Det såg definitivt inte bra ut för mig när jag åtalades för misshandel efter att jag avhyst en kvinna som trängt sig in på mitt tjänsterum och vägrade gå. (HÄR). Jag hade just publicerat en av 2024 års mest kontroversiella böcker om feminiseringen av samhället: ”Den mjuka staten”. Boken beskrevs i vissa recensioner som misogyn och kvinnofientlig. Redan innan boken kom ut hade jag problematiserat det kvinnliga inflytandet i samhället och hävdat att kvinnor hotar yttrandefriheten i akademin.

SE ÄVEN: DEBATT: ”Den mjuka staten” gör det obegripliga begripligt

SE ÄVEN: Sjölander: Kärlek i den mjuka staten

SE ÄVEN: GÄSTKRÖNIKA: Därför skrev vi ”Den mjuka staten”

Som vit, man, därtill akademiker och professor var jag redan i underläge i ett rättsväsende helt dominerat av kvinnor på samtliga nivåer. Kvinnan hade dessutom invandrarbakgrund.

Högst upp i intersektionalitetshierarkin alltså. Samma teori säger nu att jag nästan per definition är en förövare och att det där med bevisning mest är en ren formalitet som man inte behöver ta så allvarligt på. Därtill kommer att misshandel faller under det politiskt prioriterade området ”mäns våld mot kvinnor” där det gäller för rättsväsendet att samla ”pinnar” som man sedan kan visa upp för politikerna.

Här kommer en annan egenskap in som var till min nackdel: att jag tillhör kategorin ”vanligt folk”. Det attraktiva med vanligt folk från polisiär-administrativ synpunkt är att de faktiskt svarar när de delges misstanke om brott, kommer för egen maskin till polisförhör och inte behöver hämtas, och de kommer i tid dessutom och svarar snällt på frågorna. Kriminella har förstås lärt sig att obstruera och dra ut på processen så länge det går. Dessutom kan de ju vara hotfulla. När vanligt folk anklagas för något är dessutom de flesta inblandade (målsägare, vittnen och så själva) själva vanligt folk som är lätta att ha att göra med.

Slutligen låg mig avsaknaden av teknisk bevisning också i fatet, har jag förstått senare, hur konstigt det än kan låta. Lite bakgrund: en betydande flaskhals i rättssystemet när det gäller att klara upp brott är Nationellt forensiskt centrum, ett under av ineffektivitet, vars uppgift är att utvärdera teknisk bevisning i brottsmål. Det kan handla om fingeravtryck, provskjutning av vapen och så vidare. Alla poliser vet att om något skickas dit kan det ta år innan något händer. Sannolikheten att kunna bokföra ett personuppklarat brott inom rimlig tid minskar i så fall avsevärt.

Här hägrade alltså möjligheten att kunna bocka av ett personuppklarat fall av ”kvinnomisshandel” snabbt och det utan att rättsväsendets kvinnor ens skulle behöva lämna skrivbordet!

Mycket riktigt åtalades jag, som sagt.

När man väl åtalats blir man med 80–90 procents sannolikhet också dömd. Men något händer: domaren i Lund, faktiskt också en kvinna, låter sig inte imponeras av bevisningen eller bristen därpå. Den friande domen kom två veckor senare, inte tre veckor som brukligt är.

Jag skulle nu kunna lägga detta till handlingarna som en obehaglig episod som trots allt fick ett lyckligt slut. Det är väl också vad de inblandade förväntat sig.

Men jag gör precis tvärtom: för en tid sedan polisanmälde jag åklagaren!

Lite bakgrund igen: Åklagare tar idag ingen risk när de åtalar vanligt folk för brott för att förbättra statistiken. Rent teoretiskt kan de enligt lagboken dömas till ”falskt åtal” eller ”obefogat åtal”, faktiskt med böter eller fängelse som följd, för dem själva alltså. Det förra, falskt åtal, kräver uppsåt – att det var meningen att fälla en oskyldig. Det senare, obefogat åtal, kräver bara att åtalet var just obefogat: att åtal väcktes trots att det saknades sannolika skäl att tro att den tilltalade var skyldig. Ingen åklagare har emellertid fällts för dessa brott i modern tid.

Som jag berättat om tidigare i Bulletin (Olsson: Jag skrev om den mjuka staten – sen hamnade jag själv inför rätta) väcktes i mitt fall åtal utan att det fanns några ögonvittnen som bevittnat ”misshandeln”. Likaså saknades bevisning för att jag skulle haft uppsåt att skada kvinnan, vilket inte hindrade åklagaren från att påstå motsatsen.

Att jag rimligen hade rätt att tillgripa nödvärn togs det heller ingen hänsyn till. Av läkarens undersökning framgick att kvinnan inte hade sådana skador som krävs för ”misshandel”. Jag kunde fortsätta med fler tillkortakommanden från åklagarens sida, men stannar där.

Tala om att det saknades sannolika skäl! Om detta inte är obefogat åtal, så finns det brottet bara på pappret. I bästa fall fälls åklagaren, vilket i så fall betyder att det återigen blivit möjligt att dömas för brottet. I så fall måste åklagare i fortsättningen tänka två gånger innan de åtalar vanligt folk för att det ska se bra ut. I värsta fall får vi åtminstone veta att det där med obefogat åtal är som en igenmurad nödutgång: den finns där men du kan inte öppna den. Värt att veta det också: vi kan göra oss av med våra illusioner.

Polisanmälningar av åklagare utreds av andra åklagare högre upp i hierarkin. Vad som hände efter min polisanmälan berättar jag om i nästa krönika, där mitt fokus är på Åklagarmyndighetens egen roll i avskaffandet av ett av de få brott som åklagare själva kan dömas för.