Många av dem som kommer har med sig blommor som de lämnar på platsen. En del byter några ord med poliserna som finns på plats, andra blir stående i tystnad.

– Jag har tänkt hela dagen att det här är riktigt dåligt, jag var ju här när det hände, säger Simon Yousefi, som har bott i området i åtta år. Sedan en tid tillbaka letar han lägenhet i andra, lugnare stadsdelar som Torslanda och Örgryte.

Läs även: Polis skjuten till döds i Biskopsgården i Göteborg

– Jag var och kollade på en lägenhet idag, långt härifrån. Jag känner att det är nog. Det är fel personer, det är andra som drabbas.

– Det har varit i krig nu i tio år mellan de två sidorna i Biskopsgården.

Själv tänker han inte ändra något i sin vardag efter onsdagens dödsskjutning – men han hoppas att det påverkar hur andra beter sig.

– Precis, de som beter sig dåligt, att de verkligen får en tankeställare, flikar kompisen Amanda in.

När det gäller vad som behöver göras för att få stopp på våldsutvecklingen är de eniga.

– De måste bli mycket hårdare, helt ärligt. Det behövs mycket hårdare straff i Sverige, det är väldigt milt just nu, säger Amanda.

– Mycket hårdare straff. Det kanske inte påverkar jättemycket men det kommer påverka lite, så att man har ett bättre konsekvenstänk innan man gör någonting dumt, säger Simon.

Läs även: Politiker reagerar på dödskjutningen: ”Inhemska terrorister”

Tillsammans med ytterligare ett par kompisar sitter de på en bänk och tittar bort mot polisbilarna och de växande högarna med blommor.

– Det här kan ju påverka folk som vill bli poliser också. De kan ångra sig nu för att de blir rädda, de kan ju riskera livet. Så det får vi hoppas att det inte gör, säger Moa Svensson.

Vid spårvagnsstationen alldeles i närheten står Amanuel Futsum Berhe och pratar med en bekant. Han var borta under gårdagen och läste om det som hänt online.

– Det kändes jättetråkigt, jag blev väldigt ledsen faktiskt, säger han.

När han flyttade hit för snart sju år sedan trivdes han jättebra, men sedan flera år vill även han flytta härifrån. Att hitta en lägenhet har dock varit svårt.

– Det händer saker här hela tiden, man blir lite rädd ibland, mest på kvällar, säger han.

I närheten av blomhögarna står några polisbilar parkerade. Här står Eva-Britt Luvö och Maria ”Ia” Rasmusson, som båda varit nattvandrare sedan slutet av 1990-talet. De är här för att visa sitt stöd för den avlidne polismannens familj och kollegor.

Läs även: Per Gudmundson: Sveriges verkliga kris

Eva-Britt Luvö hade först svårt att tro på vad som hade hänt.

– Jag tänkte att det måste vara ett missförstånd, man skjuter inte på vår blåljuspersonal. Jag säger “vår” eftersom jag är nattvandrare. Det är de som hjälper folket, säger hon.

Nattvandringarna tänker hon fortsätta med, även om hon kanske blir lite försiktigare med att prata med de personer som inte längre är ungdomar.

– Jag är väldigt arg, besviken och ledsen. Jag har tagit illa vid mig, men det innebär inte att jag inte ska ut och nattvandra, säger hon.

Onsdagskvällen var solig och det var barn i alla åldrar ute och lekte, säger Ia Rasmusson. Själv hade hon besök av sitt barnbarn och hann bara höra polishelikoptern i luften innan hon gick och lade sig. Först morgonen efter fick hon veta vad som hänt.

Att engagera folk i nattvandringarna har blivit svårare. Kanske har folk blivit räddare, konstaterar hon.

– När vi började var det inte svårt, vi var jättemånga från början. Sedan har det bara krympt.

Själv är hon uppvuxen i Biskopsgården och har inga planer på att flytta. Trots allt som har hänt här känner hon sig trygg – men hon respekterar dem som gör ett annat val.

– Jag har haft grannar som har haft småbarn som har flyttat. Nu har jag fått nya grannar på min gård som har småbarn. Jag hoppas att de vågar stanna och att man faktiskt får stopp på det här, säger hon.