När förment radikala människor idkar självcensur mot islam, samtidigt som de gärna och ofta kritiserar andra religioner, innebär det en falsk omtanke som skadar mer än den hjälper, skriver Nina Lekander.
Religion, mat, sex, våld: en bedrövlig röra. En vänster, hävdvunnet religionskritisk, vurmar sedan en tid tillbaka inte sällan för den religion som den kanske minst förstår sig på, nämligen islam. I värsta fall islamism och salafism.
Till och med min salig storebror, en inbiten antikapitalist och situationist samt Chomsky-fan, stämplade islam som den ondskefullaste religionen av alla, liksom bland andra Richard Dawkins och Michel Ombray, som har dissat alla stora religioner.
Just som jag funderar på vilken tråd jag ska dra i ur detta tilltrasslade nystan av upplevda, uppdiktade eller reella orättvisor och föreställningar snubblar jag över en artikel i Deutschlandfunk Kultur med rubriken ”Ein Fall von falscher Fürsorge”. Det vill säga ”Ett fall av falsk omtanke” (26/4–21), skriven av psykiatern Sama Maani.
Texten handlar om en nederländsk nyöversättning av Dante Alighieris Den gudomliga komedin av belgiska Lies Lavrijsen, som har sagt sig sträva efter en ”vänligare och tillgängligare” variant av verket. Därför har hon och hennes förläggare helt frankt uteslutit ett ställe där Dante skildrar profeten Muhammed i helvetet med en brutalt uppsliten kropp. ”Att lämna det här avsnittet oförändrat hade i onödan kränkt en stor del av läsarna”, har Lavrijsen förklarat.
Tilltaget har mött kritik från flera håll. En förvanskning av det europeiska kulturarvet, menar flera franska och belgiska tidningar. Exiliranska Radio Farda skriver ”Muhammeds utvisning från helvetet – censur à la Teheran nu också i Amsterdam.”
I Iran har den fullständiga översättningen av Komedin varit förbjuden alltsedan den islamiska revolutionen 1979. Ett par decennier senare kom en persisk, censurerad översättning. Arabiska översättare har dock inte utelämnat Muhammedpassagen, men hänvisat till textens litterära kvaliteter och det historiska sammanhanget.
I en västerländsk kontext utmärker sig den italienska människorättsgruppen Gherush92, som 2012 bannade diktverket och dess upphovsman för rasism, antisemitism, islamofobi, sexism och homofobi. Man ville utesluta Den gudomliga komedin – såsom ”förolämpande och diskriminerande” – från skolors och universitets läslistor. Unga människor påstods sakna de ”filter” som skulle krävas för att förstå konstverket i fråga.
Sama Maani i Deutschlandfunk Kultur tar också upp den amerikanska, vita konstnären Dana Schutz målning ”Open casket” (öppen kista). Schutz inspirerades av den sörjande och rasande modern till hennes svarta, lynchade och lemlästade son Emmett Till 1955.
Mamman ville med den öppna kistan visa världen vad två vita män hade gjort hennes 14-åriga pojke. Dana Schutz ganska abstrakta målning visades på Whitneybiennalen 2017 och väckte protester från svarta aktivister: bilden var ett kränkande exempel på så kallad kulturell appropriering och borde tas bort eller till och med förstöras. Den ansågs dessutom ”felaktigt målad”.
Själv undrar jag varför inte Gustave Dorés illustrationer till såväl Komedins ”Helvetet", ”Skärselden” och ”Paradiset”, som Bibeln har drabbats av flera protester. De är ju ofta vådligt snuskiga, sexiga, våldsamma och allmänt fantastiska. Skulle gå att kasta hur mycket skit på som helst.
Det verkar vara godtyckligt vad, vem och vilka som bör bannbullas, censureras eller kancelleras. Den gudomliga komedin frestar mig att uppfinna ordet goddömlig, men jag citerar hellre Dante själv ur den första sången:
Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
Den ”rätta” vägen står sig ibland slätt. Rätt och slätt bortitok.