KRÖNIKA. Lycka är när magen fungerar. Ungefär så stod det på en affisch uppsatt i min faster Birgits badrum – eller wc:n som hon sa – på äldreboendet. Planschen avbildade olika slags avföring, att rekommendera eller varnas för.

Jag tror att Birgit sket i den informationen. Desto mer, och det höll i sig hur dement och vimsig hon än blev, intresserade hon sig för mat. Ett par år innan hon dog 2005 hälsade jag på med en gåva: ett par bruna kalvnappahandskar. Hon jublade: ”Flatrökt ål, så härligt!”.

Föga anade hon hur kontroversiellt det skulle bli med läder överhuvudtaget. Åleländet var emellertid känt sedan flera decennier, det djuret har varit till 99 procent utrotat så länge jag kan minnas, men fiskas och säljs ändå. Själv har jag övergått till ostron.

Innan jag skrev boken Hästar, män och andra djur (Norstedts, 2012) läste jag en hel del om veganism och djurrätt av välformulerade och spännande författare: Lisa Gålmark, Pelle Strindlund, Magnus Linton, Jonathan Safran Foer, Peter Singer och Nobelpristagaren J W Coetzee.

Men hur många vi än är som avskyr och vill lägga ner koncentrationsläger för såväl grisar som minkar är steget långt till fullständig veganism für alle. Bland annat blir parollen ”Allt liv är heligt” allt omöjligare ju längre forskningen om växternas kommunikationsförmåga fortskrider. Och enligt nästan all västerländsk filosofi är det bättre att finnas än att inte göra det. 

Vi vurmar ju för biologisk mångfald. Men det är svårt att se hur den ska kunna värnas utan tillfångatagna, ägda eller vilda både betes- och bytesdjur, liksom rovdjur. Eller för den delen utan bekämpning av granbarkborrar.

Djurrätt och människorätt, feminism, socialism och religion tenderar att hänga ihop. Man kan hänvisa till Pythagoras, kväkare och diverse boendegemenskaper som ska ha förenat abolitionism, kvinnofrigörelse, progressiv pedagogik, vegetarianism, egendomsgemenskap och andra sociala reformer. Man kan kalla sig ekofeminist och vara emot all genetisk manipulation av växter och djur. Så om jag parar (kanske tvångsinseminerar!) min kortryggade dressyrhäst med en långryggad hopphäst för en mer allround avkomma begår jag ett övergrepp. Använder instrumentellt våld.

Men om vi slutar att avla och äta nöt-, får- och fläskkött, kyckling, ägg, mjölk och ost – då blir det väl inga domesticerade djur kvar? Och kan man ha hund eller katt? Pelle Strindlund tänker sig i Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare (Karneval, 2011) ett samhälle där vi inte är ägare utan ”vårdnadshavare” och mycket väl kan ha hand om ”ett barn och en hund, ett par kor och några hönor”.

I hans veganistiska samhälle ska tamdjuren få finnas men ”i betydligt reducerat antal. I hjordar och flockar kommer de att vistas i reservatliknande miljöer som är anpassade för dem.” Det låter vansinnigt dyrt, om än man lever på morötter, socker och spannmål – de för övrigt enda livsmedel som Sverige är självförsörjande på.

Och visserligen har södra Grönland fått ökad växtodlingskapacitet på grund av klimatförändringar, men det verkar miljömässigt tveksamt att rycka ifrån inuiterna deras animaliska kost för att i allt större grad flyga in vegetabilier från omvärlden.

När Alegre dör ska jag både äta och stoppa upp honom.

Så talade Torbjörn Tännsjö i Fokus (28/3 -08): ”Nej, jag tycker inte det är fel att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits.” Existens föregår essens, antar jag.

Jag vill även citera min egen häst, valacken Alegre, uppfödd i andalusisk frihet men domesticerad i stall. Hästar är flyktdjur som ogillar trånga utrymmen. Men när han i sin svenska hage för första gången upplevde snöstorm reste han sig på bakbenen och ropade: Rädda mig, ta in mig i boxen. När mörket faller och kylan kryper mot kvällen står han och arabstoet Kharisma och väntar vid grinden. De leds in i stallet och myser tillsammans med halm och hö under elektriskt ljus. När Alegre dör ska jag både äta och stoppa upp honom.

Jag tänker på en kompis som har upplevt flykt och hunger. När det autonoma nätverket Antifascistisk aktion utökade sin agenda med djurrätt och veganism fnyste han: De har aldrig svultit och tvingats äta möss och skalbaggar!

Men var kommer magen och bajset in? Jo, jag har ofta undrat om veganska människors avföring luktar bättre än köttätares. Jämför exvis med hästskitens behagliga odör med (ickeveganska) hundars förskräckliga stank. Mejla gärna och berätta.

TEXT: Nina Lekander

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.