Går vi runt och är rädda i onödan?

Den gamla mediala frågan om kriminaljournalistikens effekt på allmänhetens verklighetsuppfattning verkar aldrig bli inaktuell. Det som möjligen är nytt är att uppfattningarna precis som i så många andra avseenden har polariserats: antingen tycker man att medierna skrämmer upp folk eller att de har blivit så avtrubbade att de inte längre rapporterar om allt hemskt som händer.

Sannolikt har de som anser att brottslighetens egentliga omfattning döljs med tiden blivit fler. De som tycker så brukar också hävda att medierna tummar på sanningen när de döljer förövarnas identitet.

Men varför skulle man inte vara försiktig med identifikationer i ett samhälle som inte accepterar lynchjustis? Vill vi slänga de kriminella i ett gruvhål och lägga på locket eller ska vi försöka förhindra att de begår brott?

Den som med fjärrkontrollen bläddrar sig igenom tv-utbudet frestas att dra slutsatsen att våld är den aktivitet som främst av alla kännetecknar mänskligheten. Filmernas, seriernas och spelens brutalitet fyller rutan eller skärmen och på våldets problem finns sällan någon annan lösning än ett våldsamt ingripande. Väldigt sällan får vi se förebyggande insatser begränsa eller förhindra den aggressivitet som i hög grad är fiktionens bränsle. I den mån sådana försök förekommer framställs skolan mest som meningslös och socialtjänsten som töntig. De stora frågorna om gott och ont avgörs med vapen och fysisk styrka.

Detta är inte så farligt, skulle några säga, i en påhittad värld kan vi bearbeta sådant som är svårare att göra något åt i vardagen.

Ibland tycks det också som om vi som samhälle håller på att acceptera föreställningen om metafysisk ondska; vi andas dess luft, vandrar genom dess dis och våldet som utövas går inte längre att stoppa. I Sverige följs uppmärksammade brott, som terrordåd och mord på barn, av sorgsna manifestationer mot det onda. De riktar sig inte mot förövarna utan ger uttryck för ett ospecificerat hopp om en mer civiliserad mänsklighet.

Det är inget konstigt med det: vi vet ju inte riktigt vad vi annars ska ta oss för. De flesta av oss känner inte någon hämnare från vidderna och har inte heller någon längtan efter att själva ikläda oss den rollen. Där får underhållningsvåldet ta hand om oss.

Statistiken pekar i olika riktningar, vissa brott minskar medan andra ökar, men det råder ingen tvekan om att hederskulturen och gängkriminaliteten samtidigt förstärkt insikten om att våld inte bara kan slå till oförutsägbart utan också ingå i ett mönster. Systemets institutioner har blivit anfrätta. Samhällets immunförsvar fungerar sämre. I min bok Framtidsstaden (Karneval, 2017) berättar en säkerhetsansvarig vid tingsrätten i Malmö om hur rivaliserande gäng kommer till domstolen fromma som lamm efter att i förväg ha gjort upp med pengar och giftermål i potten; en helt egen rättskipning vid sidan om samhällets.

I rapporten Utsatta områden från 2017 beskrev Polisens nationella operativa avdelning hur ”den kriminella strukturen har byggts upp under generationer” och hur ”parallella samhällsstrukturer” bidrar till ”en alternativ social ordning i lokalsamhället, som hotar eller utmanar den svenska demokratiska samhällsordningen och svensk lag”. Samma år kom en samlad bedömning från ett stort antal myndigheter, från Polisen till Skatteverket, Myndighetsgemensam lägesbild om organiserad brottslighet 2018–2019, där slutsatsen var att kriminella ”infiltrerar näringslivet genom att använda företag som brottsverktyg, söker kontakter in i det legala näringslivet och banker, deltar i offentlig upphandling och nyttjar intyg från exempelvis mäklare och banktjänstemän”.

Våldet på gatan som förlängning av våldet på kontoret.

Att tala om samhälleligt sammanbrott är att dra det väldigt långt, men en rejäl rispa i plåten har det blivit. Välfärd som plundras. Bilar som brinner, skolor som bränns ner, bomber och skottlossning i bostadskvarter. Angrepp på ambulanser, socialbyråer och polishus. Kvinnor och barn på hemlig adress, journalister med skyddade personuppgifter.

Förskjutningarna under ytan, ibland uppmärksammade, men länge förnekade, har långsamt fått konsekvenser på nya områden. När våldet så småningom briserar är det redan etablerat. Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger beskrev det i essän Inbördes krig (Norstedts, 1993) som att ”varje tunnelbanevagn kan bli ett Bosnien i miniatyr”.

Ett samhälle som låter kriminalitet få fäste lider av dålig självbevarelsedrift – och kanske också bristfällig självinsikt. Fanns det inga landvinningar värda att försvara?

Och de där förebyggande insatserna som vi alltid har pratat om behovet av? Vad erbjuds barnen, i skolan, på skärmen, där de vuxna inte ser?

I antologin Våldet och skolans arbetsmiljö (Utbildningsförlaget, 1988) skrev skolforskaren Mats Ekholm, som sedermera blev generaldirektör på Skolverket: ”Det förnämsta sättet att få eleverna att respektera lagarna är att de får möta vuxna som i sin gärning själva visar att de respekterar och följer gällande lagar. Men för att eleverna ska kunna lära sig att respektera lagarna behöver de känna till vilka lagar som gäller.”

Som talade han ur folkskolans och folkbildningens forntid föreslog Ekholm att femte kapitlets första paragraf i 1980-talets skolförordning borde förstoras och sättas upp på väggen i alla klassrum:

Skolan bör genom sin anda och miljö såväl utveckla elevernas självtillit och självständiga omdöme som vänja dem till ärlighet, hänsyn, uppmärksamhet mot andra och vårdat uppträdande.

Då hade det under lång tid kommit en mängd mer eller mindre dystopiska böcker om hur barnen påverkades av medieutbudet. I Televisionsbarn (Skeab, 1983) skrev medieforskarna Jonas Wall och Karin Stigbrand: 

Kommer våra barn och ungdomars gemensamma tankeinnehåll, d v s det kollektiva medvetandet, att minska och återigen se ut som det gjorde i början på 1800-talet då endast några få trodde sig om att kunna påverka sina liv?

Om reklamen har vant oss vid konsumtionens välsignelser är det rimligt att anta att fiktionens våld bidrar till anpassning till en växande otrygghet.

Hittar man inte orden för att beskriva en händelse säger man att det var som på film. Så kan man också distansera sig från oron när den tränger sig på; man bejakar upplevelsen av att vara med om inspelningen av en actionrulle, där poliserna Kling och Klang inte längre kan medverka eftersom de inte förstår sig på Encrochat.

TEXT: LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu