Där har ni Elisabeth Borne, den 61-åriga kvinna som på måndagskvällen utsågs till Frankrikes nya premiärminister av Emmanuel Macron och nu ska leda en ännu inte utsedd regering – fram till parlamentsvalet i juni. Hon har varit såväl arbets- och socialminister som miljö- och transportminister. Hon har drivit igenom såväl förändringar i arbetslöshetsförsäkringar som i stora statliga tågföretagets SNCF:s organisation.

Kompetent, med hårda nypor men föga utstrålning, är Borne den andra kvinnan på trettio år som utsetts till premiärminister. Den första var Edith Cresson, som utsågs av Francois Mitterrand, men blev såväl kortvarig som kritiserad på posten.

Fransk tradition

Det är en fransk tradition att regeringen byts ut efter ett presidentval, ofta kan den bli en kortvarig övergångsregering om resultatet i kommande val till nationalförsamlingen innebär en rejäl politisk förändring.

Kravet på en kvinna på premiärministerposten har hörts ett bra tag nu men huvudskälet till att valet föll på Elisabeth Borne ska, enligt kritikerna, främst ses som något annat. Emmanuel Macron visar tydligt med sina val av premiärministrar att han avpolitiserar politiken. Han vill inte ha en stark, ideologiskt driven premiärminister utan i stället klart visa att makten och initiativet ligger hos honom själv, statschefen.

Det här går egentligen mot den Femte republikens, som skapades av De Gaulle, grundtankar, men har förstärkts i och med att presidentmandatet kortats till fem år och nu sammanfaller med valen till nationalförsamlingen. I det valet förväntas väljarna stötta den nyvalde presidenten.

En president som nu kan se ut över ett politiskt landskap i ruiner.

Som ett parti schack

Genom ett mästerligt schackspelande och alla ledande politikers önskan om en stund vid köttgrytorna har Macron lyckats bryta ner parti efter parti.

Det började med det franska socialistpartiet som nu är en spillra av sitt forna jag. Därefter gjorde det republikanska partiet med Valerie Pecresse ett katastrofval vid presidentvalet i april och har splittrats helt. Marine Le Pens tredje misslyckade försök att vinna nyckeln till Elyséepalatset bäddar för inre maktstrider i hennes parti.

På vänsterkanten har Jean-Luc Mélenchon lyckats locka till sig spillrorna av oppositionspartier i valsamverkan: socialister, kommunister och miljöpartiet.

Det franska valsystemet med två omgångar och utslagsomgång i enmansvalkretsar gör att partierna försöker skapa dessa allianser och att de i förväg delar upp vem som ska placeras främst var. Ledande socialister och framför allt republikaner har de senaste veckorna övergivit sina partier för att i stället ingå i presidentens nybildade parti, Renaissance.

Partiet ska snarare ses som en stor paraplyorganisation där presidenten kan välja och vraka bland alla pretendenter till ministerposter.

Oenigt på högerkanten

Den förre journalisten Eric Zemmour bildade partiet Reconquête i höstas med en starkt invandringsfientlig profil. Han lockade i ett tidigt stadium 18 procent av väljarna men rasade till presidentvalet. Zemmour har inte hittat någon samarbetspartner. Marine Le Pen säger blankt nej och nu får partiet i stället försöka satsa på några få relativt säkra valkretsar. Så kommer Zemmour själv till exempel att ställa upp i St Tropez, mest känd som en lyxbadort. Här är frågor om lag och ordning och invandring förhärskande men Marine Le Pens Rassemblement National ses som ett väl vulgärt parti. Zemmours Reconquête framstår som mer salongsfähig borgerligt och intellektuellt.

Återstår att se vad väljarna tycker om det politiska spel som nu pågår inför öppen ridå och om den regering Borne väntas välja närmsta veckan kan överleva valet i juni eller om Frankrike då ställs inför ett nytt politiskt landskap.

Läs även: Forsne: Macrons seger en Potemkinkuliss