Minsta tecken på våld mot kvinnor ska alltid tas på allvar
Paulina Brandberg
Ledare
Minsta tecken på våld mot kvinnor ska alltid tas på allvar
Åklagare Paulina Brandberg, kolumnist på Bulletins ledarsida. Foto: Karl Gabor.
Åklagare Paulina Brandberg, kolumnist på Bulletins ledarsida. Foto: Karl Gabor.

Kvinnovåld är ett av våra stora samhällsproblem. Trots det tror vi sällan på att det kan drabba oss själva eller någon i vår närhet. 

8 Mar 2021 05:00

På min näthinna sitter minnet av hundratals sönderslagna kvinnokroppar. Det är mitt jobb att titta på och bedöma dessa bilder. Visa dem på storbildsskärm i rättssalarna. Sakligt redogöra för blåtirorna, de utslagna tänderna, de sönderslitna underliven. Höra berättelserna om hur de har uppstått. Höra om skammen för att man har låtit det ske. Om hur en livsfarlig cocktail av rädsla och kärlek har gjort att man har stannat kvar – trots att man har fruktat för sitt liv.

Kvinnovåld är ett av våra stora samhällsproblem. Vi läser ofta om hur vanligt det är. Hur det existerar i alla samhällsklasser. Trots det tror vi sällan på att det kan drabba oss själva eller någon i vår närhet. Tills det gör det. Då står vi ofta där handlingsförlamade. Om det drabbar oss själva blir vi experter på att hitta ursäkter för det vi utsätts för. Skuldbelägger oss själva. Om det händer någon i vår närhet känner vi ofta uppgivenhet och maktlöshet. Varför förstår hon inte att hon ska lämna och polisanmäla?

Att denna typ av brottslighet leder till lagföring och fängelsestraff är oerhört viktigt. Att förövaren sätts i fängelse är ofta en förutsättning för att den som utsatts ska ha en chans att börja läka – såväl fysiskt som psykiskt. Kunna plocka upp skärvorna av den forna självkänslan. Våga tro på att man är värd något bättre.

För många är det dock svårt att komma dit. Man vågar inte polisanmäla – det som har hänt har hänt innanför hemmets fyra väggar och det finns inga vittnen. Varför ska man anmäla om det bara kommer att läggas ner?

Den goda nyheten är att det finns konkreta saker man kan göra för att förbättra förutsättningarna för att anmälan ska leda till lagföring och straff den dagen man till slut bestämmer sig för att gå till polisen. 

Till dig som själv är utsatt:

  • Skriv dagbok. I en rättsprocess räcker det inte att berätta att man brukar bli utsatt för våld – för att det ska kunna leda till åtal och dom måste man kunna berätta om specifika händelser, gärna med så mycket detaljer som möjligt. En dagbok hjälper minnet.
  • Dokumentera skador. Helst bör du gå till en vårdcentral så att skadorna kan dokumenteras i din journal (sjukvårdspersonal har tystnadsplikt och polisanmäler inte om du inte själv vill). I vart fall bör du fotografera dina skador – gärna i hög upplösning och från flera olika vinklar.
  • Hitta en vän du kan anförtro dig till och berätta så mycket du orkar för denne. Skicka även fotografier på skador, skärmdumpar på sms, dagboksanteckningar och annat viktigt bevismaterial till denna vän så att bevisningen finns sparad på ett säkert ställe. Om du inte vill anförtro dig till någon i din närhet – kontakta en kvinnojour för stöd och hjälp.

Till dig som misstänker att någon i din närhet är utsatt:

  • Våga fråga! Att fråga är att visa att man ser och bryr sig. Även om din vän blir arg och ledsen kan detta hjälpa henne att inse omfattningen av problemet och våga börja berätta. 
  • Även om din vän nekar till att vara utsatt – för anteckningar över vad du iakttar. Vad är det som väcker din misstanke? Återkommande blåmärken? Förändrat beteende? 
  • Berätta för din vän att du tycker att hon bör lämna och polisanmäla men skuldbelägg aldrig. Visa att du finns där som stöd och att det är dig hon kommer att kunna lita på och hålla i när hon till slut tar steget och bryter relationen.

De hundratals sönderslagna kropparna jag har på min näthinna tillhör alla oerhört starka kvinnor. Kvinnor som har fått nog och hittat kraften och modet att berätta för polis och domstol om vad de har upplevt. Jag hoppas att fler och fler utsatta kvinnor vågar och orkar ta detta steg. Våld, hot och kränkningar ska ALDRIG utgöra del av en kärleksrelation.

För dig som är utsatt: 020 - 50 50 50 (Kvinnofridslinjen)
För dig som riskerar att skada den du älskar: 020 – 555 666 (valjattsluta.se)
 


Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.