Socialdemokraterna har anklagat Sverigedemokraterna för att inte vara demokratiskt tillförlitliga. Men bara för att det finns rötägg i flera av riksdagspartierna betyder inte det att de är representativa. Vad som nu behövs i den svenska debatten är en återgång till att diskutera sakpolitik, skriver Mattias Lindberg.
KRÖNIKA. I Dala-Demokraten anspelar försvarsminister Peter Hultqvist på SD när han skriver: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det fortfarande en gris.” (21/1 -21) I debatten med Jimmie Åkesson i SVT:s Aktuellt försvarar han den linjen och säger att man ”måste dra en röd linje” mot SD och han tar upp kritiserade uttalanden som ”förbered er för strid” och ”samer och judar kan inte bli svenskar” (9/2 -21). Åkesson påminner om när socialdemokratiska partikamrater i Malmö skrikit antisemitiska slagord, men menar att debatten inte bör förpassas till att främst handla om sådant. Det har han faktiskt rätt i.
Självklart betyder de kritiserade uttalandena något. Att vissa företrädare för SD har ertappats med att uttala sig starkt kritiskt och ibland till och med främlingsfientligt speglar att det finns människor i partiet som har osakliga fördomar mot invandrare. Likaså är det ingen slump att socialdemokratiska partimedlemmar i Malmö har skrikit antisemitiska slagord. Det finns nämligen socialdemokrater med kraftigt Israelkritiska åsikter, hos vissa även fördomar mot judar. Att det finns starka åsikter med ibland osunda inslag i de olika partierna är något man ska ha i bakhuvudet, vara vaksam mot, men debatten bör faktiskt inte bara handla om det.
Det som verkligen betyder något är vilken utbredning de olika åsikterna inom ett parti kan tänkas ha, och framför allt vilken praktisk politik som kan förväntas genomföras om partiet får inflytande. Så länge Socialdemokraterna är vid makten lär deras skepsis mot Israel och deras ömmande för Palestina att råda. Det betyder fortsatta kritiska uttalanden mot israelisk politik, fortsatt mycket bistånd till Palestina, fortsatt passivitet inför den ökande antisemitismen i Sverige. Men risken att Socialdemokraterna inom en snar framtid bygger koncentrationsläger för judar får ärligt talat betraktas som obefintlig.
Den politiska oppositionen är inte våldsbejakande eller odemokratisk.
På samma sätt betyder Sverigedemokraternas skepsis mot hög invandring och vurm för hård kriminalpolitik något. De kommer att verka för att minska invandringen till Sverige och höja straffen. Med tanke på att Moderaterna och Kristdemokraterna också vill strama åt migrationspolitiken och skärpa kriminalpolitiken är det troligt att politiken skulle gå i den riktningen om oppositionen vinner valet. Troligen blir också tonen mot Israel mildare och hårdare mot Palestina. Däremot är risken fortsatt obefintlig att oppositionen, om den kommer till makten, skulle göra stora ingrepp mot invandrade svenskars fri- och rättigheter.
Den politiska oppositionen är inte våldsbejakande eller odemokratisk. De skulle inte storma riksdagen om de återigen skulle förlora valet. Alla sådana varningar som har haglat den senaste tiden är inget annat än kraftigt överdriven skrämselpropaganda från regeringens sida.
Vad som nu behövs i den svenska debatten är en återgång till att diskutera sakpolitik. KD driver faktiskt inte en linje där de vill inskränka abortlagstiftningen i Sverige, oavsett om Vänsterpartiets Linda Snecker gör videor om det på Tiktok eller inte, och oavsett om public service får för sig att ordna en debatt i SVT om det eller inte.
Det är dags att återigen se vad som faktiskt står i partiprogrammen. Det är dags att göra realistiska bedömningar om vilken politik som kan tänkas genomföras av de respektive politiska konstellationerna om de vinner valet, och att skapa sig en uppfattning om man stöder den politiken eller inte. Alla intellektuellt hederliga förstår att det är vad som faktiskt betyder något.
TEXT: Mattias Lindberg, krönikör i Bulletin
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
