Den alltmer spända situationen längs den polsk-belarusiska gränsen har återigen understrukit EU:s svårigheter att hantera sina mer auktoritära grannar. Att den belarusiske presidenten – efter att ha genomfört ett flagrant valfusk och utsatts för sanktioner av EU – har ett horn i sidan till vår gemensamma union är inga nyheter. Detta försök att underminera EU:s samlade migrationspolitik var därför väntad.

Men det tål att påpekas att utan hjälp av andra auktoritära ledare skulle Lukasjenko ha betydligt färre verktyg att använda.

Ryssland under president Putin är en given allierad. Den ryska regimen har hela tiden stött sin auktoritäre vapenbroder på olika sätt. Att denna ryska hjälp till Belarus också kan bidra till att splittra ett redan oenigt EU vad gäller migrantfrågan, är naturligtvis ett bra incitament för Putin.

Läs även: FN:s säkerhetsråd håller krismöte om Belarus

Men än viktigare i just denna konflikt med Polen (samt Lettland och Litauen) är faktiskt Turkiets president Erdoğan. De tusentals migranter som Lukasjenkos regim drivit mot Polens gräns (och därmed också EU:s gräns) har transporterats till Belarus främst via Turkish Airlines. Ett mindre antal har kommit via andra flygbolag som det syriska Cham Wings och lågprisbolaget FlyDubai, men en stor majoritet har kommit via Turkiet till Minsk. Dit har de lurats av belarusiska myndigheter som förespeglat dem snabb resa in i EU. Väl på plats har sedan belarusisk polis och militär, ibland under vapenhot, tvingat dem mot gränsen till Polen, Litauen och Lettland.

Sedan Minsk i maj i år tvingade ner ett plan från Ryanair (på väg från Grekland till Litauen) för att gripa en känd belarusisk dissident – journalisten Roman Protasevich – har EU förbjudit belarusiskt flyg att använda flygplatser i EU, att flyga över EU:s territorium samt satt belarusiskt luftrum i karantän. Men Turkish Airlines har fortsatt att flyga på Minsk och dessutom har Erdoğan under sommaren hjälpt sin auktoritäre frände i Minsk genom att använda sitt veto i Natosammanhang och sett till att tona ner kritik mot Belarus samt stoppa av Polen och Lettland föreslagna sanktioner. Turkiet under Erdoğan har länge spelat rollen av en spoiler i Nato-sammanhang och landets roll i migrant- och flyktingkrisen har föranlett EU att hota med fler åtgärder riktade mot Turkiet.

Läs även: Polen: Död man hittad vid gränsen mot Belarus

Detta skedde nu senast när Ursula von der Leyen – europeiska kommissionens ordförande – i klartext anklagade Lukasjenko för att cyniskt utnyttja migranter i ett hybridkrig riktat mot EU. Tyvärr kom det inte ut något mer konkret än så, i alla fall inte ännu. Och det pekar på ett grundläggande problem med EU: unionen är, i princip, en sorts imperium. Det finns en central myndighet (med flera delar) samt en gemensam gräns.

Om den gränsen hotas på något sätt måste den försvaras och i dagsläget finns inte någon del av EU som kan göra det. EU har Frontex, men trots att högkvarteret ligger i just Warszawa föredrar polackerna att sköta den egna gränstvisten utan att be Frontex om hjälp. Det säger något om misstron mot EU:s centrala gränsskydd. För övrigt nämndes inte något konkret förslag för att hjälpa EU-medlemmarna Polen, Lettland och Litauen, utöver det retoriska.

Så länge Turkiet och Ryssland stödjer Belarus regim kan förmodligen Lukasjenko driva sitt cyniska spel vidare. Och med tanke på hur effektivt Ryssland och Turkiet kunnat utöva påtryckningar på EU genom att använda sig av migrantkrisen, finns det inget incitament för Lukasjenko, Putin eller Erdoğan att upphöra med sitt hybridspel.

Läs även: Belarus: Aldrig positiva svar från EU

En första åtgärd för att strama upp åtgärderna mot Belarus skulle kunna vara att även Turkiet utsätts för påtryckningar, och att detta sker med Natohjälp. En hake i det resonemanget är dock att så länge Turkiet är medlem i Nato och så länge Erdoğan kan hota med liknande åtgärder mot Grekland, som Lukasjenko nu använder mot Polen, är det dock svårt att se hur Lukasjenko kan fås att ändra politik, med mindre än att EU faktiskt skapar en riktig försvarsstyrka och ger Frontex militära muskler.

I nuläget tyder dock inget på att något av detta ligger i pipeline. Vad vi kan förvänta oss är därför more of the same, nämligen att EU betalar våra östra medlemmar att hålla gränsen, med egna metoder.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.