KRÖNIKA. I sin senaste romansvit, om folkhemmets uppgång och fall, har Lena Andersson tillfälligt blivit hegelian. Konflikten mellan tre världsåskådningar i Sveas son och Dottern är historisk: den utspelar sig genom förhållandet mellan tre generationer. I centrum står folkhemsmannen Ragnar med sin jantelag och sin närmast tvångsmässiga vilja att göra rätt för sig. Han tror på det kollektiv som grundar sig på en rättvis inbördes arbetsfördelning och starkt individuellt ansvar. Hans mor Svea, som växt upp föräldralös på torp, hyser däremot inga illusioner om att någon samhällsstruktur kan försäkra en mot livets olyckor. Hon finner istället tröst i Gud och hans outgrundlighet, och i småkakor. Ragnars dotter Elsa, å sin sida, blomstrar i den självförverkligandets ideologi som omintetgjort folkhemmet och vars individualism enligt Ragnar egentligen är en barnslig själviskhet, ett individens daltande med sig själv.
I inledningen till Dottern förklarar Andersson i just Hegels anda att folkhemmet inte kunde annat än gå under. ”Söker man längst ner i folkhemmets modernism finns fröet till dess egen upplösning där. Reaktionen på idén är i själva verket idén driven till sin fulländning.” Denna ideologi och samhällsordning banade alltså väg för de värderingar som förkastade den. Välståndet och jämlikheten som folkhemmet etablerade – det att, som i ett av Anderssons exempel, vart barn oavsett begåvning erbjöds subventionerad musikundervisning – alstrade en ny självrättfärdigande generation. Dess etos var att följa sina drömmar snarare än göra sig självtillräcklig och därmed göra nytta för samhället.
Dotterns tydligaste metafor för denna historiens paradox är Ragnars engagemang i Elsas skidåkning. Det var Ragnar som vallade hennes skidor, som han själv påpekar när hon kommit upp sig och skrivit en avhandling i lingvistik som Ragnar inte förstår ett jota av. Blandningen av stolthet och vemod i hans utsaga fångar det bitterljuva i världens etiska framåtskridande, något Hegel också såg. Samhället blir hela tiden mer fritt och rationellt, men baksidan av detta är tragisk i det att varje generation någon gång blir uträknad, främlingar i sitt eget land.
I och med det historiska perspektivet skiljer sig böckerna om folkhemmet från Anderssons romaner om Ester Nilssons olyckliga kärlekshistorier, Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. Här kolliderar två vitt skilda uppfattningar om vad människor har för plikter gentemot varandra, men denna konflikt framställs inte som historiskt betingad. Medan folkhemsböckerna först och främst presenterar sina karaktärer med hänvisning till varifrån de kommer – vems son eller dotter de är – får vi knappt veta nånting om Esters bakgrund.
Med de juridiska titlarna gör författaren i gestaltningen av Ester istället anspråk på att tala om abstrakta, tidsmässigt obundna principer och förfäkta ett etiskt synsätt med universell giltighet. Ester tycker sig ha vissa okränkbara rättigheter i sina kärleksaffärer med Hugo Rask och Olof Sten – rätten till trohet, uppriktighet, omtanke och fortsatt uppmärksamhet. I en intervju förklarar Andersson sin egen – och Esters – syn på saken: ”Att gå till sängs är inte som att snyta sig.” Det är en fysisk akt med etisk innebörd. För det är inte bara i ord utan också genom handlingar som man bedyrar kärlek och lovar trohet. Och den som utfört dessa handlingar förbinder sig därmed till vissa förpliktelser gentemot den andre, vare sig han uttalat något löfte eller ej.
Männen i fråga anser sig däremot inte ha några skyldigheter motsvarande de rättigheter Ester gör anspråk på. För dem kan sex och romanser vara helt förutsättningslösa och innebär inte automatiskt några förpliktelser. De har ingenting lovat Ester bara för att de gått till sängs med henne. Bokens analys av denna moraliska konflikt är kantiansk snarare än hegelsk. Rätt och fel, som debattören Andersson så ihärdigt försöker övertyga oss om i sina essäer, varierar inte mellan olika epoker och kulturer. De är tidlösa, och konflikter mellan olika värderingar kan lösas på rationell grund. Andersson kan inte med att se förlåtande på traditionella kulturer som styrs av religion, klan-lojalitet och bestämda sociala indelningar som könsroller.
