Facebook noscript imageNarkotika skördar tre liv om dagen – allt fler länder avkriminaliserar
Fokus
Narkotika skördar tre liv om dagen – allt fler länder avkriminaliserar
Tina Eklund vid sin sons grav. Foto: Jonas Gratzer.
Tina Eklund vid sin sons grav. Foto: Jonas Gratzer.

Allt fler europeiska länder överväger avkriminalisering av eget bruk och innehav av narkotika. I Norge bestäms frågan av stortinget under våren. Förslaget har lagts av den högerstyrda regeringen och syftar till att ändra politiken från ”straff till hjälp.” Även i Sverige höjs en mängd röster för att utreda frågan – men det är inte den enda reformen som kan rädda liv.

Tina Eklund plockar upp en plastfigur föreställande Disney-karaktären Buzz Lightyear för att komma åt att byta ljuset i en gravlykta. Hon tittar på den lilla rymdhjälten.

– Björn älskade honom när han var liten, säger hon. Han brukade ropa ”mot evigheten och vidare” innan han hoppade ner från våningssängen. Fullkomligt livsfarligt.

En talgoxe sjunger. Sist hon var här var i julas. Besöken på kyrkogården blir alltmer sällan. Närheten till sonens aska är alltför påtaglig.

– Det värsta var att ta emot hans urna, säger hon. Att känna att det var allt som var kvar. 

Såvitt Tina vet, och hon kan numera en hel del i ämnet, blev Björn den förste i den lilla västmanländska orten Nora att gå under i opioidmissbruk. Han hade redan gäckat döden vid flera tillfällen då han ringde henne i juni 2018, 27 år gammal. ”Det är för sent för mig, mamma,” sade han. ”Rädda nästa.” En månad senare var han död. 

Sedan dess har Tina försökt leva efter den devisen. Hon har anordnat manifestationer, sålt armband för att tjäna ihop till julklappar åt patienter på behandlingshem, och hon har tagit in missbrukare i Björns ålder för att bo hos henne.

– Där blir de i varje fall behandlade som människor, säger hon. 

Att ”rädda nästa” är däremot en stor utmaning. Tina pekar på en hjärtformad gravsten två rader bort.

– Där ligger en artonåring som dog året efter Björn. Två till har dött sedan dess. 

Hon torkar ögonen.

– Tanken på att tre personer dör av narkotika varje dag i Sverige är bara så tragisk.

Svensk narkotikapolitik sticker ut

Sett över tid är narkotikadödligheten ett växande problem i vårt land. År 2018 var det fyra gånger fler per capita som dog av narkotika än trettio år tidigare. Internationella jämförelser är notoriskt svåra att göra, men enligt EU:s senaste narkotikarapport från september 2020 har Sverige högst narkotikadödlighet i hela unionen. Det är en anledning till att debatten kring narkotikapolitik åter har blossat upp. Det, och för att Sveriges narkotikapolitik också alltmer sticker ut internationellt.

En sjuttonårig sprutnarkoman som ber om hjälp måste få det samma dygn, annars är det kört.

Norge är det senaste exemplet på hur narkotikapolitiken förändras runtom i västvärlden. Under våren ska stortinget rösta om avkriminalisering av eget bruk av narkotika. Det är ett förslag som lagts av den högerstyrda regeringen och som går i liknande spår som bland annat Portugal, Tjeckien, Nederländerna och Schweiz. Mottot har varit att ändra fokus på narkotikamissbruk från straff till hjälp. Långtifrån alla är positiva till reformen, och den kan fortfarande röstas ner, men ärendet har åtminstone utvärderats utförligt, med omfattande utfrågningar i stortinget och medial debatt. 

Sveriges regering har däremot sagt blankt nej till att ens tillsätta en utredning om avkriminalisering. Detta trots att en växande mängd institutioner ställer sig bakom det – bland annat Folkhälsomyndigheten, riksdagens socialutskott, Sveriges kommuner och regioner, och Svensk förening för beroendemedicin. Debatten om vem som utgör problemet, om det är regeringen som sticker huvudet i sanden eller dess motståndare som låst fast sig vid en sakfråga, är i full gång. Samtidigt fortsätter missbruket att skörda liv.

Tina Eklund i sitt kök med en bild på sonen Björn. Foto: Jonas Gratzer.

Från skrubbsår till heroin

Västmanland placeras regelbundet bland de län som har högst narkotikadödlighet. Mellan 2015 och 2019 låg de endast efter Gävleborg. Under samma period gick Björn Bäckström från att vara människa till aska, till statistik (om än under Örebro län, eftersom västmanländska Nora ligger på gränsen). Enligt mamman Tina Eklund hade förvandlingen i somligas ögon skett långt innan dess.

