KRÖNIKA. Det brukar heta att vänstern har de främsta konstnärerna. Men det stämmer inte om man tittar på svensk pop- och rockmusik. Åtminstone inte om man åsyftar en verklighetsskildring som fortfarande känns samtida. Om man läser texterna är det inte förrän i det sena 70-talet som vi möter ett modernt Sverige, med artister som Magnus Uggla, Noice och Lustans Lakejer. (Jo, stockholmsbaserade allihop.) Med punken som förlösare är det först då ett nutida Sverige träder fram ur folkhemmets och proggens dimmor. Ett samhälle som vårt: liberalt, kapitalistiskt och individualistiskt.
Det är inte det bonniga folkhemmets sneglande mot de stora länderna i väster, USA och England. Och det är inte heller det konstnärligt och ideologiskt snäva 70-talet med sin kampretorik och marxistiska konstsyn. Om Sverige var den sista öststaten är det då som Glasnost börjar.
Detta är en del av svensk pophistoria som blivit styvmoderligt behandlad. Den mesta litteraturen handlar om 60-talet och något om proggrörelsen. Förmodligen beror det på att vi alltid vill kanonisera vår egen ungdoms musik, vi vill göra det subjektiva objektivt. På senare år har skevheten rättats till med böcker som Bedårande barn av sin tid (om Noice, av David Bogerius), självbiografier av Magnus Uggla och Peo Thyrén (Noice), och inte minst den mycket belysande biografin över Stikkan Andersson, Schlagerkungens krig, där titeln talar för sig själv.
Men låt oss ta det från början. Svensk popmusik bestod på 1950- och 60-talen i bästa fall av hyfsade epigoner av de amerikanska eller engelska originalen. Tokroliga artister som Thore Skogman och Jokkmokks-Jocke är förankrade i en annan tradition och tillhör inte rocken. Ett lysande undantag utgör 50-talets Owe Thörnkvist, men det är inte förrän Pugh Rogefeldt debuterar 1969 med Här kommer natten som vi får en riktig svensk rocklyrik.
Om 50- och 60-talens artister sjöng enkla kärlekstexter på halvtaskig engelska, så sjöng proggarna i en helt motsatt stil. Klassikern Oh! Carol gör exempelvis gruppen Röda bönor (1971) om till en satirisk uppgörelse med ”Kalle” ur ett feministiskt perspektiv. I Keops pyramid beskriver Hoola Bandoola band samhället som en maktstruktur där vi är slavar under herrarna.
Texten är i centrum och musiken är underordnad Budskapet. Legio var texter med socialistiskt, samhällskritiskt eller kampbetonat budskap, gärna med musik lånad från något tredje världen-land, där texten också kunde utspela sig. Motiven kunde också lånas från den ”gamla goda tiden” när klasskampen var på liv och död i Sverige i början av 1900-talet. I Malmö hette det progressiva skivbolaget Amalthea, syftande på bombdådet mot fartyget med strejkbrytare 1908.
Den svenska musikrörelsen, eller proggen, växte fram ur hippierörelsen och blev i efterdyningarna efter 1968 alltmer politisk. I Sverige fick den en extrem politisk-dogmatisk prägel i jämförelse med till exempel Storbritannien, och inte ens en äkta progressiv (i betydelsen nydanande) artist som Pugh Rogefeldt passerade de rättrognas krav. (Han låg på fel bolag.)
Klimax på denna anti-kommersiella vänstervåg var Sveriges radios nedläggning av det populära programmet Tio i topp, samma år som Abba vann schlagerfestivalen och Blåblus som första svenska artist toppade Billboardlistan, 1974, samt SVT:s bojkott av schlagerfestivalen 1976.
Idag ter det sig ganska märkligt och komiskt att förfasa sig över svenska artister som gör succé utomlands, som man kunde se i dokumentärserien ”Det svenska popundret”. Kritiken gick ut på att det var omoraliskt och fult att vara kommersiell. Det var ytligt och till och med farligt då musiken, och främst texterna, utgjorde verklighetsflykt: ”Klibbiga toner/tar hem miljoner…/Man hör på bruset från radiohuset/o fyller sin själ med apati” (Klibbiga toner, Ronny Åström 1976).
