KRÖNIKA. Under många år fanns en pakt mellan socialdemokrater och moderater i migrationspolitiken. Vi liberaler tyckte ofta att den medförde hjärtlösa utvisningar. Men när den så småningom upplöstes fick det också andra, från mina utgångspunkter olyckliga konsekvenser. Det gav utrymme för Sverigedemokraterna att växa kraftigt. Det försenade förmodligen också den omläggning av migrationspolitiken som kom hösten 2015, men som borde kommit tidigare.

För efter den pakten kom nya men smalare samarbeten där Miljöpartiet ingick – först med Alliansen och sedan med Socialdemokraterna. Oviljan och oförmågan att forma en brett förankrad migrationspolitik har bidragit till en stor misstro mot det politiska systemet.

I det uppmärksammade integrationsprogram som Folkpartiet lanserade 2002 försvarade vi en betydande invandring av både humanitära och ekonomiska skäl. Men vi konstaterade också: utan en förändrad integrationspolitik kommer det inte att fungera. Den förändringen kom inte. 18 år senare är trösklarna till arbetsmarknaden fortfarande skyhöga. Jag hoppades mycket på Alliansens jobbskatteavdrag, men uppenbarligen räckte de inte till.

Göran Persson talar nog för många socialdemokrater när han råder sitt parti att ta de ytterligare stegen. Han tycker att både ett volymmål och vissa begränsningar av nyanländas rätt till bidrag är acceptabla förändringar. 

Möjligheterna att återupprätta ett brett stöd för migrationspolitiken verkar just nu vara blockerade. Trots att flera partier låter rätt lika när de efterlyser en politik som präglas av rättssäkerhet och humanitet men inte för oss tillbaka till de volymer som gällde för några år sedan, sitter en gemensam politisk linje långt inne. Fullt kaos råder inför det riksdagsbeslut som ska komma i vår. 

Det är i och för sig inte svårt att se orsaker till varför läget är som det är. Moderaterna är angelägna att bevaka sin flank mot SD och vill inte äventyra bilden att man numera står för en mycket restriktiv invandringspolitik. Socialdemokraterna känner sig låsta av sitt samarbete med Miljöpartiet. Ytterligare steg i restriktiv riktning skulle kunna få MP att lämna regeringen och utlösa en regeringskris mitt i pandemitider.

Men Göran Persson talar nog för många socialdemokrater när han råder sitt parti att ta de ytterligare stegen. Han tycker att både ett volymmål och vissa begränsningar av nyanländas rätt till bidrag är acceptabla förändringar. 

En bred överenskommelse gör det sannolikt också lättare att på sikt locka tillbaka Centern och Liberalerna till den borgerliga fållan.

Jag gissar att med de förflyttningarna skulle en uppgörelse mellan S och M ligga inom räckhåll. Och för mig ter det sig uppenbart att en sådan, gärna med fler partier inblandade, vore bra för Sverige. Jag tror också att både S och M skulle vinna på den. Överenskommelsen skulle i praktiken bli så restriktiv att rätt många som hittills stött SD skulle finna det onödigt att fortsätta. Om MP väljer att göra något drastiskt blir det bara ytterligare ett bevis på det. 

För Ulf Kristersson tillkommer att det rimligen, i ett scenario där SD ingår i ett framtida regeringsunderlag, är en fördel att ha något att hänvisa till när det kommer oacceptabla krav. Jag tycker man ser tydliga tecken på att SD radikaliserar sina positioner i takt med att andra partier börjat ansluta sig till önskan om att minska invandringen. Talet om att människor som har laglig rätt att bo i Sverige ska förmås flytta härifrån för att ”de inte passar in”, i syfte att uppfylla önskan om ett ”nettominus” för invandringen, borde utlösa varningssignaler. En bred överenskommelse gör det sannolikt också lättare att på sikt locka tillbaka Centern och Liberalerna till den borgerliga fållan. Med migrationspolitiken hanterad blir problemet med det befarade SD-inflytandet mindre. 

Men är det ansvarsfullt att riskera en regeringskris i detta läge? 

Jag menar att en brett förankrad, långsiktig migrationspolitik är så viktig att den är värd ett högt pris. Men det ter sig totalt ologiskt att en överenskommelse skulle utlösa en regeringskris. Det viftas friskt med misstroendekortet i svensk politik just nu, men varför skulle Moderaterna rösta för misstroende mot en regering i en fråga som man just gjort upp om? Det Kristersson borde kunna bjuda på i utbyte mot eftergifter från S är en försäkran om att just denna fråga inte ska utlösa krav på regeringens avgång, om MP väljer att lämna.

Det borde vara dags för ett nytt försök att enas brett om migrationen. Men frågan blir den som ofta ställs nu för tiden: Finns det tillräckligt många vuxna i rummet?

TEXT: LARS LEIJONBORG 
Tidigare ledare för Folkpartiet liberalerna, och i tre år statsråd i Alliansregeringen med ansvar för högre utbildning och forskning. Sedan han lämnat politiken har han bland annat varit ordförande i Karolinska Institutet och är nu ordförande i Friskolornas riksförbund. Han är engagerad i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter genom SILC, Swedish International Liberal Centre och har skrivit flera böcker, senast sina memoarer ”Kris och framgång”.