Det finns (minst) två dimensioner i de förvecklingar kring migrationspolitiken som har lett till en upptrappande kris inom regeringskoalitionens parlamentariska underlag, det vill säga de fyra partier – C, MP, S och L – som står bakom Januariavtalet/-överenskommelsen, gemenligen kallad JÖK.

Konflikten gäller en ny humanitär skyddsgrund för uppehållstillstånd i Sverige, som regeringen Löfven vill införa i en kommande migrationslagstiftning, med stöd av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och (givetvis också) Centern. Liberalerna är tydligt emot och hotar med att lämna samarbetet om så sker, eftersom förslaget förverkligat skulle leda till ökad invandring och belasta kommande budgetar.

Att Socialdemokraterna dessutom bytt sida under processens gång, gör konflikten än mer infekterad. I Migrationskommittén var S överens med L om att invandringspolitiken inte skulle bli mer generös. Men MP hotade med regeringskris, och Löfven bytte då fot.

Det uppenbara, när det kommer till det politiska taktikspelet, är att Sabuni och hennes Liberalerna letar efter en förevändning att lämna JÖK, för att under 2022 försöka gå till val som ett oppositionsparti. Liberalerna är som bekant på fallrepet, med återkommande opinionsundersökningar som lägger partiet en bra bit under riksdagsspärren om 4 procent.

Att lämna besvärliga koalitioner och samarbeten något år före valet är dessutom beprövad taktik i svensk politik. År 1981 lämnade Moderaterna under Gösta Bohman, Fälldin II-regeringen med motiveringen att skattereformen som den regeringen kommit överens med S om, borde börja gälla från 1982 och inte, som avtalat, från 1983. Året efter, 1982, gick M till val som oppositionsparti under Ulf Adelsohn och fick nästan 23,5 procent av rösterna och 13 nya riksdagsmandat.

Kanske kommer Sabuni att försöka sig på att upprepa historien, och söka göra en Bohman. Men då bör man också komma ihåg Marx’ kommentar till Hegel, om att Hegel visserligen påpekade att alla historiska händelser och personer förekommer två gånger men att han ”glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”.

Migrationspolitiken är en fråga där MP är berett att orsaka en regeringskris.

Det politiska läggspelet om riksdagsplatser till valet 2022 är sålunda konfliktens första dimension. Det spelet är i ett samhällsperspektiv också det minst intressanta.

Ty mer, mycket mer, betydelsefull är den fråga genom vilken brottet mellan Liberalerna å ena sidan och de tre andra partierna (egentligen fyra med Vänsterpartiet), å den andra sker – nämligen migrationspolitiken i sig. Oavsett om migrationspolitiken är ett svepskäl för att bryta med JÖK eller inte, bedömer tydligen Sabuni (helt korrekt) att migrationsfrågan är av en sådan dignitet att det skulle uppfattas som legitimt av Liberalernas väljare om oenighet kring den politiken ledde till att Liberalerna lämnade samarbetet med regeringen Löfven.

Man kan notera att även Miljöpartiet tycker likadant, om än med omvända förtecken. Migrationspolitiken är en fråga där MP är berett att orsaka en regeringskris.

Existensen av ett uttalat restriktivt block i migrationspolitiken, med M, KD och SD, och med fantasipartiet MP som deras motpol (tillsammans med lika fantasifulla V och C), visar var den viktigaste rågången i svensk politik av i dag, går.

Av de två partier som velar mellan dessa två block, L och S, är givetvis Liberalerna det minst intressanta för Sveriges framtid, just på grund av sin ringa storlek.

Beträffande Socialdemokraterna brukar man säga att deras vägval också kommer att avgöra hur migrationspolitiken formas. Och just nu är S makthunger större än dess vilja att slå vakt om landets väl och ve, och därför har Löfven valt att blidka MP och inte L. Alltså blir politiken, mot allt förnuft ska sägas, ännu mer generös.

Men denna beskrivning ovan är felaktig. S vägval kommer inte att avgöra hur migrationspolitiken kommer att formas. Det vägval som S gör i migrationspolitiken kommer i stället att avgöra hur S egen framtid formas.

Oaktat det nu liggande förslaget om en mer generös migrationspolitik, står inte en majoritet av väljarna bakom en sådan utveckling. Man kan visserligen hävda att riksdagens majoritet ofta har kunnat gå i en riktning som har gått emot vad en väljarmajoritet tycker. Men det har nästan alltid varit i frågor som inte har legat högt på vare sig politikens eller väljarkårens prioritetsordning. Så kan man knappast beskriva frågan om migrationspolitiken och alla dess vittomfattande konnotationer.

Skulle S långsiktigt fortsätta att bejaka MP:s och C:s fantasier i migrationspolitiken, kommer också S väljarstöd att obönhörligen minska.

Sabunis Liberalerna greppar nu en skärpt migrationspolitik som det halmstrå som kanske kan rädda partiet från att hamna utanför riksdagen. Så illa ser det inte ut för S givetvis. Men man kan då komma ihåg att senast S var ett parti som fick under 30 procent av rösterna, som i valresultatet 2018, var i valet 1911, för 110 år sedan. Och S har inte sett slutet av den utförsbacken än.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.