En polis i tjänst har mördats på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. Det var en man, i 30-årsåldern, ganska ny i yrket. Han och en kollega – bägge uniformerade – patrullerade till fots och på moped i området och pratade med folk. Rent rutinarbete. Vara på plats. Skapa trygghet.

Men i Biskopsgården kan inte polisen bedriva sitt arbete. Det är själva definitionen på ett ”särskilt utsatt område”. Området har en hög koncentration av kriminella, men polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag. Invånarna är obenägna att delta i rättsprocessen. Här finns i stället en parallell samhällsstruktur.

Biskopsgården har kategoriserats som särskilt utsatt område alltsedan polisen började kartlägga problemen 2015. Biskopsgården är inte unikt. I Sverige finns 22 stadsdelar som räknas som särskilt utsatta. Därutöver finns 10 områden som ligger i riskzonen att bli särskilt utsatta. Samt 28 områden som kategoriseras som utsatta. Totalt 60 bostadsområden, där kriminaliteten har en kraftigt negativ inverkan på lokalsamhället och där gängvåldet är ett ständigt överhängande hot. En halv miljon människor bor där.

Läs även: Risk för permanent blodbad i förorten

Detta är Sveriges verkliga kris. Som journalist vill man skriva om den varje dag. Som medborgare önskar man att problemen kunde lösas. Som människa sörjer man.

I stället bevakar jag en regeringskris.

En regeringskris där statsministern är så svag att han avsätts, men där oppositionen samtidigt är så vingklippt att statsministern kan vara säker på att återinträda efter några dagars politiskt spel för gallerierna.

Samma morgon, när Sverige väcks av nyheten att en uniformerad polis har skjutits ihjäl, väljer moderatledaren Ulf Kristersson att avsluta sina försök att bilda regering. Kristersson konstaterar att det skulle finnas en majoritet, minst 175 riksdagsmandat, mot honom vid en omröstning. Talmannen kommer nu att gå till Socialdemokraternas Stefan Löfven. Tillbaka på ruta ett.

I sin senaste regeringsförklaring, i höstas, lovade statsminister Stefan Löfven att ”trycka tillbaka de kriminella gängen”. Året innan hette det att ”kriminaliteten ska bekämpas med samhällets fulla kraft”. I regeringsförklaringen dessförinnan inskärpte Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige”. Det var förresten samma år som regeringen skulle få slut på angreppen mot blåljuspersonal. ”Vårt gemensamma budskap är: Rör inte våra hjältar!” sade Löfven. Sådär har det låtit sedan 2014, då Löfven tillträdde och lovade att arbetet mot organiserad brottslighet skulle ”prioriteras”.

Snart läser han upp en ny regeringsförklaring. Måtte det bli den sista.

Tänd ett ljus för polisen.

Läs även: Vad är det för fel på våra förorter?