Facebook noscript imageOm Miljöpartiet ska lyfta måste de sluta tramsa
Susanna Birgersson
Ledare
Om Miljöpartiet ska lyfta måste de sluta tramsa
Foto: Jessica Gow/TT
Foto: Jessica Gow/TT

Många väljare tycker att miljö- och klimatfrågorna är viktiga, väldigt viktiga. Miljöpartiet har framtiden för sig. Fast inte just nu. 

Mången miljöpartist har kastat längtande blickar mot Tyskland de senaste åren. Opinionsnivåerna är helt makalösa. Die Grüne ligger och guppar kring 20-procentstrecket. Vid något tillfälle nosade partiet till och med på 25 procent, enligt somliga opinionsinstitut.

På ett seminarium om Miljöpartiet som anordnades av Axess för ett drygt år sedan, berättade opinionsexperten David Ahlin om det tyska miljöpartiets omförpackning. Die Grüne har lyckats tvätta bort stämpeln som aktivistiska, moralistiska glädjedödare, och framstår nu som en organisation av sympatiska, passionerade och kreativa teknikoptimister. 

Och helt uppenbart har Miljöpartiet varit på studiebesök. Tre av Miljöpartiets senaste språkrör har haft påtagliga problem med sin framtoning. Åsa Romson, Per Bolund och Isabella Lövin är samtliga kunniga och kompetenta. Men hur det nu kommer sig förmedlar de alltid mer frustration än framtidstro. Valet av den frimodiga Märta Stenevi är ett försök att iklä sig den tyska attityden i stället.

Vidare ska Stenevi, också efter tysk förebild, bredda partiet. I en intervju i söndagens Agenda sa hon muntert att man måste delta i den konversation som pågår, inte bara stå ensam i ett hörn och mumla om sitt eget specialintresse. Välfärdspolitiken, bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken – var står egentligen Miljöpartiet? Det ska Stenevi se till att väljarna blir varse.

Väljarframgångar i ett land kan sällan kopieras till ett annat. Inget politiskt landskap är det andra likt. I Tyskland har det gröna partiet stort utrymme eftersom de är rätt ensamma om sin klimat- och miljöprofil. I Sverige är det större trängsel. Här finns ett grönt centerparti såväl som miljöengagerade socialdemokrater och ett klimatfokuserat vänsterparti. Men även om MP aldrig kan bli ett 20-procentsparti skulle det kunna vara större än i dag.

Många väljare tycker att miljö- och klimatfrågorna är viktiga, väldigt viktiga. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, framhöll på ovan nämnda seminarium att ett växande segment av den urbana medelklassen gillar Miljöpartiets idéer om hur framtidens städer ska byggas och fungera: På höjden, bilfritt, parktätt, cykelcentrerat, med breda trottoarer, med skräddare och skomakare i varje hörn. Miljöpartiet har framtiden för sig. Fast inte just nu. Partiet behöver några år i opposition. Det är nästan enda sättet för små, åderlåtna partier att återhämta sig efter regeringssamarbete med stora dominanta maktpartier. 

Och sannolikt skulle fler storstadsväljare bli benägna att rösta på Miljöpartiet om andra partier först har gjort upp om migrationspolitiken för att stävja den skenande segregationen. Om andra partier först har sett till att bryta den trend av växande otrygghet som oroar alltfler. För så länge tonårssonen riskerar att rånas på vägen till skolan nedprioriteras Östersjöns syrefattiga havsbottnar – för att uttrycka det krasst.

Under tiden i opposition behöver Miljöpartiet också slutföra sitt påbörjade förändringsarbete. Är det smart att låta sig förknippas med plastskatt på miljövänliga plastpåsar och kemikalieskatt på kemikaliefria kläder? Svaret är nej. 

Miljöpartiet har fått igenom mycket politik och har varit pådrivande för det hållbarhetsperspektiv som numera genomsyrar i stort sett hela samhället, från hushållens sopsortering till finansvärldens ekocertifieringar. Ändå förknippas partiets miljöpolitik främst med meningslös moralism.

Märta Stenevi har fått i uppdrag att se till att Miljöpartiet breddar sig. Minst lika viktigt är nog att hon ser till att de slutar tramsa.

Susanna Birgersson

Susanna Birgersson har arbetat som ledarskribent på ett flertal liberala tidningar och skrivit en bok om likheter och skillnader mellan dansk och svensk kultur och politik. På senare år har hon skrivit alltmer om skärningspunkterna mellan den stora världen och det Roger Scruton kallar ”den lilla världen”, alltså familjen, skolan, kyrkan och lokalsamhället.