ockuperat land.

Israels säkerhetsbekymmer framhävs ytterligare av situationen i Gaza. Trots en blockad har Hamas lyckats smuggla in vapen och omvandla material, som avloppsrör, till raketbyggen. Om blockaden upphävdes och Israel inte hade någon kontroll över Gaza kan man bara föreställa sig det ökade inflödet av vapen och extremister till palestinska territorier som syftar till att attackera Israel.

Hizbollah fungerar som ett varnande exempel; när jihadister får operera fritt i områden som inte kontrolleras av Israel, har de avsevärt överträffat Hamas i militär kapacitet och utgör ett konstant hot mot Israel.

Ett annat alternativ till tvåstatslösningen kan vara att återställa Gaza till dess status före 1967, administrerat och kontrollerat av Egypten. Detta är dock också orealistiskt. Egypten skulle vara starkt ovillig att ta kontroll över Gaza på grund av deras kamp mot militanta islamister i Sinai som har kopplingar till Hamas och det demografiska och ekonomiska trycket att absorbera två miljoner människor. Egypten vill inte ens i skrivande stund öppna gränsövergången Rafah för civila i Gaza som flyr nu.

Ur Israels synvinkel verkar det oklokt att förlita sig på Egypten för att kontrollera Gaza och dess militanter, inte bara på grund av skepsisen mot den egyptiska regimens effektivitet, utan också på grund av delar av det egyptiska samhället och till och med inom den egyptiska säkerhetsapparaten som sympatiserar med Hamas, om än öppet när det gäller den förra och i hemlighet när det gäller den senare.

Lösningen på den israelisk-palestinska konflikten fortsätter att vara svårfångad. En sak är dock säker: att eliminera Hamas – både militärt och politiskt – verkar nödvändigt för att något sken av fred ska uppnås. En tillfällig ockupation av Gaza verkar vara den mest realistiska vägen för att uppnå detta. Men detta presenterar i sig ytterligare ett lager av komplexitet och potentiella internationella friktioner, samt förluster av människoliv bland den israeliska armén och bland oskyldiga palestinier.

Tvåstatslösningen verkar också vara en utopisk dröm och bör överges eftersom den för närvarande inte framstår som vare sig realistisk eller särskilt önskvärd, med tanke på säkerhetshoten mot Israel som den innebär och bristen på stöd för den på båda sidor.

Sverige borde därför dra tillbaka sitt erkännande av den palestinska staten. Hur deprimerande det än låter är det möjligt att vissa konflikter inte har någon lösning och bara dör med tiden, och i det här fallet kanske det behövs århundraden till.