Facebook noscript imageMark Brolin: Invasionen av Ukraina blixtbelyser EU:s demokratiunderskott
Krönikörer
Mark Brolin: Invasionen av Ukraina blixtbelyser EU:s demokratiunderskott
Mark Brolin: Invasionen av Ukraina blixtbelyser EU:s demokratiunderskott

Återkommande kriser visar hur EU-byråkratin urgröper medlemsländernas folkstyre, och utnyttjas för att marschera vidare mot alltmer överstatlighet – utan att medborgarna tillfrågats. Men inte ens oppositionen vill ta i frågan, skriver gästkrönikören Mark Brolin.

Nu är vi där igen. En kris i Europa, en invasion av Ukraina, och EU-entusiaster utnyttjar den för att skönmåla EU:s insats samt kräva ytterligare fördjupning av EU-samarbetet. Som när Ann Linde hyllar EU:s Ukrainapolitik. Trots att det är bedövande tydligt att det är Nato- och inte EU-samarbetet som är motkraften mot rysk expansionism.

EU-linjen präglas, som alltid, av intresseagendan i någon av EU:s tre beslutscentrum: Bryssel, Paris eller Berlin. Denna gång har inte minst tyska gasledningsintressen länge hindrat EU från att erbjuda samma resoluta stöd för Ukraina som exempelvis Storbritannien. Uppenbart räknar Putin med att Tyskland och EU svarar ungefär lika tandlöst och teatraliskt som i samband med Krim-invasionen. Dessvärre är risken överhängande att han får rätt.

Läs även: Magdalena Andersson fördömer den ryska invasionen av Ukraina

Helt nyligen användes coronakrisen som svepskäl för att via ”återhämtningsfonden” ge ännu mer konstgjord andning åt EU:s tickande bomb: europrojektet. Ett projekt som utvecklats till ett verktyg för att skyffla goda pengar från norra Europa till södra Europas hopplöst överbelånade ekonomier och banker. Trots att Sveriges väljare – och skattebetalare – sagt nej till euron så har regeringen utlovat 150 (!) svenska miljarder. Sådant andas både folkförakt och en servil svensk hållning vid hovet i Bryssel.

Vaccinprogrammet då? EU:s program utvecklades till en fältstudie i byråkratiskt krångel, senfärdighet och syndabockspolitik. Ann Linde fortsätter ändå att repetera EU:s pr-sagor. Medan Storbritannien, tack vare sitt EU-lösgörande, kunnat driva Europas snabbaste vaccinprogram.

Mönstret återkommer i fråga efter fråga. Att EU lovar runt men håller tunt är inte förvånande. Så blir det alltid när enorma mängder makt koncentreras i byråkratikolosser. Ytterst eftersom vi skröpliga människor tenderar att bli ”slöa” när vi blir så mäktiga att vi kan komma undan med halv- eller heltaskiga resultat.

Så än en gång är Europa inklistrat i en maktapparat som egentligen bara är riktigt bra på att producera gloriösa ond-mot-god-berättelser. Den gemensamma nämnaren? ”Fina” människor sägs behöva applådera. Maktkritiker utmålas som illasinnade bakåtsträvare. Termer som ”fred” och ”välstånd” – propagandaberättelsernas evergreens – används lika flitigt som när monarker, kommunistledare och påvar hållit i maktens tömmar. Som av en slump står statsarvoderade ”experter” på rad och intygar att även nya angelägna frågor, som i dag klimatfrågan, kräver ännu mer överstatlig makt- och pengacentralisering.

Precis som om miljön på något mirakulöst vis förbättras av att fösa skattepengar mellan makt- och ordtrixande byråkrater och levebrödsinternationalister. Aktörer ljusår från de praktiker – inklusive ingenjörer, miljöentreprenörer och mer verklighetsnära lagstiftare – som på riktigt driver alla landvinningar. Samt har vett att på nyktert vis parera sidoeffekter som energi- och nu även Ukrainakrisen. Det behöver väl knappast sägas att Ryssland knappast vågat invadera Ukraina om inte Tyskland gjort sig så beroende av rysk gas efter nedläggningen av sina kärnkraftverk.

Det kanske mest praktiska många EU-byråkrater ägnar sig åt personligen är att arrangera så kallade demokratikonferenser. Till synes utan att inse ironin i att maktkritiker nästan aldrig figurerar på inbjudningslistorna. Typiskt inbjuds istället idel likasinnade centraliseringsivrare som, i en kontinuerlig rundgångscirkus, delar ut hyllningar och budgetpåsar till varandra.

