Margareta Strömstedt och jag var inte nära vänner, men hon och hennes böcker liksom hennes tröstande ord kom ändå att betyda mycket för mig, skriver Nina Lekander i ett minnesord.
Vanligen gråter jag inte när betydelsefulla konstnärer dör. Men när jag i går stod och rörde i en risotto och lyssnade på radio – Margareta Strömstedt död vid 91 års ålder! – räddades gröthelvetet från att bränna fast tack vare salta tårar och kalla kårar. Hon var inte bara en fenomenal författare utan också en sorts morsa för så många av oss. Trots att hon själv ibland kände sig som en dålig mamma, men vem har inte gjort det? Kära, vackra, tappra, smarta kvinna och förebild!
Flera minnesord har redan skrivits om hennes liksom diskreta och oskrytsamma karriär som författare, tv-producent och biograf (över vännen och kollegan Astrid Lindgren). Själv har jag inte läst hennes barnböcker om Majken, men desto fler av de mer eller mindre självbiografiska vuxenverken: ”Julstädningen och döden”, ”Församlingen under jorden”, ”Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv” och ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”.
De första om vuxenvärk, uppväxten i en frikyrklig familj med en nervklen, sängliggande mamma och en dynamisk pastor till pappa. Att vara barn utan att riktigt få vara det, att bli mamma åt sin mamma. Och städerska; den första meningen i ”Julstädningen …” lyder ”Det är aldrig så att vi hinner bli färdiga med städningen på lördagskvällarna.” Att leka hanns inte med.
Jag var inte nära bekant med Margareta, men träffade henne då och då. En gång var jag själv nybliven mor, förtvivlad över att sonens far tidigt hade lämnat mig. Det är kanske bara bra, tröstade hon. Nu får du styra själv och slipper reta dig på att han trycker i mitten av tandkrämstuben. Bakom detta kunde man ana det inte helt friktionsfria äktenskapet med den ständigt arbetande och stundom otrogna chefredaktören Bo Strömstedt. Och man visste att detta med att ha barn inte alltid var lätt; både den tuffa Niklas och den då vilsna Lotten stötte man som ung ofta på i Stockholmsnatten.
”Snäll – som att ha ett extra ess uppe i ärmen”, skrev en gång den norska poeten Jan Erik Vold. Och det hade Margareta Strömstedt (ibland kanske brukbart som vapen?). Vid en av Anders Ehnmarks och Annika Hagströms generösa sommarluncher, kanske 1992, fylkades de allra flesta kring Sven Lindqvist, Agneta Stark och P O Enquist, medan det ekade rätt tomt kring Jan Myrdal och Gun Kessle. Som av Myrdal kallad ”mellanskiktsfeminist” tordes jag inte slå mig ner bredvid dem. Men det gjorde Margareta och Bo.
Emellertid räckte det inte för Jan och Gun. I de flestas fokus stod likt förbannat Sven, Agneta och P O. Så mitt i maten reste sig Gun plötsligt upp och sa något i stil med: Kom nu Jan så går vi. Sagt och gjort, de reste sig och försvann som en avlöning. Detsamma gjorde den delvis tryckta stämningen – skämten om ”Tolv på det trettonde” och ”Pubertet” haglade.
Fyra år före Metoo skrev Strömstedt i ”Jag skulle gärna vilja förföra dig …” (2013) om de sexuella övergrepp hon hade varit utsatt för men varit ”för feg” för att protestera mot. Men hon var både modig och mild. Den som först av alla fick Astrid Lindgren att våga tala om hur hon tvangs lämna bort sin son Lasse till en fostermor i Köpenhamn. Nu har Margareta själv lämnat livet. Men inte oss läsare, stora som små.
