Länge var Sverige måttfullhetens förlovade land. Socialdemokratin dominerades av en vital folklig massrörelse vilket borgade för konkret praktisk förbättringspolitik snarare än av idealistiska skrivbordsexperiment. Bonderörelsen var en annan mäktig kraft som inkluderade en småföretagarklass som kohandlade framgångsrikt med S. Sveriges exportföretag var samtidigt så viktiga för välfärdsstatens finansiering att dessa kunde förhandla sig fram till relativt modesta bolagsskatter. Det var alltså folkvett parat med realpolitisk balans som byggde Sverige. Respekten för det i särklass viktigaste politiska samarbetet var grundmurad: det demokratiska samarbetet mellan ledare och folk.

Snabbspola nu till nutid. Folkrörelserna är skuggor av sina forna jag. Medelklassen har övertagit arbetarklassens roll som viktigaste väljargrupp. Båda stegen reflekterar att folkmajoriteten är mätt och belåten gällande gårdagens stridsfrågor. Baksidan? Samhällets kraftcentrum motverkar inte längre varandra. Tvärtom konkurrerar alla stora partier och alla stora företag om mittfältsväljare respektive mittfältskonsumenter. Därav mittfältets intresseagenda för hela slanten. I decennier. Som exempellöst låga räntor för att skruva ner villalånet och upp aktieportföljen. Gränser så öppna att det också öppnat upp för internationalistiska karriärportar för administrationseliten; liksom billig städhjälp. Samt ett makt- och lobbyistcentrum, EU, som är så strukturellt riggat till mittfältets fördel att precis allihop med verklig makt, i detta centrum, låter som Annie Lööf.

Resultatet? Sverige har numera tätpositioner i Europa gällande arbetslöshet, grov brottslighet, usla skolresultat, utanförskap samt andel missnöjesväljare. Svensk politik avgörs i hög grad i Berlin, Bryssel och Paris. Industri efter industri utvecklas i oligopolriktning. Inflationsspöket är tillbaka efter decennier av monetär kokain- och valfläskstimulans. I praktiken har såväl svensk neutralitetspolitik som frikopplingen från eurofiaskot redan börjat överges. Varenda(!) kris slutar med att ännu mer makt och pengar transfereras från verklighetens folk till byråkrater i fjärran land. Coronafiaskot illustrerar att svensk förvaltning dessutom befinner sig ljusår från sin forna praktiska kompetens. Precis så ”sydeuropeiskt” blir det nämligen alltid när förvaltningsanställda inte längre riktigt står till svars inför folket – utan vet att arvoden och befordringsmöjligheter bygger mer på att okritiskt stämma in i överhetens intresseberättelser.

Läs även: Lidström: Inkompetenta ministrar borde inte vara normaltillståndet

I svensk mediavärld, ett skolboksexempel på en värld dominerad av ett fåtal oligopolföretag, är det nödvändigt att leta med lupp för att hitta något annat än basuner för det politiska mittfältets intresseagenda. Med tusentals ekon i historien används därutöver den alltid tungt statsfinansierade kultursektorn för att spinna moralistiska ond-mot-god-berättelser. Som av en händelse passar dessa berättelser alltid som hand i handske med överhetens ambitioner. Inte minst som dessa berättelser kan användas för att helt enkelt hindra de kritiska ”elakingarna” från att komma till tals. För hur skulle det se ut om kritiker ”legitimerades”. Aktörerna i detta alltmer slutna ekosystem ger gärna varandra journalistpriser för ”djärvhet” och ”sanningssägande”. Efter att konsekvent ha spelat en tuffhetscharad genom hårdgranskning – inte av rikets verkliga makthavare – utan just av maktens kritiker.

Konkurrenslagstiftningen då? Existerar på pappret, liksom föreställningen att Konkurrensverket agerar oberoende från politiska påtryckningar. Trots att Generaldirektören för Konkurrensverket tillsätts av regeringen. Som helt nyligen verifierat i en Timbro-rapport borgar detta oftast, i praktiken, för statsförvaltningskarriärister marinerade i ”rätt” tankegods. Som nu. Det borgar också för idel ”undantag” i konkurrenslagen som – återigen som av en slump – tenderar att gynna oligopolföretag med goda statsförvaltningskontakter. Inte minst mediavärldens oligopolister. Tramsandet om att andra centrala statsförvaltningsorgan som Riksbanken är oberoende gestaltas genom en liknande intressecharad. Såväl experter som journalister spelar med i den leken genom att sällan eller aldrig påpeka några baksidor med karriärsvängdörrarna mellan Riksbanken, Finansdepartementet, SEB och Handelsbanken.

