Facebook noscript imageNej till bidrag för mikrovågsskyddande folie
Carolin Dahlman
Krönikörer
Nej till bidrag för mikrovågsskyddande folie
Oroar vissa. Foto: JESSICA GOW / TT
Oroar vissa. Foto: JESSICA GOW / TT

I Umeå kan medborgarna söka bidrag för så kallad elsanering. Tillåt mig skratta. Och gråta. Att ta från verkliga behov för att blidka personer med hitte-på-oro är skogstokigt. 

KRÖNIKA. ”Kan jag få bidrag för min rymdödleallergi?”, undrade Jonas Bergström, socialdemokratisk ledarskribent i Folkbladet, i lördags apropå en motion (20/2). Han var minst sagt skeptisk till att en universitetsstad som Umeå är en av tre kommuner i landet som använder skattemedel till så kallad elsanering i hemmet. 

Sedan 2007 har folk kunnat söka bidrag för detta, exempelvis för ”mikrovågsskyddande folie/avskärmande nät på enstaka fönster”, "åtgärda de vagabonderade strömmarna" (vad det nu betyder???) och ”muffning av fjärrvärmerör”.

Hmm. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har konstaterat att elallergi inte är en sjukdom. Omfattande forskning har konstaterat att det ”inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett orsakssamband mellan elöverkänsligas symtom och elektromagnetiska fält”. 

Ändå betalar kommunpolitiker alltså ut folks värdefulla skattepengar till detta. Man vill skrika.

Än värre är att Elöverkänsligas riksförbund får nära 1,7 miljoner kronor i statligt bidrag varje år av Socialstyrelsen. Hur mycket jag än gnuggar mig i ögonen försvinner inte detta faktum, att mer skattepengar går till folk med en sjukdom som inte finns än till föreningar ”Alzheimer Sverige” och ”Mun och Halscancerförbundet”. 

Politik handlar om att välja. Hur någon kan välja så fel är skamligt. 

Vissa personer kanske upplever en oro, men svaret på den problematiken är sannolikt inte elsanering – utan terapi. Även sådan kan man få bekostad av skattebetalarna, men jag skulle säga att den prioriteringen är mer motiverad och angelägen. Hellre bota folk från knasig villfarelse än att bekräfta deras hitte-på genom att ge bidrag för bot mot en sjukdom de bara har i sitt huvud. 

Umeåbornas behov verkar visserligen inte enorma, för de senaste tre åren har inga bidrag betalats ut, men att det ens är möjligt att söka ska kritiseras. Högljutt. 

Det är rätt galet att skattebetalarna ska sponsra stöd mot en sjukdom som har konstaterats inte ens existera. 

Nyligen presenterade Liberalerna en motion om att avskaffa eländet, men Socialdemokraterna i Byggnadsnämnden i Umeå propagerade för. 

Ordförande Mikael Berglund (S) menade att ”de personer som gjort åtgärder med stöd av bidraget har upplevt stora förbättringar” i Folkbladet (20/2). Även Centerpartiet och Miljöpartiet ville behålla stödet så motionen avslogs. 

Frågan kommer dock att hanteras i kommunfullmäktige så småningom, och då kommer även Arbetarpartiet och Sverigedemokraterna att vara med och fatta beslut. Förhoppningsvis kan de stoppa bidraget. 

Det kanske inte handlar om stora summor, men principer är viktiga. Folks skatter ska gå till det viktigaste och inte läggas på ditten och datten. Dessutom kan det få större konsekvenser. 

”En stor risk med samhällets inställning till detta är att man bidrar till konspirationsteorier”, varnade Björn Kjellsson (L) som skrivit motionen och som jag pratade med på tisdagen. 

Ja, det är rätt galet att skattebetalarna ska sponsra stöd mot en sjukdom som har konstaterats inte ens existera. Det öppnar för att stödja andra ovetenskapliga foliehattspåhitt och därmed ta pengar från bot mot verkliga sjukdomar och behov. Resurserna är ju inte oändliga, utan det som ges till en måste tas från en annan. 

Att de rödgröna så lättvindigt vill stödja denna prioritering är typiskt för partier som så ofta vill vara snälla med andras pengar. Men inget att stoltsera med. 

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna. 

Carolin Dahlman

Carolin Dahlman är högerliberal krönikör på Bulletin. Hon var politisk redaktör och ledarskribent på Kristianstadsbladet i sju år och har arbetat med politisk opinionsbildning sedan 1999. Hon har skrivit böcker och rapporter för Timbro, medverkat i tv, radio och skrivit krönikor och debattartiklar för ett stort antal medier. Hon har även författat flera böcker i rollen som kärlekscoach.