Det var fredagen före första advent i Norrköping. För sjätte året i rad invigdes stadens ljusfestival och temat var ”tillsammans” – och det kunde ju knappast ha varit något annat detta år när vi tvingats leva isolerade, separerade, distanserade. Sveriges Radio var på plats och rapporterade. En präst hördes reflektera kring vad ljuset betyder för människor. Lägereld, sa hon, och avsåg något behov nedärvt från människans förhistoriska tid, ljuset är något att samlas kring, en symbol för hopp, och i år mer än någonsin behöver vi påminnas om ljuset, om hoppet, om att vi är tillsammans. Ungefär så sa hon. Det vanliga.

I årets sista nummer av tidskriften Axess skriver statsvetaren Katarina Barrling om hur en sekulär och sockrig version av tro, hopp och kärlek har kommit att ersätta de klassiska dygderna måttfullhet, rättrådighet, vishet och mod. Det är en sällsynt träffsäker beskrivning av hur det moraliska fundamentet förflyttats. Vi tror på människan, hoppet har blivit en påbjuden optimism, och kärleken filtrerar vi genom självförverkligandets prisma. Medan dygder är något som tar sig uttryck i handlingar, är vår tids tro, hopp och kärlek något man manifesterar, helst tillsammans.

Medan dygder är något som tar sig uttryck i handlingar, är vår tids tro, hopp och kärlek något man manifesterar, helst tillsammans.

Det är förstås inget fel i att tända upp Norrköping i en ljusfestival. Det verkar festligt. Men ger det hopp? Skapar det någon verklig gemenskap? Det var rätt tänkt av radions reporter att fråga en präst om betydelsen av ljuset. En sådan borde kunna säga något tänkvärt om ljuset som symbol, något annat än den slentrianmässigt optimistiska retoriken.

I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Vi kristna firar nu att ljuset kom till världen, som Gud och människa i en person. Att vara kristen är att följa denna person. Vad det betyder går bortom de platta moralkakor som ofta förknippas med kristendomen. Vad det innebär att låta det ljuset lysa över ens liv kan inte beskrivas, bara upplevas. Ljuset är starkt och avslöjande, en strålkastare snarare än ett stearinljus. 

Något sådant hade prästen kunnat säga, men hon tog inte tillfället.

I stället för ännu mer av allt detta tillsammansskap, behöver vi röster som framhåller att människan står ensam som moralisk varelse

Jahaja, tänker du som inte är kristen, varför ska jag bry mig om vad någon präst säger eller inte säger? Jo, det ska jag berätta. Det finns en sträng individualism i det kristna budskapet som vi behöver, nu mer än någonsin. Många vill i dag göra gemenskapen till religion, och religion till en fråga om gemenskap. Det rimmar väl med den värdegrund som vårt alltmer porösa samhällsbygge vilar på: Tro, hopp och kärlek, alla ska med, likvärdighet och jämlikhet, inklusion och representation. Men i stället för ännu mer av allt detta tillsammansskap, behöver vi röster som framhåller att människan står ensam som moralisk varelse, ansvarig för sina ideal, sina val, sina handlingar, ansvarig för hur hon förvaltar sina talanger och förutsättningar, ansvarig för sina relationer, ansvarig för hur hon behandlar dem som är mindre och svagare än henne själv.

Det allra yttersta, det som skiljer oss människor från djuren, det andliga, det existentiella, ansvaret för det egna livet – där är vi ensamma. Om kyrkan vill vara – hur är det nu man säger – relevant i vår tid, behöver den sluta predika gemenskapens frälsning och i stället tala uppfordrande till individen om hennes innersta. Som Jesus gör. Paradoxalt nog kommer gemenskapen inte att försvinna utan tvärtom fördjupas. För det är med gemenskapen som med lyckan, den kan erfaras först när man slutat jaga den.