Punken gjorde upp med den värsta stelbentheten hos proggen, men inom punken levde ändå en del av proggens ideal kvar, främst i Göteborg. Klippangruppen Kriminella gitarrer beskrev i Vårdad klädsel svårigheten för unga att komma in på dansställen och Ebba Grön ville bara ha ”ett plejs för såna som oss”. Punken var samhällskritisk och rebellisk men visade inte på några lösningar. Det var revolt för sin egen skull – ”No future” som slagordet lydde.
De sena 70-talsbanden, som inte direkt hörde till punken, sprang ändå ur den. Uggla hakade på punken 1977 med plattan Vad ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, och Noice sitter på omslaget till sin första LP Tonårsdrömmar (1979) i punkklädsel och titeln sprayad som graffiti på väggen bakom. Lustans Lakejer blandade punkens attityd med Roxy Musics glamour-kitsch, inspirerat av engelska New Romantics-vågens synthpop.
Även ideologiskt bygger de här artisterna vidare på punken. De är samhällskritiska men utan pekpinnar och skildrar en samtida ungdomsvärld av diskotek, kläder, alienation och kärleksdrömmar. Magnus Uggla gjorde riksskandal när han i Varning på stan (1977) beskriver en utekväll och ett one night stand. Tjejerna benämns ”as”, ”biff” och ”lik”. Detta var en osminkad skildring av utelivet och en ung mans värderingar som fick vänsteretablissemanget att gå i taket.
Lustans Lakejer provocerade också hela musikrörelsen, säkert helt medvetet, när de sa att kläderna var viktigare än musiken. Idag säger ett sådant uttalande mer om dem som upprördes än om provokatörerna, och reaktionerna känns idag ganska främmande. Det var fult att vara kommersiell, det var fult att tänka på sig själv, eller att vara ointresserad av politik och vilja leva sitt liv. ”Du lever bara en gång och den gången är nu/Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du” sjunger Noice (1980). Om det är riktat mot tjatiga föräldrar eller förmyndarstaten är svårt att säga.
Tydligare mottagare hade Uggla i ”Jag behöver inga övervakare som bevakar mina steg” i Mitt liv? (1980). En rad som bland annat slog an hos Fredrik Reinfeldt, berättade han i programmet Videokväll hos Luuk.
Mest lyckad och ambitiös samtidsskildring finner man på Magnus Ugglas Den ljusnande framtid är vår (1980). Det finns en nästan camusk existentialism i den illusionslösa hållningen. I bakgrunden finns det kalla kriget och miljöförstöringen medan olika människotyper skildras i en hedonistisk, egocentrerad och kapitalistisk värld. Hoppet finns i kärleken: ”Måste ut i natten måste ut och få luft/Måste ut i natten söka din trygga kropp/Måste ut i natten hjälp mig, hjälp mig bort” (Panik).
Skillnaden hos de här banden mot proggen är perspektivet, som både beror på ålder och klass. Musikjournalisten Jan Gradvall utnämner En kväll i tunnelbanan med Noice som den första svenska poplåten där en tonåring själv berättar hur det är att vara tonåring. Detta är långt ifrån den typiska proggskildringen av betongförorten, där samhällsomstörtning är lösningen. Som hos Nationalteatern: ”Thinnertrasan vandrar mellan husen/…/betongens kungar…/ Ödmjuka bracka som bugar för överheten/Du skickar snuten på ungar/Sen sover du snällt i borgarsmeten” (Barn av vår tid 1978).
Noice var inte medelklassakademiker som solidariserade sig med arbetarklassen, de var uttråkade förortsungar som ville in till city. Magnum Bonum hyllar i Skateboard (1978) det utskällda Sergel city och beskriver skejtarna och den begynnande McDonaldskulturen: ”Gallerians gång är mitt andra hem”.
