Den 28 mars, vid Liberalernas partiråd, avgörs Nyamko Sabunis öde som partiledare. Samtidigt avgörs också Liberalernas framtid som riksdagsparti och, i förläggningen, landets möjligheter att få en stark liberalt sinnad regering i stånd att ta itu med Sveriges mest brådskande utmaningar. 

Det finns tre tänkbara utfall av Liberalernas partiråd. 

Det första, som många nu söker intensivt, är att rådet landar i en kompromiss. Genom luddiga formuleringar vill man undvika eller åtminstone fördröja en uppgörelse mellan partiets två själar som, liksom Faust, skilda vägar vill vandra: den vänsterliberala och den borgerligliberala. För den första är beröringsskräcken gentemot SD det helt avgörande. För den andra är det centrala möjligheten att driva en kraftfull borgerlig politik med liberal prägel.

… på sikt skulle det vara slut med partiets hundraåriga saga som riksdagsparti

Blir det så skulle partiet bli trogen dess välkända kluvenhet. Sabuni skulle kunna överleva ett tag till som partiledare. Men på sikt skulle det vara slut med partiets hundraåriga saga som riksdagsparti. I ett Sverige med stora utmaningar och avgöranden framför sig är ett sådant otydlighetens parti överflödigt. Väldigt få väljare skulle vara beredda att köpa grisen i säcken och stödja ett parti som gjort luddigheten och i själva verket fegheten till varumärke. Vänsterliberala väljare skulle naturligtvis välja Centern som alternativ och de borgerligt sinnade skulle rösta moderat.

Det andra tänkbara utfallet är att gå rakt emot partiledningens nu liggande förslag och definitivt blockera möjligheten till att få fram en borgerlig regering med parlamentariskt stöd från SD. Det skulle omgående besegla Sabunis öde som partiledare och alienera en stor del av partiets återstående borgerliga medlemmar och väljare.

Vilket behov skulle det finnas av en kopia av Centerpartiet?

Den logiska följden av ett sådant ställningstagande borde bli att röra sig i samma riktning som Centerpartiet numera gör: mot att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Vänsterpartiet. Men frågan är i så fall: vilket behov skulle det finnas av en kopia av Centerpartiet? Och dessutom: vilka väljare skulle kunna lockas till att rösta för ett sådant kvasisocialistiskt liberalt parti? Därför leder detta ställningstagande, på sikt, när opinionssiffrorna inte vänder uppåt eller fortsätter att dala, till en sammanslagning med Centerpartiet. Det skulle åtminstone rädda en hel del förtroendevalda från arbetslöshetens eller pensioneringens fara, och det väger tungt i sådana sammanhang.

Det tredje möjliga utfallet är att partiledningens majoritetslinje får stöd i partirådet. Det skulle inte alls markera slutet på partistridigheterna. Det skulle leda till ett halvår – fram till landsmötet i november – av häftigt internt motstånd och krypskytte från minoritetens sida, med kopiöst eldunderstöd från alla från DN och vänsterut. Opinionssiffrorna skulle i detta fall blir den utslagsgivande faktorn. Om L börjar att stadigt växa i opinionen, då har Sabuni och hennes meningsfränder vunnit. Annars ser hennes öde mörkt ut. 

Liberalerna omvandlades till den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringens stödparti

Det betyder att Sabuni och hennes allierade, inte minst de mäktiga Skåneliberalerna med Torkild Strandberg i spetsen, skulle ha vunnit ett viktigt slag vid partirådet – men inte alls kriget om det liberala partiets to be, or not to be. De skulle, helt enkelt, få en tidsfrist att visa vad de går för och vinna tillbaka stödet från åtminstone en del av de många väljare som blev bittert besvikna när Liberalerna omvandlades till den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringens stödparti.

Det innebär att en seger nu den 28 mars skulle bara öppna ett window of opportunity för Sabuni-falangen och, i förlängningen, för partiets överlevnad som riksdagsparti. Att utnyttja det skulle kräva en övertygande och orädd liberal agenda för att ta itu med Sveriges mest trängande problem, som exempelvis utanförskapet, parallellsamhällena, den våldsbejakande islamismen, gängbrottsligheten, det hedersrelaterade våldet, eroderingen av rättstaten och en invandringsvolym som vida har överträffat landets integrationsförmåga. Det handlar om frihetliga och demokratiska frågor i allra högsta grad, ty ett samhälle som splittras allt djupare och tillåter att våldet sprider sig kan garantera varken friheten eller demokratin. 

… inte bara överleva, utan utvecklas till en betydelsefull borgerlig röst

Denna agenda plus Liberalernas klassiska profilfrågor om kunskapsskolans återupprättande, goda villkor för företagandet, val- och näringsfrihet inom den offentligt finansierade välfärdssektorn, vikten av att förstärka försvaret och fördjupa det atlantiska förvarssamarbetet, kampen för en ökad jämställdhet och värnet av den individuella friheten i livsstilsfrågor, skulle ge ett tufft liberalt parti en chans att inte bara överleva, utan utvecklas till en betydelsefull borgerlig röst. Och en sådan röst kommer att behövas i en borgerlig regering som med nödvändighet kommer att vara tvungen att förhandla med ett parti som SD, som ligger så fjärran från den liberala värdegrunden.

Det är krävande tider som anstår Nyamko Sabuni och de borgerligt sinnade liberalerna om de skulle vinna slaget den 28 mars. Men det skulle åtminstone finnas en strimma av hopp i ett under alla omständigheter mycket besvärligt läge. Må de våga, ty det är mera ädelt att kämpa mot en uppsjö utav kval och genom motstånd försöka göra slut på dem än att tåla det grymma ödets snaror och dess pilar, för att säga det med en omskrivning av Hamlets berömda ord.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia vid Lunds Universitet och tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet (2002-2006).

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.