KRÖNIKA. Att Twitter och Facebook nu har beslutat att stänga av den avgående amerikanske presidenten från hans plattformar är bara en del av en utveckling som pågått länge. 

Under hösten har hundratals opinionsbildare och folkvalda politiker – bland annat svenska Swebbtv, som hade 60 000 följare när kanalen raderades från Youtube i december – stängts av från sociala medier för att ha uttryckt uppfattningar som inte strider mot nationell lagstiftning utan mot tjänsternas egna regler. 

De senaste dagarna har en massiv offensiv ägt rum där tiotusentals konton har stängts ned på både Twitter och Facebook, medan populära forum för Trump-supportrar har släckts ned av Reddit. Besluten motiveras ofta i allmänna ordalag och det är oklart vilka överväganden som har gjorts i de individuella fallen. Detta kombineras, som fallet med svenska Swebbtv påminner om, med närmast obefintliga möjligheter för den avstängde att överklaga.

Det stannar inte där. Under de senaste dagarna har Google och Apple tagit bort twitterkonkurrenten Parler från sina appbutiker, vilket har som följd att den inte kan installeras på världens miljarder mobiltelefoner. Likadant med det sociala nätverket Gab för en tid sedan. Techföretagen hindrar alltså inte bara människor från att publicera sig på befintliga plattformar utan motarbetar även skapandet av alternativa kanaler.

Infrastruktur bör regleras

Ett av de vanligare argumenten för den rådande ordningen är att techföretagen är privatägda och således måste vara fria att själva fatta beslut om vilket innehåll som ska tolereras. 

Men redan nu verkar privata företag på marknader som är reglerade för att på bästa sätt tillvarata samhällets behov av en fungerande service eller ett positivt utfall för samhället i stort. Miljölagstiftning, konsumenträtt, marknadsföringsregler och antidiskrimineringslagstiftning, är alla exempel på inskränkningar av äganderätten med just sådant syfte. Och då har vi inte ens gått in på hårt reglerade branscher, såsom telekommunikation, bank- och finansväsende eller energisektorn.

Banker får inte utan vidare avsluta människors konton och elbolag får inte vägra att leverera ström på vilka grunder som helst – trots att de är privata. Regleringar för att säkerställa samhällsnytta och skydda enskilda från godtyckliga ingrepp från företag är mer regel än undantag.

Varför är det så alldeles självklart att nätplattformarna ska få agera självsvåldigt utan översyn? 

Censur eller redaktionellt urval?

Techbolagen har mycket framgångsrikt, och oftast också förtjänstfullt, digitaliserat och privatiserat vår offentliga sfär. Världen har krympt och krupit ner i vår ficka. Vi kan obehindrat kommunicera med släktingar och vänner i alla världens hörn. Digitaliseringen är lika revolutionerande som allomfattande. Stora delar av det offentliga torget har därmed inte bara digitaliserats, utan privatiserats. Och privata ordningsvakter på detta torg kan när som helst gripa in mot den som vill yttra sig, opinionsbilda eller demonstrera. 

Techbolagens agerande kan inte betraktas som censur, menar vissa debattörer, eftersom censur bara kan utövas av en stat. Det är tekniskt sett korrekt, men en så smal definition passar inte längre vår digitala verklighet. En stor del av de vägar vi vandrar på, de torg vi talar på och de platser vi möts på är digitala – och privata. För bara några decennier sedan kunde man inte föreställa sig denna maktförflyttning. Begreppet ”censur” beskriver utsattheten inför en betydande makt som kan hindra enskilda från att höras. Stater var, för inte alltför länge sedan, den enda enhet med så mycket inflytande över offentligheten att det var möjligt. 

Men nätjättarnas kontroll över vilken information som når miljarder människor varje dag, ofta som enda källa, innebär en närmast obeskrivligt stor makt. Långt mycket större än även de mäktigaste av stater någonsin har haft. Att tala om ”censur” är relevant. 

Vägar framåt

EU-kommissionen lade nyligen fram ett förslag som skulle gå mot minskad frihet att uttrycka åsikter på nätet: kommissionen vill öka kraven på plattformarna att själva blockera och ta bort material utan statens inblandning. Men även om självreglering är önskvärd ibland, är det inte tillräckligt för att garantera rättigheter i en asymmetrisk relation – och inte av företag som under hot om lagstiftning hellre fäller än friar. 

Om techföretagen fortsatt vill hävda sin äganderätt och själva besluta vad som får finnas på deras redaktionellt styrda plattformar, borde de i stället underkastas regulatoriska krav som innebär småskalighet för att garantera pluralism i den offentliga debatten: den som inte trivs på en plattform ska kunna söka sig till andra. Det gäller att utgå från principer liknande dem som gäller för hur mediebranschen i övrigt regleras för att inte ett fåtal stora ägare ensamma ska kontrollera all information.

Ett annat alternativ är att låta plattformarna växa obehindrat – men de bör i så fall i något skede också betraktas som del av den demokratiska infrastrukturen. I så fall måste tillgången till innehållet på plattformen garanteras för alla för att slå vakt om yttrandefrihet, mötes- och organisationsfrihet.

På marknaden för demokratisk infrastruktur bör man inte kunna blockera användare godtyckligt. Skyddet från övergrepp måste vara lika starkt som i den verkliga världen. Material och yttranden som faller innanför lagens ramar ska vara skyddade och ingrepp måste underkasta sig vår etablerade demokratiska process. De inskränkningar som gäller för yttrandefriheten – såsom sekretess- och förtalsregler – bör gälla på nätplattformarna också. Men det ska inte gå att bli utestängd från sociala medier för sådant som inte är olagligt. 

En ordning där makten över yttrandefriheten i praktiken centraliseras till kapitalstarka ägare till kommunikationsinfrastruktur innebär att demokratin blir satt på undantag. Techbolagen blir de nya kungamakarna. 

TEXT: Jonathan Lundqvist

Jonathan Lundqvist är konsult, skribent och debattör i yttrande- och pressfrihetsfrågor och var tidigare ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige och vice-ordförande för Reporters Sans Frontières International. Han har arbetat med försvar av yttrandefrihet och journalistik, medie- och demokratibistånd och tillgång till offentligheten i många av världens mest repressiva länder. Han har en mastersexamen i medie- och kommunikationsvetenskap och en fil. kand. i statsvetenskap. 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.