Detta liberala genombrott märks också i samhället i stort, och inte bara i Sverige. Sverige fick sin första borgerliga regering på 33 år under socialdemokratisk dominans. Margaret Thatchers konservativa parti får makten i Storbritannien 1979 och Ronald Reagan blir USA:s president 1980. 1982 reformerade socialdemokraterna under finansminister Kjell-Olof Feldt den offentliga sektorn.
Ett band som Lustans Lakejer är väl i det närmaste proggens direkta motsats. De glorifierade yta, tomhet, livsleda och glamour och är på sätt och vis lika verklighetsfrämmande som proggen. Texterna beskriver en James Bond-värld i sus och dus, casinon och champagne: ”Jag vände mig från baren/och jag blickade över rummet/där jag såg hur nymfer höll varann i hand/Jag läppjade på champagnen/och jag tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand/…/Vi uppmuntrade elegans vi uppmuntrade varje chans till lite ren och kemisk dekadens” (Begärets dunkla mål 1981).
Världen som målas upp är något som i hög grad lockar de unga idag – i Stureplanskulturen. Om popmusikens texter fram till 1977 är naiva så blir de sedan cyniska. Istället för budskap, yta. Istället för solidaritet, det egna begäret. Det brukar ju också heta att det är cynikerna som brukar få rätt. I Sverige var polariseringen mellan mainstream och alternativkulturen extrem under progg-eran. I Storbritannien fanns på 70-talet artister som Marc Bolan, David Bowie eller gladrockarna Slade. Den progressiva scenen var inte så uttalat politisk utan musikaliskt progressiv (Genesis m.fl). Precis som i USA var alternativrörelsen stark men inte dominerande. Den hade samma rötter som i Sverige – hippierörelsen och 1968. I USA fanns artister som Lou Reed och Bruce Springsteen som båda beskrev en social verklighet, men inte nödvändigtvis en socialistisk sådan.
Sverige är med sin historia unikt på många sätt. Det är en ankdamm, ett enfrågeland och här råder en konsensuskultur, brukar det heta. Efter kriget bodde fortfarande fler invånare på landet än i staden, alltså fortfarande präglat av ett agrart bondesamhälle, snarare än en storstadskultur. Så har vi ju den omdiskuterade neutraliteten under andra världskriget, med ett dåligt samvete och en moralisk skuld att betala. Folkhemmet är en annan unik och genomgripande samhällsstruktur. Pophistoriskt är berättelsen om piratradion belysande. Radio Nord sände svensk och utländsk populärmusik med reklaminslag. I sin bok om Radio Nord (Stick iväg, Jack!) berättar Jan Kotschack om det kompakta motstånd den kommersiella radiostationen mötte. Såväl tidningarnas ledarsidor som den socialdemokratiska regeringen var motståndare och efter 16 månader stängde stationen 1962 efter att regeringen trummat igenom flera lagändringar.
Ett liknande öde gick Radio Syd i Öresund till mötes, vars ägare fick en månads fängelse. Piratradion öppnade, om man så vill, en frihetens dörr på glänt som snabbt stängdes igen. SR tog dock intryck och startade Tio i topp och Melodiradion P3. Topplisteprogrammet stoppades som bekant 1974 och återupptogs inte förrän 1986. Närradion tilläts 1979, men det skulle dröja till 1993 innan vi fick kommersiell radio i Sverige, ett år efter att SVT:s monopol försvann.
Vem som har de bästa artisterna förblir en smakfråga. Vem vann? Tja, arvet från proggen lever kvar, i så måtto att det finns texter med vänsterperspektiv.
Mikael Wiehe är fortfarande aktiv, poserar i palestinasjal och gör samarbeten med hiphop-artister, medan Magnus Uggla hamnar på listorna, är med i tv, och har gjort såväl revy som teater. Både Wiehe och Uggla tillhör numera svensk rockkanon. Samtidigt är en popvänsterkille som Timbuktu programledare i melodifestivalen (Mellon) och det svenska popundret är väletablerat i världen. Och tycka vad man vill, men samhällsystemet har inte ändrats nämnvärt sedan 70-talet.
Olof Lång är frilansskribent och fil. mag. i litteraturvetenskap
kultur@bulletin.nu
