Sedan den förre ukrainske diktatorn Viktor Yanukovych tvingades bort i den ukrainska revolutionen 2014 (han lever nu i exil i Ryssland), har Ryssland på olika sätt hållit konflikten med Ukraina levande. De östliga ukrainska provinserna i det så kallade Donbassområdet, har förklarat sig självständiga gentemot Kiev och har med stöd av rysk militär och underrättelseoperationer upprätthållit ett lågnivåkrig som varken är fullt krig eller full fred. Detta är det sätt på vilket Ryssland föredrar att påverka sina grannar om de agerar på ett för rysk hegemoni hotfullt sätt. Det är ett konfliktbeteende som passar in på benämningen hybridkrig och ger Ryssland möjlighet att agera utan att gå in i någon direkt skarp militär konflikt.

Ett tidigare exempel är från 2007, då Ryssland med ett informationskrig lamslog Estland så att i princip all elektronisk verksamhet slogs ut, från banker till offentliga institutioner. Ett annat exempel är den gränskonflikt Belarus proryske president Alexander Lukasjenko initierat med Polen, Litauen och Lettland. Även här svävar en rysk ande över händelserna.

Läs även: Gästkrönika: Invaderar Ryssland Ukraina efter nyår?

En hybridkonflikt kan naturligtvis slå över i direkta strider, men för Rysslands del är det mer värt att störa Ukraina genom att hålla en lågnivåkonflikt levande. Budskapet blir att självständighet från Ryssland leder till ständig konflikt och osäkerhet.

I samband med revolutionen då Yanukovych störtades annekterade Ryssland också Krimhalvön i en operation som tog omvärlden på sängen och bidrog till att förvärra konflikten med EU och USA.

Och i början på december kom rapporter, både från Ukraina och från Ryssland, om att rysk militär byggt upp sina styrkor mot gränsen mot Ukraina och hotar med en invasion. Bakgrunden är att Ukraina har ansökt om Nato-medlemskap, vilket Ryssland starkt motsätter sig. Moskva kräver att få garantier för att inget ukrainskt medlemskap blir av och att Ryssland får inflytande över eventuell NATO-expansion. Det höjda tonläget fick Ukrainas president Volodomyr Zelensky att offentliggöra uppgifter om att en rysk invasion kunde ske så tidigt som januari 2022.

Läs även: Ukraina oroas över rysk invasion

Olika diplomatiska åtgärder pågår för att minska krigsrisken (b.la. samtal mellan USA:s president Biden och den ryske presidenten Putin), men grundproblemet kvarstår, nämligen att Ryssland motsätter sig att grannarna närmar sig NATO och EU.

Ryssland har sedan Putin blev omvald och förlängde presidentämbetets mandattid ganska framgångrikt manövrerat politiskt gentemot Väst (USA och EU), utan att, i alla fall hittills, ha behövt hantera några större konsekvenser av sitt beteende. USA har andra och inhemska problem och länderna i EU är notoriskt oense när det gäller utrikespolitik, vilket omöjliggjort någon enad EU-politik gentemot Ryssland. Och så länge premissen ”minsta gemensamma nämnare” styr Bryssels agerande, behöver Putin knappast oroa sig heller.

Men skulle det gå så långt som till en rysk invasion av ukrainskt territorium, även om den blev begränsad, skulle situationen förvärras ordentligt. Vissa bedömare menar att det ryska agerandet är en del av förhandlingsspelet om Ukraina och att det handlar om att tvinga EU och USA till eftergifter.

Läs även: Ukraina till Europa: Tack för stödet

Men det är inte säkert att Ryssland helt kommer att avstå från militära åtgärder. Rysk och ukrainsk historia är hoptvinnade sedan länge, och den lätthet varmed Putin kunde lägga under sig Krimhalvön, kan möjligen bidra till att Moskva inte tror att Väst är berett att gå så långt som till militär hjälp till Ukraina. Risken att det blir en het vinter i östra Europa är därför ganska stor.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.