Ett återkommande mönster i regeringens svar på kritiska frågor om hur statsmakterna ska leva upp till sitt totala vårdansvar under corona-epidemin har varit att hänvisa till hur mycket mer pengar som regeringen har anslagit till särskilda vårdinsatser. Ty under epidemin har vård som inte ansetts vara akut fått stå tillbaka, och den så kallade vårdskulden har växt med uppskjutna operationer och patienter som inte har fått sin behandling i tid, med tilltagande lidande och ytterst också förtida död.

Regeringen har hänvisat till anslagna penningmedel eftersom det är enklast att göra så. Pengar går alltid att få fram. Att få fram kunniga människor, rätt slags organisation, etablerade organisatoriska rutiner för drift, hantering och problemlösning (det som på fackspråk brukar kallas för ”strukturkapital”) är betydligt svårare.

Och i den politiska världen är det alltid enklare att tala om det man kan göra, än det man inte förmår att göra. Därför betoningen på hur mycket man har skjutit till i kronor och ören.

Ett utmärkt exempel på detta fanns i socialminister Lena Hallengrens svar till den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvalls fråga i november förra året (2020/21:534) om vad regeringen ämnade göra för att korta de växande vårdköerna.

Hallengren svarade med en uppräkning på 14 rader om regeringens insatser. Nästan allt handlade om pengar: 20 miljarder kronor i riktade bidrag för att ersätta regioner och kommuner med merkostnader, tillkommande ytterligare 4 miljarder kronor i budgeten 2021 för att hantera uppskjuten vård, höjning av de generella statsbidragen till regioner och kommuner med 10 miljarder kronor, utöver en tidigare aviserad permanent höjning om 12,5 miljarder kronor, samt 3 så kallade tillgänglighetsmiljarder och 3,3 miljarder riktade till primärvården.

Och dessutom hade regeringen tillsatt Sveriges första nationella delegation för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården med fokus på kortare väntetider och Socialstyrelsen fått i uppdrag att stödja regionernas hantering av de uppdämda vårdbehoven.

Allra sist på en enda rad, framhöll Hallengren: 

”Tillgången på rätt personal med rätt kompetens är en annan nyckelfaktor.”

Därför hade regeringen också tillsatt ett nationellt vårdkompetensråd i januari 2020.

Finns det inte kompetenta individer att uppbringa för stunden, hjälper inga pengar

Hallengren talade om pengar, eftersom dessa är lättare att få fram än rätt personal med rätt kompetens. Men finns det inte kompetenta individer att uppbringa för stunden, hjälper inga pengar.

När företag sålunda skriver sådant som att medarbetarna är vår viktigaste resurs eller tillgång, tas det ofta emot som floskler eller klyschor. Många gånger beror det givetvis på att man inte lever upp till den devisen.

Emellertid är själva uppfattningen att människor och deras förmågor i form av talang men framför allt i form av enskildas yrkeskunskap och av yrkeskunniga individer genom årtionden (ibland århundraden som till exempel i pedagogiken) etablerade rutiner på grundval av beprövade metoder, som är det avgörande värdeskapande, tämligen ny i mänsklighetens historia.

Den antika uppfattningen om slavar var att dessa var talande instrument (”instrumentum vocale” – Marcus Terentius Varro, De re rustica / Samtal om jordbruket, 30 f. Kr.), alltså att de arbetande individerna är att likställa med verktyg eller andra lika homogena produktionsfaktorer. Samma grundinställning om människorna, alltså individerna, som utbytbara storheter återkommer både i marxismens syn på arbete och kapital som produktionsfaktorer och inom taylorismen om arbetsmomentens uppbrytande i smådelar och återkommande kontroller av arbetskraften. 

Taylorismen utvecklades visserligen som ett förfaringssätt för att få in lågutbildad arbetskraft i seriell produktion, men dess metodik kom också att prägla motsidans, fackföreningarnas och arbetarrörelsens, uppfattning om arbetskraftens utbytbarhet. (Det var ingen slump att Lenin fattade ett intresse för taylorismen och förordade dess metoder för arbetets organisering i Sovjetryssland.)

Humankapital är mycket svårare att få fram än finansiellt kapital

Grundtanken om utbytbarhet utan individuella hänsyn till kunskaper och färdigheter präglar sålunda fortfarande stora delar av svensk arbetsrätt med idéer om turordningskretsar och principer som ”sist in, först ut”.

Men det faktiska tillståndet är att humankapital är mycket svårare att få fram än finansiellt kapital. Det förra kräver år av utbildning och odling, av kultur.  Samtidigt är historien full av både personer och regimer som genom olika metoder kommit över stora summor med pengar, men som har förslösat dem till och med när har de velat göra gott, därför att man har saknat eller inte förmått att attrahera kunniga människor.

Ibland slungas i samhällsdebatten ut anklagelsen att man från högerhåll tror att allt kan köpas för pengar. Men detta är i grunden en socialistisk missuppfattning om marknadsekonomi och det system som felaktigt går under namnet ”kapitalism”. Dess framgångar bygger tvärtom på insikten om individernas unicitet och humankapitalets betydelse för utveckling och välstånd.