Misshandel. Rån. Människohandel. Medhjälp till människohandel. Tingsrätten i Växjö fann sju bulgariska män skyldiga. Det längsta utdömda straffet var fängelse i fem år och sex månader, det kortaste ett och ett halvt.

Verksamheten hade delvis utgått från Svenska kyrkans diakonicentrum, som erbjöd kost, samlingslokal och emellanåt logi.

Det fanns omkring 25 offer. Berättelserna i tingsrätten var samstämmiga. Offren tilldelades särskilda tiggarplatser och tvingades tigga under långa pass oavsett väder. De övervakades, och fick böta om de somnade när de tiggde eller inte lydde. Pengarna de fick ihop överlämnades till gärningsmännen. Offren sattes i skuld om de fick in för lite. Kvinnliga offer tvingades till prostitution om de tiggde ihop för lite.

Åklagaren hade framhållit den försvårande omständigheten att ”människohandelsbrottet utövats under lång tid och begåtts inom ramen för en organiserad kriminell och internationell människohandelsorganisation dikterad av vinstintressen”.

En svensk äldre man stod också åtalad – för medhjälp till människohandel – för att han främjat gärningen ”genom att tillhandahålla husrum”. På ren svenska: gärningsmännen fick bo på hans gård i Småland.

Mannen hade inhyst nätverket med de bästa intentioner, av omsorg om dem han uppfattade som fattiga. Han tjänade inga pengar på saken – möjligen tvärtom. Men det var inte därför han friades. Åtalet mot mannen ogillades därför att rätten inte fann det styrkt att han ”förstått att det varit fråga om människohandel”. Vittnesuppgifter visade att mannen var ”en lättlurad person som tror andra om gott”.

Så lättlurade ska inte vi andra vara. Gatutiggeriet är förnedrande. Det är ofta organiserat och kantat av kriminalitet och utnyttjande. Den som bistår med kost och logi tillhandahåller också en infrastruktur för kriminell verksamhet. Även den som handlar av välvilja kan vara medskyldig i att göra ont.

I helgen skrev jag på Bulletins ledarsida om gatutiggeriet i Stockholm. Artikeln kritiserade att staden i samverkan med en rad frivilligorganisationer och kyrkor understödjer tiggeriet, trots det uppenbara sambandet med utnyttjande och annan brottslighet.

Liberala Dagens Nyheter frågar nu på ledarplats: ”Om EU-migranterna knackar på kyrkans dörr i vinternatten, ska då församlingen låta dem frysa ihjäl?” (17/2).

Den kristna dagstidningen Dagens ledarsida undrar på samma sätt om Bulletin vill ”att Valentina och Marius ska frysa ihjäl framför våra ögon?” (17/2).

”Egentligen har ingen något alternativ”, skriver Dagen. ”Det finns inget val. Valentina och Marius kan inte lämnas åt sitt öde. De är unika personer, skapade till Guds avbild, med ett okränkbart människovärde. Fryser de måste de få komma in i värmen, är de hungriga måste de få mat, behöver de kläder och skor måste de förses.”

Men det är en falsk ödestro. Det finns alternativ. Vi har ett val. Tiggeriet är inte gudagivet. Tiggarna är människor med förmågor, möjligheter och rätt till värdighet.

Alternativet är inte att frysa ihjäl, som DN och Dagen förespeglar. Alternativet är att tiggarnätverken åker hem, och bygger sig en framtid. Människor har i alla tider kunnat resa sig ur fattigdom. Rumäner och bulgarer – eller romer, som det oftast handlar om – är inte sämre än andra. De är inte dömda till en evighet i misär.

Tiggeriet är en försörjningsväg bland många. Anledningen till att tiggeriet har blivit utbrett i Sverige är att samhället tillåter det, och i många fall dessutom uppmuntrar det.

För detta ska inte minst kyrkor och frivilligorganisationer kritiseras, även om regering och kommunfullmäktige bär huvudansvaret. Ingen kan skylla på att vara lättlurad.

Som domen i Växjö visade kan även det ädlaste uppsåt leda fel. En äldre man, som bara ville väl, gjorde sin gård till sambandscentral för utnyttjande, stöld och misshandel. Svenska kyrkans diakonicentrum blev en kugge i den internationella människohandeln.