C har lämnat Alliansen, och den kommer inte att återuppstå i närtid. M skulle vinna på att tydligare ta avstånd från C och visa väljarna att man fokuserar på framtiden.
KRÖNIKA. När det kommer till kärleksrelationer kan minnen av en gammal flamma förhindra en hjärtekrossad från att gå vidare, vilket kan göra en ensam och olycklig. Ofta är det bra att bryta både fysiskt och känslomässigt – särskilt om exet vänsterprasslat och inte förtjänar ens trånande.
Samma sak gäller i politiken. Om Moderaterna verkligen vill kliva fram som ett parti värdigt statsministerposten måste de släppa drömmen om Alliansen och självsäkert berätta för väljarna vad man erbjuder i stället. Att M inte tydligare har brutit med Centern, trots Annie Lööfs svek efter valet 2018, kan slå tillbaka och skada förtroendet.
I augusti sa Ulf Kristersson (M) att han aldrig kommer att låta regeringsfrågan dikteras av att Centerpartiet inte vill samtala med andra partier.
Men hans uttalande var vagt och svagt.
Moderaterna är helt enkelt alltför vänliga i tonen och behöver bemöta Centerpartiet på ett sätt som ger väljarna klarhet.
C var dessutom inte alls lika väna i tonen mot honom, vilket fick honom att framstå som överkörd. Dagarna innan hade Annie Lööf (C) sagt att hon var bekymrad över att ”M väljer att sätta statens finanser i händerna på ett främlingsfientligt populistparti”.
Om detta sa Kristersson inte: ”Vad sjutton menar hon? Hur kan krav på minskad migration kallas främlingsfientligt och vad menas med populism?”, utan blott att han ”inte vill etikettera partier, varken SD eller C”.
På frågan om C fortfarande är en möjlig regeringspartner sa han inte rakt ut: ”Aldrig i livet med tanke på hur de har agerat”, utan blott: ”Jag samtalar gärna med Centerpartiet eftersom det är många frågor där vi har ganska lika uppfattningar”.
När M-ledaren intervjuades i Dagens industri i februari pekade han ut L och KD som deltagare i en framtida borgerlig regering, men nämnde i C – dock med en omständligt formulerad förklaring. ”Vill man i grund och botten ha en Socialdemokratisk regering för att slippa prata med två partier, då ska man inte vara med och söka stöd hos en borgerlig regering för så kommer det inte bli helt enkelt. Då får man söka ett regeringsalternativ som bygger på en enda gemensam nämnare: att man ska exkludera några från inflytande.”
”Så kommer det inte att bli”, var inte nog klart. I dessa tider när väljarna har lärt sig att politikers ord kan vara värda vatten måste man markera kraftfullare.
Moderaterna är helt enkelt alltför vänliga i tonen och behöver bemöta Centerpartiet på ett sätt som ger väljarna klarhet. De som är ängsliga över C:s generositet i migrationsfrågan kommer att behöva besked om att en borgerlig regering definitivt har en annan linje; risken är annars att de väljer SD.
Visserligen visade en opinionsundersökning i veckan att M var största parti, men det berodde på att S backat, inte på att M rusat. Det gäller att inte ta framgången för given och slappna av.
När Lööf intervjuades i SVT:s morgonstudio i augusti talade hon drömskt om en bred uppgörelse med alla partier i riksdagen utom SD och V. Kristersson måste förklara att det där är lika tokigt som att tro på enhörningar.
Vad får Lööf att på allvar tro att M vill stödja de rödgrönas politik? Hur kan hon tro att de vill välja en kortsiktig lösning som garanterat lockar fler väljare till ytterkanterna? M fattar ju att folk inte vill ha politiker som sviker sina visioner för att samarbeta i ett mitten-misch-masch. Moderaterna bör förtydliga att det inte är ett alternativ, samt tipsa väljarkåren om att Lööf därmed tvingas anpassa sig till S, MP och V, särskilt om L går tillbaka till de borgerliga.
”Inför nästa val kommer vi att driva på för vår politik, gärna tillsammans med de andra allianspartierna”, sa Lööf i februari 2019. Men hon sa också: ”Det ligger ett tryck hos M och KD nu, om vilket vägval de ska göra framåt. Om de vill ha goda samtal med C och L, eller om de väljer en annan väg”.
M behöver tala om för henne att det inte är hon som dikterar villkoren. Det är dags för avslut – ibland måste man säga farväl till det förflutna för att kunna säga hej till framtiden.
TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
