En partiledardebatt i riksdagen samma vecka som Sverige når 10 000 döda borde svårligen kunna handla om något annat än pandemin. Men politiker vore knappast politiker om de inte försökte undvika ansvar. Onsdagens debatt innehöll sedvanliga exempel på hur man avleder uppmärksamheten från egna misslyckanden och i stället repriserar gamla välkända politiska paradnummer. 

Statsminister Stefan Löfven (S), ytterst ansvarig för det säregna svenska vägvalet i smittbekämpningen, talade således om den politiska krisen i USA. Han antydde att något liknande skulle kunna inträffa i Sverige om oppositionen fick makten. Och Löfvens svar på pandemin, det var att föreslå ”arbetsro”. Med detta menade han att alla Sveriges 290 kommuner skulle enas om att enbart driva socialdemokratisk politik.

Också vice statsminister Isabella Lövin (MP) satte covid-19 långt ner på prioritetslistan. Hon varnade i stället för civilisationens undergång i antingen ett nytt Srebrenica eller en klimatkatastrof.

Även några av partierna utanför regeringen passade på att vädra gamla åsiktskostymer. 

Jimmie Åkesson (SD) pekade som väntat på regeringens usla prioriteringar i invandringspolitiken, men lyfte också it-jättarnas kontroll över opinionsbildningen på internet. Nyamko Sabunis (L) ersättare Johan Pehrsson valde även han att prata om invandring och då i synnerhet dess relation till integrationskapaciteten (noga synkroniserat med ett utspel i Expressen – Liberalerna kämpar för att få uppmärksamhet).

I kammaren kunde man dock skönja en gemensam uppfattning om var ansvaret för det svenska misslyckandet inför coronaviruset ligger. Både Annie Lööf (C), Mehrnoosh "Nooshi" Dadgostar (V) och Ebba Busch (KD) konstaterade med utgångspunkt i Coronakommissionen att regeringens strategi inte höll. Regeringen valde ”med öppna ögon” och ”berått mod” en väg med hög smittspridning, upprepade Busch. Det fanns ingen realistisk möjlighet att skydda de äldre, menade Dadgostar, men ”ändå valde regeringen den här strategin!” ”Vilket ansvar har statsministern för den stora smittspridningen?”, frågade Lööf. 

Ulf Kristersson (M) satte in regeringens oförmåga i ett historiskt mönster av passivitet i svåra situationer. Kristersson ville därför se krisledningsfunktionen återförd till statsministerns kansli. Vilket inte känns helt logiskt resonerat, om nu statsministern är så oförmögen att leda som oppositionen gör gällande. Men man får anta att Kristersson tänker sig en annan statsminister under nästa kris, även om han inte precis lyckas göra det troligt. Högerpartierna tycktes inte särskilt samordnade, trots Kristerssons tal om Moderaterna som samlingsparti. 

Partiledardebatter är noga koreograferade arrangemang, där få ord uttalas av en slump. De kan användas för att uttolka hur partierna kommer att profilera sig och angripa varandra under kommande tid. Det kan därvidlag vara värt att notera att Moderaterna nästan tycktes mindre intresserade av att kritisera Socialdemokraterna för misslyckandet med covid, än för den grova brottsligheten. Tortyrrånet i Solna gavs stort utrymme.

Regeringen och samarbetspartierna fortsatte att försvara sin pakt med att Sverigedemokraterna ska hållas isolerade från inflytande – nu stärkta med importerade argument från Donald Trumps USA. Pandemin tycks inte ha förändrat skiljelinjerna i kammaren. Även i denna debatt tog kristdemokrater och liberaler replik på varandra, vilket är en illustration av var strecket numera går mellan höger och vänster.

Två förändringar bjöd dock partiledardebatten på. Det var Isabella Lövins sista. Få kommer att sakna henne där – hennes förmågor har mer kommit till sin rätt i andra arenor. Den nya vänsterledaren Nooshi Dadgostar presenterade sig med en konsekvent genomförd debatt. Samtliga hennes inlägg behandlade svagheterna i äldreomsorgen, följderna av detta för pandemin, och respektive partis ansvar för den uppkomna tragedin. Man kan tycka att hennes analys av äldreomsorgens brister är fel – men man önskar likväl att fler kunde ha hållit hennes stringenta linje.