Det är inte konstigt om man tror att det går att vara både äkta demokrat och EU-vän. Det finns nämligen inget laddat ord som EU:s tusentals ”informatörer” har i uppdrag att använda mer ofta för att konsolidera villfarelsen. Ändå krävs det egentligen inte särskilt mycket egen eftertanke för att syna bluffen. För EU-kommissionen är ju inte längre en kommission i bemärkelsen att den, som ordet avser att signalera, är underställd medlemsstaterna. Hade öppenhet och hederlighet spelat roll så hade EU-kommissionen omgående döpts om till ”EU-regeringen”. Eftersom kommissionen är kraftkällan i en organisation som är på god väg att utvecklas till en ny superstat.

Redan står EU:s maktapparat, i mångt och mycket, över såväl Sveriges riksdag som Sveriges domstolsväsende. Utvecklingen mot svensk de facto provinsstatus skulle förvisso kunna vara helt i sin demokratiska ordning men bara om: 1) Intentionerna är öppet och ärligt deklarerade, 2) Svenska folket medges möjlighet att bekräfta att den önskar sig en sådan utveckling och 3) EU-kommissionens ordförande antingen hämtar sitt mandat från den viktigaste grupperingen i det folkvalda EU-parlamentet (som i flertalet riktiga demokratier) eller blir direktvald (som när presidenten i USA eller Frankrike väljs direkt av folket).

Inte ett enda av dessa tre kriterier är uppfyllda. Istället har vi en situation där kommissionsordföranden, i dag Ursula von der Leyen, tillsätts genom hemliga korridoruppgörelser mellan en handfull maktspelare i Bryssel, Berlin och Paris. Inte olikt tillståndet i Ryssland används parlamentet främst för att skänka ett sken av demokrati.

Det är en praktskandal – samt ett svek utan like mot Sveriges befolkning – att Sveriges regering ändå bara mumlar sammanfattande, minimerande och avvisande om ett ”demokratiunderskott”. Det är ytterligare en skandal att Sveriges skattebetalare själva tvingas betala den gigantiska pr-nota som krävs för att hålla demokraticharaden vid liv.

Läs även: Mark Brolin: Att blankrösta är enda sättet att rädda demokratin

Ingen bör betvivla att i den eviga dragkampen mellan folkviljan och administrationskastens försök att hålla folket på mattan så har även Socialdemokratin upphört att spela på folkets planhalva. Tänk om Hjalmar Branting eller Per Albin hört en socialdemokrat säga, i demokratins gryning, att svenska folket inte riktigt begriper sitt eget bästa så därför bör väljarmakt transfereras till en icke folkvald kommission i fjärran land. En sådan socialdemokrat hade skrattats ut efter noter. Eller befarats ha en skruv lös.

Det borde såklart vara öppet mål för oppositionen. Men så fungerar det inte i ett Sverige inom vilket socialdemokratin institutionaliserat sitt grepp sedan årtionden tillbaka. Oppositionen är van vid att stukas så fort den sticker ut hakan, inte minst av raden av ”experter” som socialdemokratin då tenderar att ställa på rad för att säga något i stil med ”urbota dumt”.

Så vad har då oppositionen gjort under senare år när S ropat alarmism mot kritiker av regeringens intellektuellt lättviktiga och reaktiva migrations-, brottsbekämpnings- och coronapolitik? Jo, den har vankelmodigt fallit till föga. Ända tills folket krävt förändring. Fast vid det laget har samtliga riksdagspartier, inklusive S, modifierat sina positioner. Så trots att Sverige, under epoken Löfven/Andersson, haft de i särklass mest värdeförstörande regeringarna sedan demokratigenombrottet så har borgerligheten ändå inte lyckats klättra i opinionen. Varför skulle den förtjäna att klättra när den opponerat så tröstlöst klent?

Men nu då, äntligen dags för omprövning av vankelmodslinjen efter att den så uppenbart misslyckats gång efter gång? Särskilt nu när opinionsvinden gällande EU-experimentet redan börjat vända och borgerligheten därför ännu en gång står framför ett vidöppet mål? Inte då. Istället tycks borgerlighetens partistrateger ännu en gång ha konkluderat att eftersom frågan splittrar – och nästan alla statsarvoderade ”experter” sjunger EU:s lov – så är det nog ändå bäst att sitta mer eller mindre still i båten. Så repetition snarare än förnyelse av ett bevisligen misslyckat oppositionsrecept.

Åsiktslocket som ligger som en våt filt över EU-debatten sker alltså i allra högsta grad även med borgerlighetens goda minne. Trots att enda sättet för borgerligheten att kunna bilda en stark regering efter nästa val är om den till slut lyfter sig själv i håret. Det är för övrigt också bara då borgerligheten förtjänar regeringstömmarna.

Läs även: Ukrainas utrikesminister: Världens framtid står på spel

För inget parti som fortsätter att taktiskt låtsas bort EU:s gigantiska demokratiproblem förtjänar att vare sig sitta i regeringen eller riksdagen. Det är nämligen inte bara Ryssland som blir ännu mer autokratiskt styrt för varje dag som går. Just på grund av EU-inklistringen gäller det även Sverige.

Mark Brolin
Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare. Utkom nyligen med boken Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.