I en essä fördömer hon till exempel, med typisk högstämd indignation, den muslimske man som vid en arbetsintervju vägrade ta en kvinna i hand. ”Könsapartheid,” som hon kallar det, kan inte försvaras med hänvisning till religiös lag eller kulturell sedvänja. Att handlingar kan ha olika betydelse i olika kulturer, så att det att vidröra en främmande kvinna för den religiöse är ett äktenskapsbrott snarare än ett uttryck för kvinnoförakt, är inget hon betänker.
Samma absolutistiska moraliska patos driver henne i romanerna om Ester, och det är också därför dessa berättelser gör ett långt större känslomässigt anspråk på läsaren än Sveas son och Dottern gör å Ragnars vägnar. Ett historiskt perspektiv medför ju alltid en distans till individuella livsöden som lätt kan övergå i cynism. I backspegeln ter sig historiens gång både progressiv och oundviklig och därför inte värd att gråta över. Andersson gör gärna narr av Ragnar, medan hennes gestaltning av Ester präglas av ett innerligt engagemang. Hon drar läsaren in i märgen av Esters smärta, en smärta som ska beröra oss så mycket starkare som den har ett moraliskt innehåll.
Denna skillnad mellan de två romansviternas analys av sina respektive konflikter, och mellan de olika känslomässiga avstånd de tar till sina huvudpersoner, är särskilt slående när man betänker hur mycket Ragnars och Esters etiska ståndpunkter överensstämmer med varandra – såväl som med Anderssons. Alla tre hyser en protestantisk moralism, och Ragnar och Ester är lika allergiska mot postmoderna påhitt som värderelativism och identitetspolitik som författaren. Ifall Ragnar på äldre dar skulle skriva en bok om sin samtid hade den också mycket väl kunnat heta Utan personligt ansvar. Även Ragnars och Esters öden är likartade. Ragnar förlorar sin värld, det samhälle i vilket han hörde hemma i och med att det styrdes av värderingar som också var hans. De av hans karaktärsdrag som i folkhemmet var dygder ter sig stela och löjliga i det nya samhället. De förpliktelser han alltjämt känner gentemot andra känner den nya generationen inte gentemot honom.
Andersson ser Hugos och Olofs beteende som moraliskt förkastligt, men med det perspektiv hon utgår från i berättelsen om Ragnar skulle man istället kunna kalla Esters konflikt med dessa män tragisk i Hegels bemärkelse. Med andra ord kan den ses som en kollision mellan två oförenliga etiska system som vart och ett hör hemma, och är rättfärdigat, i en viss kultur och epok. Från denna infallsvinkel är Ester helt enkelt gammalmodig, precis som Ragnar.
Vid ett tillfälle i Egenmäktigt förfarande närmar sig Ester faktiskt en insikt om detta. I gamla tider reglerades kärlek på mycket striktare vis av allmänt vedertagna moraliska regler i vilka just den innebörd hon själv ser i romantiska förbindelser kodats in. För hundra år sedan skulle Hugo Rask genom sin lättvindighet, sitt egenmäktiga förfarande med Ester, anses ha vanärat henne.
Hederskulturens etiska system, noterar Ester, sprang ur ”en iakttagelse om något högst väsentligt i mänskligt liv: att man inte hade rätt att smita från det märkvärdiga som uppstod mellan två människor som kommit varandra nära. Ur denna känsla för anständighet hade de gamla beteendenormerna organiskt uppstått.” Hederskulturen, säger hon, handlade alltså inte först och främst om att inskränka kvinnors frihet, ”såsom den stumt avläses idag.”
Men att detta skulle vara en absolut, allmängiltig moralisk lag är tvivelaktigt i och med att alla uppenbarligen inte betraktar det som uppstår mellan två människor som kommit varandra fysiskt nära som särskilt märkvärdigt. Ester stretar in i det sista emot den naturliga slutsatsen av det tankespår hon kommit in på, och det som hennes egna erfarenheter vittnar om: nämligen att det hon kallar hederskultur slår vakt om en syn på sex som är typiskt kvinnlig. Men i och med den historiska utveckling som kallas kvinnlig frigörelse befriades män från dessa hederskulturens förpliktelser.
På så sätt är Ester inte offer för någon moralisk överträdelse utan för en olycka – det slags olycka som oftare drabbar invandrare: att leva bland och behöva komma överens med människor för vilka handlingar har andra betydelser, och som inte skrivit på det sociala kontrakt man själv tar för givet.
Ulrika Carlsson är filosof
kultur@bulletin.nu
