Facebook noscript imageNina Lekander: Vem har råd med arbetarmoral i delningsekonomin?
Nina Lekander
Krönikörer
Nina Lekander: Vem har råd med arbetarmoral i delningsekonomin?
Cykelbud kör fast i snön. Kamerareportage/TT.
Cykelbud kör fast i snön. Kamerareportage/TT.

Det nya tjänsteutbudet betyder olika saker för cykelbudet och civilekonomen. Flexibilitet och frihet betyder olika saker beroende på var i kedjan du befinner dig. Nina Lekander utforskar genom egna vardagserfarenheter delningsekonomins sociologi. 

KRÖNIKA. Ni vet hur det är att flytta. I ungdomen var det lätt. Där fanns ofta starka pappor med muskler och bilar. Kompisar med körkort som bara behövde pizza och öl för bärbesväret. Billiga möbler på Myrorna. Inga portkoder.

Nu är det knixigare. Föräldrarna är döda, ens egen kropp är svagare och syskon och polare upptagna. På sin höjd finns en son eller någon väninnas avkomma som gärna vill ha en pizza plus några hundralappar.

Men de frivilliga händerna räcker inte till. Så vi har fått gigföretag, enkla men lite skamliga att anlita. Åtminstone för oss folkhemsfödda som helst ser att det finns kollektivavtal, anställningstrygghet, försäkringar och pensioner för alla som jobbar. Vi som ömkar de där killarna (det brukar ju vara unga män) som cyklar omkring i snön med Foodora- eller Ubereat-kuber på sina ryggar.

– Vi måste använda Tiptapp för att frakta det tunga gamla skrivbordet och läderfåtöljen från mig i Bagis till dig i Bandhagen, sa sonen. 

Han skickade text och bild till appen i fråga och fick fyra svar på mindre än en minut! Lägsta bud var 200 kronor nånting, högsta låg på 600 nånting. Vi valde alternativet 400 nånting med värkande vänstersamveten.

Två trevliga uzbeker, upplyste sonen från Bagis. Snart kom de kånkande upp till mig, glatt leende. ”Coffee?” frågade jag, men de sa ”no thanks” och hastade vidare. Jag hann sticka åt en av dem en extra hundring (räknas väl som svartpröjs, men det struntar jag i).

Några dagar senare pratade jag med en sjuk, utförsäkrad kompis i Stockholms innerstad. Hon skulle besöka sin dotter i en söderförort men kunde inte åka kommunalt på grund av infektionsrisk. Har inte råd, sa hon. Varvid dottern tipsade om Bolt, ännu en gigtjänst. Hon kom dit för 88 spänn, en vanlig taxi hade gått på uppåt 300. Hon har helt enkelt inte längre råd med sin gamla arbetarmoral.

När jag försöker orientera mig om dessa tjänster möts jag av ett gig-antiskt trassel. Jag känner mig inte så lite gaggig. Jag har nog förstått för- och nackdelar med delningsekonomin när det gäller Airbnb. Många kamrater har, oavsett politisk uppfattning, föredragit detta framför reguljära hotell. Innan Corona slog till, det vill säga.

Det sägs att det handlar om enkla jobb som ger outbildade, nyanlända och ungdomar en väg in på en mer ordnad arbetsmarknad. 

Men det här med att hämta, lämna, forsla, pruta, tävla och som kund sedan sätta betyg förbryllar mig. Det sägs att det handlar om enkla jobb som ger outbildade, nyanlända och ungdomar en väg in på en mer ordnad arbetsmarknad. Men som det nu är får ju långt ifrån alla fasta tillsvidareanställningar.

Jobben sägs innebära flexibilitet och frihet för företagsamma individer med privata fordon och mobiler. De slipper bilda eget bolag, redovisa skatt och moms, men kan inte dra av sina kostnader.

Vissa tjänster som exempelvis bzzt (”podtaxi” i Stockholm) och Foodora har över tid tvingats ta visst arbetsgivaransvar tack vare Transportarbetareförbundet. Emellertid tycks det ännu finnas skäl att tala om daglönare, slavarbete och stress – bland annat i SR-serien De nya daglönarna. Det varnas för framtida fattigpensionärer från pensionsekonomen Kristina Kamp. Men sådana finns väl redan bland folk som har haft helt vanliga anställningar?

Vidare finns här uppenbarligen en glamorösare sida, där ”giggare” är frilansande eller projektanställda konsulter och experter. Långt från cykelbudsslitet, oftare ”digitala nomader” med det egna hemmet eller kontoret som arbetsplats. Var som helst i världen.

Jag har kommunicerat lite med Marianne Olsson, strategikonsult och författare med gigexpertis. Hon intervjuas i Dagens industri (28/7 -19) med anledning av hennes bok Konsultboken: Guiden till att lyckas! Marianne Olsson säger att ”Företagen måste inse att gigekonomin är här för att stanna och att de måste börja ta in personal på andra sätt. Vågar man inte tänka nytt riskerar man istället att bli omsprungna av mindre företag och start-ups som gör det.” 

I samma artikel framhåller Stefan Westerberg, ekonom vid Stockholms Handelskammare, att yngre arbetstagare har ”andra krav på sitt arbetsliv än tidigare generationer”.

”Det är en tydlig trend att smarta, nystartade bolag ’giggifierar’ sig, och på det sättet får tydliga konkurrensfördelar”, understryker Marianne Olsson i Civilekonomen (16/11 -19). På driva-eget.se säger hon: ”Att anlita konsulter är ett smart sätt för dig som småföretagare att växa och samtidigt minska risk och utsatthet. Det är värt att betala lite mer för en konsult med exakt rätt profil för det aktuella behovet än att binda upp sig genom att anställa när kompetensbehovet kan förändras under resans gång.”

Det verkar alltså som om gig- och delningsekonomin rymmer olika skikt: för cykelbudet och civilekonomen betyder ”flexibilitet och frihet” olika saker när det kommer till timlön och trygghet.

När detta skrivs väntar jag på en leverans från Ikea, en bokhylla och ett par golvlampor. Det shoppas och hoppas att Postnordchaffisarna får anständigt betalt, att raster räknas in i lönen och att jag lyckas sätta ihop grejerna själv.

TEXT: Nina Lekander
Journalist och krönikör på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.

Nina Lekander

Nina Lekander är en sedan decennier verksam journalist, redaktör, författare och översättare. Främst för tidningen Expressen och vid bokförlaget Norstedts. Hon har en examen från Journalisthögskolan i Stockholm och en fil kand vid Stockholms universitet i teoretisk filosofi, litteraturvetenskap, nordiska språk och spanska. Samt en aktivistisk bakgrund i frågor som kärnkraft, sexualpolitik och kvinnokamp. Ibland byter hon åsikt.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!