Har någon hört talas om att svenskar som har flyttat till Thailand skulle kallas ”nythailändare” eller ”thailändare”? Merit Wager ställer en retorisk fråga om vår ovana att beskriva invandrare som nysvenskar. Man lämnar inte sitt ursprung, sin egen kultur och sin bakgrund bara för att man korsar den svenska gränsen.
KRÖNIKA. Sverige ställer nästan inga krav på de hundratusentals människor som har kommit hit som asylsökande. Välfärden och landets alla möjligheter serveras på en bricka; inga egentliga motprestationer förväntas. För faktiska flyktingar enligt Genèvekonventionen, personer som inte kan återvända till sina forna hemländer, är denna politik förödande.
Flyktingarna har, till skillnad från migranterna, inte kommit hit för att söka ett bättre liv, de har flytt från en tillvaro som de inte kan återvända till. Bland dem finns ofta en stark vilja att komma in i det svenska samhället, att bli en del av den svenska kulturen. Hos många blir besvikelsen därför stor när de upptäcker att undervisningen i svenska för invandrare, sfi, inte sällan är undermålig. Som lärare kan till och med andra invandrare, som själva inte till fullo behärskar språket, fungera.
Den svenska kravlösheten gentemot asylinvandrare överhuvudtaget har på alla sätt varit skadlig, både för majoritetsbefolkningen och för dem som tagit sig ända hit till Europas nordligaste hörn. Bland de flyktingar som jag har lärt känna sedan början av 2000-talet, finns många som inget hellre velat än att det ska ställas krav på dem. De vill mötas av tydliga, gärna tuffa förväntningar.
”När ingen ställer några krav på mig, då är det som att jag inte har något värde. Som att jag för alltid kommer att ses som mindre värd än svenskar, att de inte vill att jag ska bli en del av det här landet.”
Den missriktade svenska ”snällismen” är något som ganska många flyktingar har varit både ledsna och upprörda över. De osynliga klapparna på huvudet har gjort att de har känt sig som lägre stående varelser. Att kalla alla hitkomna människor för ”svenskar” gör inte saken bättre. Det upplevs som nedlåtande av många som till 100 procent ser sig som de irakier, somalier, afghaner etcetera som de faktiskt är. Så snabbt lämnar man inte sitt ursprung, sin egen kultur och sin bakgrund.
”När vi har fått svenskt medborgarskap, då är vi fortfarande inte svenskar såsom svenskarna säger. Vi är afghaner, irakier, somalier med svenskt medborgarskap. I framtiden, efter flera generationer, då kanske våra barnbarn eller deras barn känner sig som – och vill definieras som – svenskar, men inte i första, andra och kanske inte ens i tredje generationen.”
Ingen svensk skulle vilja kallas ”spanjor” om han eller hon emigrerade till Spanien.
Ingen svensk skulle vilja kallas ”spanjor” om han eller hon emigrerade till Spanien. Mina svenska vänner som har bott i Tyskland i decennier är självklart svenskar; ingen i Tyskland skulle komma på tanken att kalla dem ”nytyskar” eller ”tyskar”. Och har någon hört talas om att svenskar som har flyttat till Thailand permanent och bott där i många år, skulle kallas ”nythailändare” eller ”thailändare”?
Till skillnad från den majoritet av hitkomna som – ofta enligt egen utsago – söker ”ett bättre liv” här och som kan återvända till hemlandet närsomhelst för att besöka anhöriga, kan flyktingarna inte resa tillbaka. De vet att det är här för att stanna, att det är här deras barn ska växa upp. De måste ta sig in i det svenska samhället och den svenska kulturen.
Om man i Sverige verkligen vill inkludera alla de människor som man har signalerat ”refugees welcome” till, så kan man inte skyffla undan dem med klappar på huvudet och ge dem den lätt nedlåtande benämningen ”nysvenskar”. Istället måste man ha tydliga förväntningar på de inflyttade.
”För att bli medborgare i landet måste du ha mycket goda kunskaper både muntligt och skriftligt i landets språk”. En sådan regel finns i de flesta andra länder, där sådana kunskaper är ett oavvisligt krav för att man ska tas upp i den medborgerliga gemenskapen. Det gör att de som har kommit till landet har något att sträva efter. Svenskt medborgarskap är ju inte en mänsklig rättighet, utan ska vara något man kvalificerar sig för genom att bli en del av samhället på flera olika sätt. Att behärska språket är ett av de viktigaste sätten. För skattebetalarna upphör ju då också de gigantiska kostnaderna för tolkar på alla upptänkliga språk och i alla tänkbara sammanhang i samma ögonblick som medborgarskapet beviljas.
Ett land som värnar om sitt folk, sin särart och sin kultur visar det gentemot de främlingar som landet har tagit emot så att dessa vet vad de förväntas anpassa sig till för att bli en del av den nationella gemenskapen.
TEXT: Merit Wager
krönikör i Bulletin
merit.wager@bulletin.nu
