Det är den svenska statsmakten i vid bemärkelse som har ansvaret att vidta behövliga åtgärder för att i möjligaste mån mildra corona-pandemins effekter i landet. Alla instanser bemyndigade att utöva offentlig makt är därmed ansvariga inom sitt respektive verkansfält. Störst är givetvis regeringens fögderi och därmed dess ansvar, emedan den, som regeringsformen framhåller, styr riket (RF 1:6).

Vilket regeringen, som vi vet sedan tidigare, inte förmår att göra till fullo.

Ty även i samband med pandemin undvek regeringen att styra riket, och agerade på samma sätt som under immigrationskrisen 2015: den valde att skjuta olika myndigheter framför sig. Då Polisen och Migrationsverket, denna gång Folkhälsomyndigheten, FHM, och Socialstyrelsen.

Vad händer när regeringen inte styr riket till fullo och de myndigheter som den skjutit framför sig också försöker undkomma ansvar?

Vi ser tre slags mönster: Att skylla på andra, urskuldanden med hänvisning till naivitet samt att besjäla fenomenen.

Det första är det som på engelska kallas pass the buck – alltså vältra över ansvaret, att försöka skicka det vidare till en annan aktör eller mellan varandra, som i kortspelet ”Svarte Petter”. Under 2015 års kris såg vi det i frågan om stängningen av gränsen, där regeringen återkommande hänvisade till att Polisen inte hade gjort någon sådan hemställan. I corona-krisen såg vi det i frågan om införande av besöksförbud på äldreboenden. Initialt sade regeringen, på samma sätt, att FHM inte hade gjort någon sådan hemställan, men att förbudet kom att införas den 1 april när till slut en sådan gjordes av myndigheten.

När Coronakommissionen kritiserade FHM om att besöksförbudet på äldreboenden, till skillnad från våra grannländer, hade satts in för sent, svarade verkets GD Johan Carlson, att det bara var regeringen som kunde fatta det beslutet (SvD, 16/12).

Regeringen menade i sin tur att den bara kan fatta beslut efter en hemställan från ansvarig myndighet. På frågan om varför FHM inte gjorde en sådan hemställan, svarar Carlson att han på en presskonferens redan den 10 mars uppmanade till att undvika besök på äldreboenden. Men någon formell hemställan gjordes inte förrän mot slutet av mars, varpå regeringen införde besöksförbud. Carlson säger att hans uttalanden på presskonferensen ”var i princip en hemställan”.

Ingen är sålunda ansvarig för att ett akut beslut dröjde i tre veckor. ”Jag har inget bra svar på varför”, säger Carlson. Regeringen säger inte ens det. Den säger ingenting.

Ingen är sålunda ansvarig för att ett akut beslut dröjde i tre veckor.

Något liknande inträffade när dessa rader skrevs, då ett passagerarplan från British Airways landade på Arlanda trots flygförbudet mellan Sverige och Storbritannien, och släppte av passagerare i Sverige utan kontroll för smitta. Statsministern meddelade då att detta ”inte var okej”, och hänvisade till Transportsstyrelsen. Den myndigheten hänvisade till det statsägda bolaget Swedavia, som ansvarar för driften av Arlanda, vilket i sin tur menade att den kontrollen var en myndighetsfråga.

Det andra mönstret är det ständigt återkommande ”vi var naiva”. En variant på de aningslösa och infantila (naiva) besluten, så som både regeringen och inblandade myndigheter nästan alltid i direkt strid mot sakförhållanden och fakta hävdar, är påståendet att de dåliga (naiva) besluten togs på grundval av den kunskap som man innehade vid det tillfället. Detta alltså trots att man på ett otal sätt kan påvisa (såväl vad gäller migrationspolitiken som nu covid-bekämpningen) att det i sinnevärlden tvärtom fanns både tydliga och omfattande underlag som direkt stod i strid med de felaktiga eller otillräckliga beslut man då fattade.

Det tredje mönstret är ett slags fortsättning på ”vi var naiva”, där hänvisningen till ett barnsligt eller outvecklat sinne, övergår i antingen framställningar om att världen är obegriplig eller att det fenomen man har att göra med är behäftat med obehagliga mänskliga egenskaper – det som kallas för antropomorfism.

Sålunda kunde FHM:s GD Carlsson i somras berätta att den stora corona-spridningen i Sverige kan förklaras med ”slumpen” (SvD, 7/7), och att man därför inte kunde jämföra de proportionellt höga dödstalen i Sverige med våra grannländers mycket lägre tal. Samma slags förklaring om att smittspridningen skulle vara utom mänsklig kontroll återkom med FHM:s statsepidemiolog Anders Tegnell som, efter att i somras ha hävdat att Sverige inte skulle drabbas av en andra smittvåg, i mitten av november istället förklarade att en andra våg var ”oundviklig” (Aktuellt, 18/11).

Carlsons och FHM:s rådgivare, förre statsepidemiologen Johan Giesecke, var förment självkritisk för knappt en månad sedan, då han sa att han trodde att corona-viruset skulle spridas ”mer som en vanlig influensa, mer jämt [sic]” (SVT, 3/12).

Men att viruset kunde spridas asymtomatiskt och att detta påkallade en omvärdering av spridningsdynamiken diskuterades redan i den medicinska fackpressen mot slutet av januari 2020. Det var också en kunskap som fanns hos USA:s motsvarighet till FHM.

Men för den som inte vill medge bristande förmåga och därav betingade dåliga råd, får viruset en mänsklig vilja bortom sin molekylära struktur, i en naivistisk förklaring från barnets värld: ”Det är ett virus som lurat oss många gånger och kommer lura oss igen. Det uppför sig inte som vi trodde,” sade Giesecke.

Där är vi nu, vad gäller statsmakternas ansvar i kris. När staten kommer till korta, trollar den med truten, för att tala med Jan Myrdal. 

De olika instanserna skyller på varandra eller på att de har varit naiva eller att fenomenen är utanför vår kontroll och beroende av tillfälligheternas spel samt till slut att vi har att göra med ett virus, vilket likt björnen Baloo i Disneys version, är både listigt och starkt.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.