En kvinna berättar att hon älskar att göra abort, helst så sent som möjligt. Klipp till en scen där hon ligger i en gynekologstol, berättarrösten beskriver barnmorskan som ”skakar och darrar på instrumenten med tårfyllda ögon”. Kvinnan i stolen skriker ”Du måste döda den! Döda den!”. Klipp igen till två personer i en publik, de har rödvin i glasen och skrattar så att de slår sig på knäna.

Jag tänker på ovanstående sketch från SVT:s humorprogram ”Stand up sketch show” när jag läser en ledartext av Mattias Svensson om abort (DN, 25/1). I ett fritt samhälle ska det förstås vara tillåtet att skämta och samtala om allt. Det kan dock säga något intressant om vilka ämnen som anses tillräckligt rumsrena för rödvinsfrustande och vilka som helst inte ska beröras överhuvudtaget.

Svensson menar att det inte är önskvärt med en offentlig etisk diskussion om abort då det är en fråga som enbart rör den enskilde individen — etiska frågor hör hemma på ”filosofiska seminarier”. Han beskriver hur vi i Sverige haft decennier av ”fri abort” sedan 1974 och huvudsakligen är nöjda med detta. Men vi har ingen ”fri abort” i Sverige. Vi har en lagstiftning som säger att upp till vecka 18+0 är abort fritt, därefter behövs tillstånd från Socialstyrelsen till vecka 21+6. Från vecka 22 anses bebisen i magen juridiskt vara ett barn. Varför är det så? ”Livsduglighet” anges som skäl då det från denna tidpunkt finns chanser för barnet att överleva utanför livmodern.

Om de etiska aspekterna av abort enbart rör den enskilde individen, varför har vi inte fler som verkar för fri abort i verklig mening? Det vill säga att abort tillåts fram till födseln. Det finns skäl att hysa större respekt för den intellektuella integriteten hos den som står bakom en sådan, i mitt tycke moraliskt korrupt, uppfattning än den som låtsas vara för ”fri abort” och hänvisar till svensk lagstiftning.

Är dilemmat när det gäller abort enbart relevant på individnivå kan Svensson och andra omöjligt stå bakom svensk lagstiftning. Och när de börjar prata om ”livsduglighet” etcetera så är vi framme där jag själv gärna står och gräver – i den etiska diskussionen. Den diskussion som ställer just frågan: Varför säger vår lagstiftning att barnets rätt till liv plötsligt trumfar kvinnans rätt till sin kropp när barnet har möjlighet att överleva utanför livmodern?

Och varför vill de som ställer sig i spagat mellan lagstiftning och varmluft om ”fri abort” absolut inte att de etiska problem som skymtar bakom paragraferna ska fram i ljuset?

Den snälla tolkningen är att man tror att minsta påminnelse om etiska frågeställningar skulle leda till ett abortförbud med konsekvensen att kvinnor skulle börja dö igen till följd av illegala aborter. En rimlig oro, men om moraliska och etiska frågor inte ska diskuteras för att de en gång i tiden gav upphov till oönskade resultat blir det enda alternativet vi har kvar någon slags mellanmänsklig teknokrati där etiska frågor är bannlysta från offentligheten.

Den mer elaka tolkningen är att man vill undvika kognitiv dissonans. Ingen vill föra ett samtal där ens ideologiska världsbild, i vilken varje etiskt spörsmål besvaras med en axelryckning och ett diffust mummel om ”individen”, kommer att råka ut för verklig och obekväm prövning.

För den som likt undertecknad tror att normer trumfar lag står hoppet om minskning av antalet aborter inte till lagstiftning utan bland annat till människors etiska reflektioner. Reflektioner som ej kan ske i vakuum, utan kräver något att resonera mot. Uppfattningar behöver prövas och de egna svaren sökas långt in i vindlande gångar som till slut förhoppningsvis leder fram till någon form av etisk och moralisk koherens. Men dörren till dessa gångar vaktas väl av abortfrågans grindvakter.

Varför envisas med att ändå försöka föra det överflödiga samtalet om abort? Tja, kanske för att det i dag går att ta del av en skojig sketch om livstecken hos sent aborterade foster i skattefinansierad statstelevision, medan det anses anstötligt och förkastligt att ställa en fråga som ”Vad är liv?”.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.