Efter ett år av pandemidigitalisering kan vi nu dra en viktig slutsats. I politiken och utbildningsväsendet har det under ett antal år funnits en sorts påbjuden optimism angående ”digitala” undervisningsformer. Det är framtiden. Det är modernt. Det är jämlikt. Det skapar möjligheter för nya grupper att utbilda sig.

Men vi kan nu i stället återgå till verkligheten. Det finns tillräckligt med forskning som visar att ”multitasking” vid undervisning inte bara försämrar inlärningen för den som ägnar sig åt det, utan också för de studenter som sitter runt omkring. Vi kan konstatera att ytterst få vuxna människor, för att inte tala om ungdomar, faktiskt klarar av att följa undervisning på detta sätt.

Även om man som lärare anstränger sig för att entusiasmera studenter, även om man regelbundet tilltalar dem med namn och visar att man ser dem, är resultatet aldrig som i det verkliga livet. Vi ser ögonen dras bortåt, utåt, någon annanstans, antingen nedåt mot ett annat fönster på skärmen, eller snett åt sidan, mot en annan skärm. Vi ser hur folk vinklar sina kameror så att man bara ser delar av ansiktet, eller sätter sig i sådant ljus så att man inte kan se ögonen. Det finns alltid något att göra. Något annat. Deltar personen samtidigt i ett annat möte? Bukowskisknarkar personen? Spelar Candy Crush? Lunarstorm? Corn Hub? Jag vet inte. Jag vet bara att möjligheten att ha riktiga seminarier har försämrats dramatiskt. Ett akademiskt seminarium ska vara som en grupphandledning i vetenskap och tänkande, där läraren kan se om deltagarna faktiskt har läst, har tänkt och är med.

En av mina första erfarenheter av elektronisk undervisning var när jag läste en pedagogisk kurs som universitetslärare måste ta sig igenom. Den var delvis på distans, och jag minns tydligt ”webbinarierna”. Alla deltagare skrev små texter om delaktighet, olikhet, inklusion och bemötande, och så sade kursledaren om varje enskild text att den var en ”intressant reflektion”. Och en gång ringde telefonen hos en av deltagarna, och hon svarade och hade glömt att stänga av mikrofonen till datorn, så vi hörde allt, och det var hennes bank som sade att hon hade övertrasserat sitt konto, och hon bad dem att föra över pengar från hennes andra konto, och kursledaren ropade generat att vi kunde höra hennes telefonsamtal, men hon hörde inte för hon hade väl lagt bort sina hörlurar, och så sade banken uppenbarligen att det inte fanns pengar på hennes andra konto heller, och så bad hon dem att föra över pengar från hennes mans konto, men man förstod på svaret att det inte fanns pengar där heller, och kursledaren ropade förläget att DET VAR NÄSTAN LITE FÖR MYCKET INFORMATION HALLÅ ANNA HÖR DU MIG och sedan tog vi paus.

Jag vet inte om någon någonsin berättade för kurskamraten, som arbetade på ett annat lärosäte och som jag aldrig träffat igen efter det, att alla hade fått insyn i hennes privatekonomi.

Våra två senaste ministrar för högre utbildning och forskning, som inte har någon erfarenhet av att ha bedrivit vare sig undervisning på högre nivå eller forskning, talade när de tillträdde om att de och regeringen ska prioritera distansundervisning. Men här måste vi tänka om. Frågan måste vara i vilka sammanhang distansverktyg kan tillföra något, och när det ens är pedagogiskt anständigt att använda dem.

Nej, jag menar inte att all digital undervisning saknar värde. Jag är förtjust i att fler studenter vågar ställa frågor vid föreläsningarna när de kan göra det i chatten. Jag gläder mig åt möjligheten att öva konversation med en språklärare i ett annat land, på nätet och till en facil kostnad. Jag tror inte heller att personlig undervisning i det verkliga livet kommer att försvinna. Men jag tror att det kommer att bli en mycket grym klassfråga. Personer med tillräckliga resurser kommer att ha möjlighet till undervisning med riktiga lärare i riktiga rum, med riktig ögonkontakt, där läraren kan känna och se om något behöver förklaras bättre, eller om studenten behöver utmanas mer. När man möts i det verkliga livet är den sociala kontrollen högre: man skäms lite när man inte har förberett sig. Det gäller både lärare och studenter.

Det finns oerhört starka incitament för digital undervisning. Men i stort sett alla dessa motiv utgår från något annat än omsorg om kunskapsförmedling. Statsmakten och lärosätena kan spara oerhörda summor. Olika ”utbildningsföretag” kan tjäna mycket mer pengar. Lärare och studenter kan trivas med att kraven på såväl undervisande som undervisade blir lägre när kunskapen inte kan prövas ansikte mot ansikte. Inga resor, inga lokaler, inga bibliotek.

Att ta ansvar för den högre utbildningen kan inte betyda att man med glittrande ögon ser hur billig och praktisk pseudoundervisningen är. I stället bör vi fundera över vad som egentligen ska rymmas under beteckningen ”högre utbildning”.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.