– Det var min första tanke då jag insåg hur illa det var ställt: nu kommer folk att sluta se honom som Björn utan som ”den där knarkaren i gathörnet,” säger hon.

Vi har satt oss på hennes innergård i centrum. Olikfärgade gamla träfasader omger oss i bästa Pippi Långstrump-stil. Kullerstenar som Björn skrubbat knäna på. Tina Eklund tänker på alla gånger under uppväxten som han kommit hem blåslagen från cykling och andra äventyr.

– Han hade aldrig något konsekvenstänkande, säger hon. Alltid snäll mot andra, men vild mot sig själv. 

Det stod tidigt klart att Björn hade speciella behov. Men det skulle dröja tills han var arton år innan han fick en ADHD-diagnos. Då hade han redan börjat ta Ritalin, en typ av amfetamin som används för att medicinera mot ADHD, och därefter gått vidare till opioider, en smärtstillande och starkt beroendeframkallande substansgrupp som bland annat inkluderar heroin. Tina minns med bitter eftersmak kontakten med socialtjänsten då hon fått reda på att hennes son injicerade.

– Efter tre veckor ringde jag och frågade hur det gick med deras utredning och fick svaret ”vi har sex veckor på oss – vadå, är du orolig?” Då var det tur att hon inte stod framför mig. En sjuttonårig sprutnarkoman som ber om hjälp måste få det samma dygn, annars är det kört.

Tina Eklund och andra anhöriga tillverkar och säljer armband för att hjälpa personer i missbruk och uppmärksamma deras situation. Tatueringen med en klocka utan visare har Björns födelse- och dödsdatum. Foto: Jonas Gratzer.

Opioider tar flest liv

När man pratar narkotikadödsfall i Sverige så pratar man främst om opioider. 2018 var opioider inblandade i 86 procent av narkotikadödsfallen, följt av bensodiazepiner. Så har det varit länge, trots att allt fler skadereducerande initiativ har introducerats. Dubbelt så många regioner erbjuder idag sprututbyten som för tre år sedan. Nya riktlinjer från Socialstyrelsen har ökat tillgången på naloxon, ett livräddande läkemedel vid överdoser. Och antalet enheter som erbjuder underhållsbehandling, det vill säga lagliga opioider till opioidberoende, har ökat med 69 procent de senaste tio åren. 

Många behandlare drivs av ideologi istället för evidens. De moraliserar och har ett grundförhållningssätt att man inte ska ge narkomaner vad de vill ha.

Tillgången till underhållsbehandling, numera kallad Laro (läkemedelsassisterad rehabilitering av opioidberoende), har varit en lång strid. Kritiker har pekat på den mängd substanser som smugglas ut därifrån och målat upp det som en statlig sanktionering av fortsatt missbruk. Forskare och myndigheter är däremot eniga om att underhållsbehandling är ett nödvändigt och kostnadseffektivt verktyg för att minska dödsfallen. Enligt Markus Heilig, professor i psykiatri vid Linköpings universitet och en av landets främsta beroendeforskare, är problemet snarast att Laro-vården fortfarande når för få, och för sent.

– Högst fyrtio procent av dem som behöver behandling får behandling, säger han och poängterar felaktigheten i delar av den kritik som florerat. 

– Den grundläggande principen för underhållsbehandling är att man ersätter kortverkande opioider med läkemedel som är så långsamma och långvarigt verkande att euforin uteblir. Men på flera håll sätter man fortfarande upp onödigt höga trösklar för att bli antagen. 

Markus Heilig, professor i psykiatri och chef Centrum för social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet. Foto: Anna Nilsen.

Motstånd mot behandling

Björn hade inte kunnat få substitutionsbehandling som 18-åring. För det krävs att man är tjugo år och kan dokumentera ett års bruk av opioider. I kommunikation med 15 av landets 21 regioner får Bulletin reda på att antagningen ofta är långt svårare än så. Många kräver regelbundna urinprov i flera månader för att bevisa att patienten inte brukar andra substanser. I Västmanland krävs att den sökande har ”ordnad ekonomi, bostad och sysselsättning”. Ändras någon av parametrarna när behandlingen sedan inletts riskerar man att kastas ut.

– Det är som att ta insulinet ifrån en diabetiker, säger Markus Heilig.

Han drar gärna liknelser mellan narkotikaberoende och mer konventionella sjukdomar, och lyfter fram forskning som visar på mellan 50 och 75 procents ärftlighet.

– Många behandlare drivs av ideologi istället för evidens. De moraliserar och har ett grundförhållningssätt att man inte ska ge narkomaner vad de vill ha. 