Det är inte så lite ironiskt att all denna mittfältsöverdrift även grovt sviker mittfältsväljare. Eftersom de sistnämnda typiskt röstat på klassisk realpolitisk balans snarare än på mittfältsidealism driven in absurdum. Varför ändå ingen hederlig debatt kring hur svenskt styrelseskick de facto revolutionerats? För som vanligt när makten koncentreras ställer sig idel statsarvoderade experter på rad, med snusförnuftiga miner, och säger ”nödvändigt, nödvändigt”. Samt intygar att desillusionerade väljare är ”outbildade” och därför bör ignoreras.

Läs även: DEBATT: Bräckliga teorier försvagar demokratin

Så nu sitter vi där med skägget i en brevlåda som bågnar av globalism, korporativism, neopaternalism och polarisering. Samt av en överhetsdebatt så enögd, verklighetsfrånvänd – och självgod - att den ibland tycks äga rum i en parallellvärld. För realtidskalabaliken till trots så käbblar man i riksdagen om randfrågor som familjevecka, strandskydd och någon budgetmiljon hit eller dit. Samt ojar sig om intressestyrning och demokratiproblem i andra länder. Äntligen diskuteras åtminstone gängvåldet mer nyktert men bara efter att huvudet hamnat under galgen.

Resultatflopparna glider statsförvaltningens ansvariga ur genom rundgångsargumentet ”ingen visste”. Samt genom att ungefär samtidigt peka på varandra. Någon annan som börjat känna en märklig hybriddoft av konsensusdiktatur och Borat?

Något trumfkort i denna soppa? Jajamensan. Nämligen att vi egentligen allihop vet – innerst inne – att situationen är alldeles uppåt väggarna. Det är inte så lite ironiskt att det nygamla lallandet om att det påstått outbildade folket ska ledas uppifrån alltid varit inte bara synnerligen radikalt och anti-demokratiskt utan också exceptionellt outbildat. Eftersom historien illustrerar, med all önskvärd tydlighet, att den föreställningen garanterar elitistisk dryghet, intellektuell lättja, ett ansvarslöst politiskt ledarskap – samt söndring. Det vill säga allt sådant som präglar dagens Sverige.

System som dagens – som är hårdberoende av upprätthållandet av en rad gloriösa men felaktiga myter – faller ihop som korthus så fort fjällen fallit från en kritisk massa väljares ögon. Det är alltså ingen slump att dagens politikerkast, försäljare av fina ord snarare än av konstruktiv handling, blivit totalberoende av PR-folkets ordtrixande. Ledande politiker har därmed klistrat in sig själva i ett så kallat prisoner’s dilemma. Så länge alla inblandade gör gemensam sak, och vägrar att lyfta på debattlocket kring politiskt känsliga ämnen, så finns en chans att alla kommer undan ytterligare en tid. Men så fort någon eller några börjar ”kvittra” så framstår aktörerna som varit tyst längst som samhällets allra mest oärliga individer. Ju fler väljare från verklighetens fält som tappar tilltro till den gamla (makt)ordningen desto större är sannolikheten att åsiktsavhoppen ska initieras. Så fort så sker tenderar opinionsvinden att vända i en rasande takt. Eftersom ingen vill riskera en status som den allra sista monopolisten och föredettingen.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Vad gör man då innan något enda riksdagsparti, som i realtid, uttryckt äkta respekt för den faktor som ytterst ligger bakom både Sveriges politiska stabilitet och ekonomiska vitalitet: Sveriges gräsrotsdemokrati? Jo, det enda kort som då återstår för oss grovt svikna väljare är att rösta blankt. Eftersom nytänk när överheten börjat agera maktfullkomligt aldrig går att garantera annat än genom väljartryck. Det senare råkar vara huvudskälet till att demokratierosion aldrig någonsin(!) ska accepteras.

Tro det eller ej men även i detta bedrövliga skede räcker det med att ett enda riksdagslag lyfter blicken, från sina kortsiktiga makt- och taktiklekar, för att vi ska kunna arbeta oss tillbaka till ett av världshistoriens allra bästa och mest välskötta länder: Balans-, klarspråks- och gräsrotssverige.

Mark Brolin
Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare. Utkom nyligen med boken Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.