Att skapa indignation över de rikas förmögenheter har varit en mycket kraftfull strategi när det gäller att vinna stöd i den allmänna opinionen. Redan på 1860-talet hetsade Karl Marx mot de rika kapitalisterna och i Ryssland kunde Lenin överta den socialreformatoriska revolutionen med budskap om att expropriera kapitalägarna.

Arbetarrörelsen har därefter i olika länder haft en avog inställning till de mera förmögna medborgarna. I Sverige avtog antipatierna så småningom, men de fick en renässans på 1960-talet. Kommunistledaren CH Hermansson publicerade 1962 en kritisk bok om de 15 rikaste familjerna, vilken bidrog till att den socialdemokratiska regeringen tillsatte den så kallade Koncentrationsutredningen.

Denna utredning medförde att politikerna på båda sidorna av blockgränsen alltmer började kritisera ”den privata maktkoncentrationen” vilket ledde till att både Folkpartiet och LO krävde politiska åtgärder för att bryta denna. Resultatet blev den uppslitande debatten om löntagarfonderna.

Därtill kommer under 1980-talet en rad politiska åtgärder riktade mot företagsvinsterna och aktieägarna. En prekär åtgärd var fördubblingen av omsättningsskatten för aktieägarna 1986, som enligt den senaste teorin kan ha lett till mordet på statsminister Olof Palme. Det finns en allvarlig sprängkraft i synen på gruppen av rika och förmögna.

Nu senast har denna syn utnyttjats av såväl den franske kändisekonomen Thomas Piketty som den svenska socialdemokratiska fraktionsbildningen ”Reformisterna” och tankesmedjan Katalys med Daniel Suhonen i spetsen. Även den internationella vänsterorganisationen Oxfam kan nämnas i detta sammanhang. Karaktäristiskt för denna aktuella syn är mängder med siffror om förmögenheterna för olika grupper.

Pikettys bok från 2014 är till stor del en tradig statistiksamling. Han får nu emellertid svar på tal från sin förre kollega svensken Daniel Waldenström, som också var professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics. I boken ”Superrika och jämlika, Hur kapital och ägande lyfter alla” (Mondial 2024) går han igenom statistik över förmögenheterna i Sverige och några viktiga västländer. Här får vi en delvis annan bild än den Piketty presenterat genom att Waldenström nu har tillgång till nytt datamaterial.

När jag läste Pikettys bok där han presenterade ”kapitalismens lagar” blev jag något bekymrad. Han menade att kapitalavkastningen tenderar att överstiga den ekonomiska tillväxten och genom återinvestering av avkastningen kommer de rika att bli ännu rikare och i förlängningen kommer de att äga nästan allt kapital.

Men nu visar Waldenström att den rikaste procenten av svenskarna har minskat sin andel av de totala förmögenheterna med ca 31 procentenheter; från ca 54 procent ner till ca 23 procent (2016). I Europa i övrigt är tendensen likartad. Men för USA registreras efter en minskning åter en ökning av de rikas andel av förmögenheterna sedan 1980-talet. Det förefaller dock mindre sannolikt att den nyvalde presidenten Trump skulle följa Pikettys rekommendationer om en kraftigt höjd förmögenhetsskatt i USA.

Waldenström undersöker Pikettys tes om att den kraftiga förmögenhetsutjämning som skett under 1900-talet i västvärlden skulle ha berott på krig och socialistisk skattepolitik. Han finner svagt stöd för att krigen skulle ha förstört de rikas förmögenheter. Utjämningen har haft andra orsaker. Men han lutar åt att skattepolitiken kan ha bidragit till utjämningen. Denna har dock främst drivits av att förmögenheterna för vanligt folk har ökat genom bostadsägande och pensionssparande.

Tänkvärt är hans diagram över förmögenheternas utveckling i Storbritannien för den rikaste procenten sedan 1900-talets början respektive de 90 procenten minst rika. De rikaste har i fasta priser ökat sin samlade förmögenhet med 50 procent. De minst rika 90 procenten har från att nästan inte ägt någonting nu blivit 320 procent rikare sammanlagt än den rikaste procenten.

Detta visar enligt min mening inte bara att Marx hade helt fel: De fattiga blev inte fullständigt utarmade utan tvärtom ofantligt mycket rikare. Men också 2000-talets efterföljare till Marx (Piketty) har fel. De rika har visserligen blivit rikare, men de 90 procenten vanliga människor har sammanlagt blivit flera gånger rikare.

En intressant iakttagelse i boken är att de rikaste - exempelvis de 15 familjerna - inte är en stabil grupp. Sålunda fanns de 147 miljardärsfamiljerna som listades 2014 till stor del inte med på motsvarande lista 1964 - endast 13 fanns med 50 år tidigare (9 procent). Så det publikfriande argumentet om att det blir fler miljardärer kanske inte är så övertygande.

Samhällsekonomiskt sett kan man fråga sig varför förmögenhetskoncentration ses som ett allvarligt problem som kräver så drastiska politiska åtgärder som vi sett tidigare. Den tidigare nämnda Koncentrationsutredningen kunde inte peka på någon skadlig konkurrensbegränsning till följd av dåtidens ägarkoncentration. Hela den feberheta propagandan mot aktieägandet med krav på löntagarfonder och vinstdelning skulle jag vilja se som grundlös. När den rikaste procentens andel av förmögenheterna hade sjunkit i 70 år (från 54 procent till 18 procent på 70-talet) ville politikerna trots detta införa löntagarfonder.

Professor Waldenströms sakliga bok är ett välbehövligt inlägg i den överspända debatten om kapital och jämlikhet. Den kommer att minska utrymmet för politiska debattörer att komma med bildstormande dumheter som snarast bottnar i bakslug populism. Kapitalägandet har blivit mer jämlikt.