Konsekvensen, menar han, är att vården är dålig på att tillvarata det viktigaste verktyget i kampen mot beroendet – nämligen den beroendes egen motivation. Och de kan missa den med stor marginal. Bland landets Laro-vård sticker Skåne ut, där det endast tar två veckor att bli inskriven. I andra regioner är väntetiden ofta flera månader, ibland över ett år. Niklas Eklund är ordförande på Brukarföreningen, där han representerar många av de som landat på botten, endast för att hamna i dessa köer.

– Skulle vi gå med på att någon med dödlig sjukdom får vänta så länge på vård, frågar han retoriskt. Det är inte konstigt att suicider bland våra kamrater ökat så oerhört.

Johannes Eriksson, vd för Älvstorps vårdhem, visar ett av rummen i deras nya avgiftningsenhet. Foto: Jonas Gratzer.

Dagens beroende är komplext

Några få minuter i bil från Tina Eklunds innergård, bland avlagda tågvagnar från landets äldsta normalspåriga järnväg, ligger Älvstorps vårdhem. Institutionen har 45 år på nacken, men en flygel av tegelbyggnaden är så gott som nyrenoverad. Här finns sju rum, inredda för säkerhet mer än charm, och vid ett bord i köket sitter ett par patienter med två vårdare. Tillfälligt lugn i en period av helvete.

– Vi börjar alltid med att avgifta de farligaste substanserna alkohol och bensodiazepiner, säger psykologen och vd:n Johannes Eriksson. 

– Tanken med att starta en egen avgiftningsenhet var för att vi såg vilka begränsningar som fanns i regionerna. Inte sällan avgiftas folk och skickas direkt hem. Så får det inte gå till. 

Vi ser ett mycket större mått av samsjuklighet. Mer blandmissbruk, depressivitet, PTSD. Det är full snurr innan de fyllt tjugo.

Här är det få meter till den terapeutiska behandlingen. Men även om personalen på Älvstorp sedan skickar patienter till något av företagets vårdhem i andra delar av Sverige, följer de patienten hela vägen dit för att se till att de inte avviker. Enligt nationella riktlinjer ska Laro-behandling ske i kombination med psykiatrisk vård, men så är inte alltid fallet.

– Det är lite raljant, men i Sverige är det lite så att missbrukare bara får vård för missbruk och psyksjuka bara psykiatrisk vård, säger Johannes Eriksson.

En man injicerar amfetamin i Stockholm. Foto: Jonas Gratzer.

Behovet av samordnad behandling är särskilt stort nuförtiden, menar han.

– Vi ser ett mycket större mått av samsjuklighet. Mer blandmissbruk, depressivitet, PTSD. Det är full snurr innan de fyllt tjugo.

Att dagens narkotikamissbruk är komplext är något som beskrivs i många studier. Niklas Eklund på Brukarföreningen formulerar skillnaden mot 70-talet, då han själv fastnade i amfetaminmissbruk.

– På min tid tog vi substanser för att ha kul. Nu tar folk dem för att de har problem.

Överförskrivningar är ett problem

Tillgången på opioider är stor, trots att kampen förs på flera fronter. Inte minst har näthandeln ökat. För några år sedan spreds en nässprej den vägen med den extremt starka opioiden fentanyl. Dödstalen sköt i höjden med över hundra avlidna endast 2017. Men efter polisinsatser mot återförsäljarna och domar mot inblandade, har problemet tryckts tillbaka. 2019 dog endast två personer. Ny lagstiftning är även på gång för att bättre komma åt postförsändelser med droger. 

Det cirkulerar information om vilka läkare som är bäst att vända sig till och till och med vilken tidpunkt de är som mest påverkbara.

Men en annan utbudsväg som varit svår att komma åt är den överdrivna förskrivningen av läkemedel. I USA är detta en stor orsak till den pågående opioidepidemin, där nästan 50 000 personer dör varje år. En studie från Karolinska institutet fann att nästan elva procent av patienter som intensivvårdats mellan 2010 och 2018 har fått opioidbaserade läkemedel utskrivna i över sex månader, trots att det inte finns några belägg för positiv verkan över så lång tid och risken för beroende är stor. 

Erik Meyer fick sömntabletter utskrivna i koppling till antidepressiva läkemedel. Dessa fick han sedan läkaren att fortsätta skriva ut, och blev del i hans missbruk jämte alkohol. ”De skriver ut vad som helst,” säger han. ”Som alkoholist är man också expert på att dupera folk.” Foto: Jonas Gratzer.

En av dem som kommit i nära kontakt med det problemet är Mats Rothman, överläkare i ortopedi på Smärtrehab i region Västmanland. Han berättar för Bulletin att en nära anhörig fick omkring hundra tabletter Citodon utskrivna efter att ha fått en visdomstand utdragen.

