Paolo Roberto kom in i studion. Vi hade bjudit in honom till ett samtal i vår podd Sista måltiden, eller så trodde han. Vi sitter vid bordet framför mikrofonerna, Paolo ber om ett glas vatten, vi fyller ett glas och sedan kastar vi vattnet i hans ansikte, medan han sitter i chock börjar vi prata samtidigt som vi ignorerar honom helt. 

Paolo försöker öppna munnen för att säga något, vi spottar på honom, sedan fortsätter vi att ignorera honom medan vi godhetssignalerar till omvärlden genom våra mikrofoner hur mycket vi hatar honom och att vi till och med skulle döda honom om vi kunde.

Paolo öppnar munnen igen, han får ett slag i ansiktet, sedan turas vi om att slå honom tills han ligger på marken. Vi kissar sedan på honom, tar en bild och lägger upp den på sociala medier. Vi möts av jubel och hyllas som hjältar. Det här är vad som hände i Sista Måltiden, i ett parallellt universum, men inte i det här.

Många av reaktionerna efter Paolos framträdande i poddarna Hur kan vi? och Sista måltiden påminde mig om den religiösa upprördhet som jag mötte från många muslimer, inklusive familjemedlemmar, när jag kritiserade islam, eller när satirteckningar av profeten Muhammed publicerades. Det kändes som att ett religiöst tabu hade brutits och det fick mig att undra om detta djupt sekulära samhälle faktiskt försöker härma religion.

Naturligtvis finns det en poäng i att lyssna på och interagera med kritik, men det är lite svårt när merparten av kritiken kommit i form av kräkemojis, där vi kallats för svin, kvinnohatare och en skam för våra mödrar. Hur vågar vi skratta medan Paolo är i rummet?! Varför deltar vi inte i det goda hatet? Vi ska inte bara hata vad Paolo gjorde, vi ska hata Paolo själv. Vi förväntades delta i ritualen med offentlig stening och att inte göra det är blasfemi.

I denna religiösa glöd finns det inget utrymme för nyanser eller fakta. Sektledarna var ute med sitt budskap till massorna, ”Den som pratar med Paolo Roberto är en syndare”. De började också sprida konspirationsteorier och hävda att detta är kollektiva försök av män i samhället att rädda andra mäns karriärer som Göran Lambertz’, Soran Ismails och Paolo Robertos.

Medierna förstärkte samma berättelse, valde att vilseleda genom att utelämna relevanta detaljer. Knappt någon tog upp det faktum att de flesta i podden sa att de var emot vad Paolo gjorde och att de tycker att det är moraliskt fel. Ingen tog upp hur vi pressade honom med kritiska frågor, för det hade gått emot narrativet.

Detta är inte ett försvar av Paolo. Moraliska värderingar är både oundvikliga och viktiga i ett samhälle, däremot kräver svåra moraliska frågor rationell debatt och kritiskt tänkande, inte moralpanik. Därför måste vi göra motstånd mot den nationella masshysterins industri.