KÅSERI. Det var en mörk men inte stormig natt den första december förra året. Jag trevade mig fram i mitt nya bostadsområde, stadsdelen Bandhagen i Stockholms kommun, och slank in på baren i dess lilla pittoreska centrum. Ett glas vin för bara 50 spänn vid disken, det var när man ännu fick stå upp, och jag blev strax tilltalad av en man i min egen ålder.

Han var från Marocko och ville prata om Jean-Paul Sartre. Jag försökte komma på något smart om dennes relation till Raymond Aron, men det gick inget vidare. Det gick heller inte vidare värst med att hitta hem en stund senare, men den nordafrikanske gentlemannen visade vägen.

Jag har tyvärr inte stött på honom sedan dess, kanske för att jag oftare har gått på pizzerian i samma centrum. Och den är intressant, alls inte bara för att den även serverar thaimat och kebabtallrik. Utan för att både personal och gäster är så befriande olika.

”Du, jag har varit i slagsmål förut.” 

Här jobbar Lolu, en Thailandfödd ladyboy, androgynt vacker som en dag och hård som granit: när ett par killar i januari/februari slog in ett av de stora fönstren sent en kväll när hen var ensam kvar på krogen lyckades hen driva dem på flykten innan de hann ta mer än en flaska vin. När jag frågade om hur hen vågade blev svaret: ”Du, jag har varit i slagsmål förut.” Stamgästen Marina, en riktig Söderortsböna, tillade: ”Ja, förr kallades ju Bandhagen för Bandithagen.”

Numera verkar dock Bandis, för mig som nykomling, som en fridfull och ganska lagom gentrifierad stadsdel, klassad som kulturminneshistoriskt värdefull, i Stockholms kommun. Här syns inte så många hipsters som i Bagarmossen där min son bor, heller inte så många permobiler, rullatorer, tiggare och a-lagare som i Högdalen. (Förlåt nyanslös ihopklumpning av människor.)

Min son säger att Högdalen och Rågsved ”läcker in” i såväl Bandis som Bagis, där hänggängen dock framstår som småungar jämfört med killar från norrorterna som Rinkeby och Tensta. Själv har jag som i princip pensionsfärdigt kjoltyg aldrig stött på några hotfulla eller drogsäljande typer. En av mina grannar vars pappa är svart säger dessutom att så mycket rasism eller främlingsfientlighet har han inte märkt av.

Till skillnad från i vissa stadsdelar i Berlin har jag här inte sett några långkjolade, heltäckta kvinnor utan sidoseende som traskar bakom sina män tillsammans med småpojkar som dricker läsk och äter Nutella. Än mindre några kippor eller davidstjärnor, och noll marijuanastank. Och det närmaste graffiti jag har lagt märke till är handskrivna anslag på tallar i någon sorts protest mot byggplaner i nejden. ”Rör inte vårt BB!” eller ”Det här är vårt hotell!” kan det inplastat stå så högt upp att man knappt kan läsa det utan kikare eller mobilkamera. Fåglarna protesterar? Överhuvudtaget verkar djurvänligheten vara stor här. Hundarna rasar i rastgårdarna, kattrapporna från balkongerna är flera (jag visste inte ens att sådana fanns).

På ovan nämnda pizzeria berättar dansken David som tidigare har bott och jobbat i Bollnäs och Arbrå att det var först här som han stötte på så många vilda djur: harar, rådjur, rävar, ekorrar och igelkottar. Även om han beklagar att grannarna inte hälsar så ofta. Carina vid samma bord tycker att det stök som för nio år sedan höll sig i Högdalen har börjat märkas även i Bandhagen.

Lolu tycker att det är i Högdalen som folk inte hälsar och att det överhuvudtaget känns snällare i Bandis. Hens arbetsgivare på krogen är ett par syrier som glatt tar emot alla gäster oavsett hudfärg och språk: svenska, arabiska, spanska, kurdiska, engelska. Min uppfattning hittills är att Bandhagen är Blandhagen.

TEXT: Nina Lekander

Detta är en krönika i Bulletins krönikedel. De åsikter som framförs är skribentens egna.