– Det hade kunnat vara en jätterisk, säger han och syftar både på eget bruk och på risken att tabletterna kommer på avvägar. 

– Jag sade till hen att ta en tablett på kvällen och en på morgonen om det fortfarande gjorde ont, och sedan lämna tillbaka resten.  

Just Västmanland har tillhört de sämsta i landet på överförskrivningar, men tack vare ett informationsprojekt under Mats Rothmans ledning har regionen istället blivit den i Sverige som förbättrat sin statistik mest. Han säger att problemet har två sidor, dels okunskap och missriktad välvilja hos läkare, dels somliga patienters förmåga att utnyttja läkarnas empati.

– Det cirkulerar information om vilka läkare som är bäst att vända sig till och till och med vilken tidpunkt de är som mest påverkbara, säger han.

Tommy Mellberg, som arbetar med uppsökande verksamhet för Brukarföreningen, hämtar ut en nässprej med naloxon, vilken används för att rädda liv vid opioidöverdoser, från laro-mottagningen Prima Maria Beroende i Stockholm. Foto: Jonas Gratzer.

Kan avkriminalisering rädda liv?

Även om svensk politik alltmer utgår ifrån en verklighet där narkotika ingår, och kontinuerliga steg tas för att lindra dess negativa effekter, är det officiella målet fortfarande ett narkotikafritt samhälle. Och en hård gräns går vid avkriminalisering. Trots det blossar debatten upp med jämna mellanrum. Då framgångsrika utländska exempel lyfts upp, likt Portugal – där antalet narkotikadödsfall sjönk skarpt efter avkriminaliseringen – bör det även nämnas att det är ett land som gjort stora satsningar på att tidigt utreda narkotikabrukares vårdbehov, och snabbt slussa in dem på rätt inrättningar. 

Socialtjänsten är ju också okunnig. De har lappar från scientologernas nykterhetsförbund på skrivbordet, och det är sådant som andra föräldrar tar, och så får de fel information.

Det finns studier som pekar på att avkriminalisering också kan ge direkt positiva resultat, till exempel för att kriminaliseringen gör drogpåverkade mindre benägna att ringa blåljuspersonal. Men länder som har avkriminaliserat har också sett ökat narkotikabruk av vissa substanser. Portugal har till exempel dragit ifrån Sverige i andel tonåringar som brukar cannabis, och mellan 2000 och 2015 ökade antalet sjukhusinläggningar för cannabisrelaterade psykostillstånd trettio gånger. De senaste åren har antalet narkotikadödsfall i landet åter skjutit i höjden. Detta tillskrivs däremot en rad andra orsaker, bland annat ökad internethandel och att allt fler smugglare använder Portugal som transitland. Andelen unga som har testat heroin och kokain har också minskat dramatiskt, och så även andelen som fått missbruksvård för de två potentiellt dödliga substanserna.

Kö för att få laglig underhållsmedicin som opioiden Subutex från laro-mottagningen Prima Maria Beroende i Stockholm. Foto: Jonas Gratzer.

För Tina Eklund är avkriminalisering en av många reformer som måste till. 

– Efter att Björn torskade hos polisen första gången när han var fjorton, så stoppade de alltid honom, säger hon. Nora som är så litet. Det påverkade hans framtidsutsikter.

Men hon anser även att skola och vård borde individualiseras. Att socialtjänsten ska sluta ansvara för beroendevården, ”de kan komma in i ett senare skede”. Och att närstående ska lyssnas på mer.

– Vi bryr oss, men sitter också inne med mycket kunskap, säger hon. 

– Själv visste jag knappt skillnaden på amfetamin och opiater tidigare. Jag var väldigt naiv. Men socialtjänsten är ju också okunnig. De har lappar från scientologernas nykterhetsförbund på skrivbordet, och det är sådant som andra föräldrar tar, och så får de fel information. Många tror ju till exempel att man fortfarande har ett val om man är i en beroendesjukdom.

Hon tänder en cigarett till. Vi har pratat i över tre timmar. Om överdosen som satte Björn i rullstol. Hur han sedan skickades till ett vandrarhem och förväntades åka in till stan för urinprov tre gånger i veckan. Blodförgiftningen. Branden. De 60 milen de körde till ett vårdhem. En bra resa. De kom fram sent och fick stanna över innan behandlingen skulle börja. Björn sov, men inte Tina.

– Det var så många år då jag inte visste om han skulle dö, säger hon.

– Det var så fint att bara ligga och höra honom andas.

TEXT: Per Liljas

Tina Eklund hjälper idag missbrukare i sitt hem under mottot ”rädda nästa.” Foto: Jonas Gratzer.

Per Liljas

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!