Vid en första anblick ser det ut som en omtänksam åtgärd eller ett tämligen oskyldigt tilltag. Skådepelaren Sofia Helin, som på den nyårsnatt som vi lämnade bakom oss traditionsenligt i Sveriges Television läste Tennysons Nyårsklockan från Skansen, passade på att ändra i slutstrofens sista två rader.

Den med originalet överensstämmande svenska översättningen Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;/ring honom in, den bidade Messias! säger Helin att hon tänkte ”blir vackert att ändra till ’ring ljuset in’ istället”, med hänsyn till ”alla möjliga trosriktningar och ateister som lyssnar” på SVT.

Men agerandet är varken omtänksamt eller oskyldigt.

När Helin förklarar sitt agerande med att den svenska översättningen är ”väldigt fri från Tennysons dikt, nästan som en egen dikt inom hans dikt, så jag tog mig friheten att ändra de allra sista meningarna ’om den bidande Messias’” pratar hon strunt. Sannolikt medvetet, eftersom hon näppeligen kan vara så okunnig att hon inte vet skillnaden på den frihet i formspråket som en diktöversättning kan ta för att behålla rytm och rim å ena sidan, och en förvanskning av diktens innehåll å den andra.

Ty Tennyson hade en stark om än en mycket egen kristen tro. Han ansåg bland annat att kyrkorna hade övergett Kristus, och det är därför ingen slump att det är den bidande Messias som ”de vilda klockorna” /”the wild bells” ska ringa in.

Helins agerande, som alltså sker inom ramen för statstelevisionens direktsändning, är den senaste manifestationen av återkommande urlakningar och bortretuscheringar av kulturella uttryck som inte anses höra samtiden till. 2019 års julvärd i SVT, Marianne Mörk, rev ned det svenska flaggspelet från julgranen i studion, med hänvisning till vad hon menade vara något slags förvänd patriotism av hennes far.

Visst, det finns alltid något särskilt skäl för varje enskilt tillfälle – men likväl återfinns mönstret där. Vi har sett det genom några decennier vid det här laget i officiella eller förment akademiska sammanhang: Det finns ingen ursprunglig inhemsk svensk kultur, det ursvenska är blott barbari, Sverige har alltid varit ett invandrarland, vikingarna inspirerades av islam och så vidare och så vidare.

Det många gånger absurda är att dessa förvrängningar torgförs med hänvisningen att anpassa samhällets hållning och attityd till sådana som jag, alltså invandrare som inte är födda i den svenska kulturen och de svenska traditionerna. Det blir dubbelt så märkligt att ett land och en befolkning ska göras urarva sin kultur och försöka invaggas i tron att den inte existerar, samtidigt som vi som inte har fått den från födseln med näbbar och klor försökt tillägna oss dess språk, dess sedvanor och dess kulturella uttryck.

Det kan hända att delar av det offentliga Sverige verkligen vill sudda ut många av de kulturella uttryck som genom århundradena har gjort Sverige till vad det är. Dessa personer bör i så fall motivera sin vilja till detta damnatio memoriae (”fördömande av minnet”) på ett ärligt sätt och med tydliga motiveringar och inte genom att hänvisa till invandrare och mångkultur.

Jag är inte ert alibi. Jag är det vittne som säger nej.