Få yrkesgrupper har möjlighet att påverka vilka lagar som gäller för dem själva. Ännu färre har möjlighet att påverka rättstillämpningen så att dessa lagar faktiskt aldrig används. Då spelar det ingen roll att lagarna finns kvar i lagboken.

Åklagare är en sådan ovanlig yrkesgrupp som på tillämpningsvägen kan avskaffa lagar som begränsar deras egen makt. Det gäller inte minst brotten ”falskt åtal” och ”obefogat åtal”, där det förra men inte det senare innefattar ett uppsåt att åtala en oskyldig. För att en åklagare ska kunna åtalas för dessa brott måste någon, i alla normala fall en annan åklagare, väcka åtal.

Här finns en uppenbar risk att åklagarna gaddar ihop sig internt och kommer överens om att detta aldrig får ske, kanske för att göra jobbet mer ”attraktivt”. Om en åklagare skulle polisanmälas kan en kollega komma till undsättning och bestämma att ingen förundersökning ska inledas. Så var det med den saken.

Effekten blir i så fall att åklagarväsendet rundat lagstiftaren och avskaffat det straffansvar som svenska folket genom sina representanter i riksdagen ansett vara rimligt för att balansera den avsevärda makt som åklagare har. Något sådant vore förstås djupt odemokratiskt och förtroendeskadande för ett rättsvårdande organ som Åklagarmyndigheten.

Är detta vad åklagarna gjort? Det första man kan notera är att det inte ser särskilt bra ut att ingen åklagare i modern tid fällts för brotten ovan, såvitt jag kunnat googla fram.

I ett fall såg det dock illa ut för åklagaren. Läsaren kanske erinrar sig Karl Hedin, en känd entreprenör som även utmärkt sig som debattör i rovdjursfrågor. En dag greps han i sitt hem av insatsstyrkan anklagad för att ha skjutit en varg och eldat upp den i sitt företags värmepanna. Några vargrester kunde dock inte konstateras.

I avsaknad av bevisning hänvisade åklagaren till Hedins kritik av den svenska rovdjurspolitiken, vilket föranledde Västmanlands tingsrätt att i den friande domen meddela: ”Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

I Hedins fall kunde inte åtal väckas mot åklagaren för falskt alternativt obefogat åtal då preskriptionstiden för dessa brott inträtt när den friande domen fastställdes. Annars hade detta varit ett utmärkt tillfälle att ta reda på om dessa brott finns i praktiken.

Men som jag berättat om i en tidigare krönika har en ny möjlighet att testa detta öppnat sig då jag själv för en tid sedan åtalades för misshandel på synnerligen svaga, för att inte säga obefintliga, grunder. Inga ögonvittnen fanns, bevisning för uppsåt saknades, ingen hänsyn togs till att jag kunde vara straffri på grund av nödvärn då kvinnan trängt sig in i mitt tjänsterum, och så vidare.

Tingsrättens friande dom börjar också med en erinran, riktad till åklagaren får man förutsätta, om vikten av bevisning också för uppsåt. Även i mitt fall kan man misstänka att det finns politiska motiv bakom åtalet då jag, liksom Hedin, är känd som debattör i kontroversiella frågor.

I mitt fall är det kritiken av ett alltmer feminiserat Sverige som väckt förtret. Detta inte minst bland feministerna, och sådana finns det ju gott om inom rättsväsendet. (Målsägaren hänvisade i förundersökningen till en negativ recension av min och min frus bok ”Den mjuka staten: feminiseringen av samhället och dess konsekvenser” som en särskilt belastande omständighet).

Likheterna med Hedins fall är alltså slående. Emellertid finns det en väsentlig skillnad: preskriptionstiden för obefogat åtal hade inte inträtt när jag polisanmälde åklagaren, Josefine Jönsson.

Hur ska Åklagarmyndigheten lyckas krångla sig ur det här, tro? Som man kunde ha förmodat avskrevs min anmälan inom någon vecka. Det sätt på vilket det skedde är i flera avseenden anmärkningsvärt.

När man läser chefsåklagaren Hans Ihrmans beslut att inte inleda förundersökning mot Jönsson slås jag av att min egen brottsrubricering (”obefogat åtal”) bytts ut mot tjänstefel. I beslutsmotiveringen nämns heller inte obefogat åtal, utan, vid sidan av tjänstefel, bara falskt åtal.

Det finns således inga spår av att Ihrman prövat det faktiskt anmälda brottet. Tala om att försöka blanda bort korten!

Men det fortsätter: i sin motivering varför det inte var falskt åtal eller tjänstefel hänvisar Ihrman bara till föreskrifter och allmänna resonemang, inte till omständigheterna i det konkreta fallet:

”Beslut om åtal bygger på en bedömning åklagaren gör efter avslutad förundersökning och det finns ett stort utrymme att göra olika bedömningar i åtalsfrågan innan det blir så fel att det närmar sig brott i form av tjänstefel eller falskt åtal.”

Ihrman avslutar: ”Av det anförda följer att det förfarande som anmälts inte är brottsligt och förundersökning inleds därför inte.”

Men detta kan inte vara rätt, av flera skäl. För det första har Ihrman inte uttalat sig om det brott som faktiskt anmäldes: obefogat åtal. Frågan var ju om Jönsson begått detta brott där bevisbördan är lättare än för falskt åtal då uppsåt, inte behöver styrkas. För det andra följer ”av det anförda” att det inte var falskt åtal eller tjänstefel endast om det aldrig kan vara så att åklagare begår något av dessa brott, oavsett omständigheterna.

Här fick vi det äntligen svart på vitt: åklagare kan aldrig begå falskt åtal eller tjänstefel. Det spelar ingen roll hur fel det blev: omständigheterna är irrelevanta. Vidare gäller uppenbarligen att den som polisanmäler en åklagare för obefogat åtal får finna sig i att brottsrubriceringen ändras till något annat som bedöms passa bättre, varefter ärendet läggs ner. Det är som att anmäla en cykelstöld och finna att den utreds som en bilstöld, varefter det konstateras att ingen bil blivit stulen varför undersökningen kan avslutas.

Slutsatsen måste bli att vi här har beviset för att åklagarna som yrkesgrupp avskaffat sitt eget straffansvar och därmed inträtt i den exklusiva samhällsgrupp som, liksom diplomater, har åtalsimmunitet. Faktiskt inte bara när det gäller falskt/obefogat åtal, utan även avseende tjänstefel. Vi får tack Ihrman för det klargörandet!

För någon vecka sedan skickade jag in min begäran om överprövning av chefsåklagarens beslut. Låt mig säga så här: efter vad jag sett är jag är inte överdrivet optimistisk i fråga om utfallet. Läsaren kan knappast klandra mig på den punkten.