Hedersvåld och förtryck är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem idag. Om vi ska bli av med det måste vi nedmontera hederskulturen helt. 

Jag är inte på något sätt naiv att tro att detta kan göras inom en kort tidsperiod eller ens att värderingar hos de flesta som utövar hedersvåld och förtyck kan ändras. Jag är väl medveten om att det kommer att ta generationer tills den kulturen är borta. Därför är det viktigt att fokusera på barnen och den viktigaste platsen för det är skolan.

Efter att jag skrev mangaboken ”Förbjuden kärlek”, som skildrar olika aspekter av hedersförtryck, har jag besökt många skolor för att diskutera frågor kring hederskultur, jämställdhet och individens frihet med eleverna.

Under mina skolbesök har jag märkt att eleverna ligger på ett spektrum. Det finns de som är stolta över att tillhöra hederskulturen och andra som har gjort uppror mot dessa värderingar och vill lämna hederskulturen bakom sig. Enligt min erfarenhet har jag också märkt att elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige är mer kritiska till hedersnormerna jämfört med nyanlända elever, vilket är ett positivt tecken.

Men jag har också märkt att problemet har blivit värre. Allt fler elever uttrycker öppet stöd för hedersvåld och förtryck. Vissa går till och med så långt att de uttrycker stöd för hedersmord, inför chockerade lärare. 

Det finns flera saker som skolan kan förbättra när det gäller arbetet med hedersfrågan. Här vill jag fokusera på ett annat problem, som gör det mycket svårt att lyckas med detta arbete, problemet med segregation.

Jag har träffat elever som har bott här i Sverige i sex år, men egentligen har de inte bott i Sverige; kanske geografiskt men inte kulturellt. Deras klass har nästan enbart elever med samma bakgrund. Även vissa av lärarna har samma bakgrund. Området de bor i är också segregerat. I praktiken har de aldrig lämnat sina hemländer.

Jag har också märkt att i skolor med hög andel elever med utländsk bakgrund är eleverna mer högljudda i sitt stöd för hederskulturen. De tenderar också att trycka tillbaka andra elever som har en avvikande åsikt. Det är till exempel svårt för någon i klassen att öppet säga att han skulle vara okej med att sin syster har en pojkvän, eftersom han skulle mobbas och förlöjligas. Det gör det svårt för eleverna som vill bryta sig loss från hedersnormerna, särskilt för tjejerna som vill befria sig från hederskulturernas grepp men kontrolleras av andra i skolan.

I dessa skolor blir det också svårare för lärarna som vill utmana hedersnormerna och jobba med värderingar, när de överväldigas av en majoritet av eleverna i klassen som utmanar dem tillbaka.

Det är ett komplext problem och jag hävdar inte att jag har svaret. Staten har emellertid ett ansvar gentemot de människor Sverige tar in, deras barn och för samhället i stort. Jag tycker att om arbetet mot hederskulturen ska ha en god chans att lyckas måste vi bryta den kulturella isoleringen för att kunna förändra värderingar. 

Vi måste bryta segregationen i skolorna och se till att aldrig mer ha migrationsnivåer som överstiger samhällets kapacitet till att integrera folk.