Den som växer upp i Egypten, ett samhälle där könsdiskriminering är norm och kvinnoförtryck utbrett, får en inblick i vad ett patriarkat är. Egypten är inte ensamt i detta avseende. Hedersvåld och förtyck är utbrett i Mellanöstern och många muslimska länder, av både kulturella och religiösa skäl.

Enligt Human Rights Watch har Egypten en epidemi av sexuellt våld. Dansare och sångare i Egypten anklagas ofta för att ”skada allmän moral”, staten har till och med gått så långt som att fängsla unga kvinnor för deras tiktok-videor. 

I många av de muslimska länderna spelar sharia en roll både juridiskt och socialt. Polygyni är lagligt men inte polyandri, kvinnan ärver hälften av vad mannen ärver, och i många av dessa länder kan kvinnor inte vara stats- eller regeringschefer.

Så när jag kom till Sverige, som betraktas som världens mest jämställda samhälle, med en feministisk regering, var det förvirrande för mig att många svenskar hävdar att Sverige är ett patriarkat med en våldtäktskultur. 

Kvinnor i Sverige har samma rättigheter som män både juridiskt och socialt, de flesta av de politiska partierna har eller har haft kvinnliga ledare och hälften av både regeringen och riksdagen är kvinnor. Det betyder dock inte att könsdiskriminering och mäns våld mot kvinnor inte existerar också i Sverige, eller att det inte fortfarande finns utrymme för förbättring.

Det talas ofta om inkomstklyftan mellan könen, men jag vill belysa en annan klyfta: Den ideologiska klyftan mellan könen.

Enligt en SvD/Sifo-undersökning 2018 har andelen män över 30 som kallar sig feminist gått ner från hälften 2014 till var fjärde man 2018, medan för kvinnor har andelen ökat från 44 procent år 2010 till 72 procent 2018.

En SVT-undersökning 2020 har visat att SD och M är de mest populära partierna bland män mellan 18-29, medan V är det mest populära partiet bland kvinnor i samma åldersgrupp.

Det är dock viktigt att notera att de flesta män fortfarande är för jämställdhet, vilket möjligen kan betyda två saker: det första att de inte likställer feminism och jämställdhet, och det andra att många ser dagens feminism enbart som en vänsterrörelse.

Många som hävdar att de strävar efter jämställdhet verkar snarare sträva efter någon form av könsrelativism. För könsrelativister, samma som i Mellanöstern, finns det saker som är acceptabla för en kvinna att säga eller göra som inte är acceptabla för män att säga eller göra. Skillnaden är att i Mellanöstern är det till förmån för män, medan Sveriges könsrelativister vill att det ska vara tvärtom.

Det har blivit normalt för kvinnliga debattörer att säga “Jag hatar män”, det är acceptabelt att de bär halsband med ”Trust no man” när de deltar i debatter i TV. En kvinnlig politiker visar hur hon bekämpar patriarkatet genom att vägra visa sympati med en man som spillde sitt kaffe. 

Kvinnor delar skärmdumpar av Tindermeddelanden och förlöjligar hur män skriver till dem, även när det inte är några trakasserier eller något olämpligt. Det skulle vara helt socialt oacceptabelt för män att bete sig på samma sätt mot kvinnor, med all rätta, och i ett jämställt samhälle borde det inte finnas några dubbla måttstockar i detta avseende.

Det stämmer att män genom historien och i många kulturer har förtryckt kvinnor, men nu vill könsrelativister inte bara rätta maktbalansen; de vill vända på den. De skyller kvinnoförtrycket på själva maskuliniteten istället för på sexistiska värderingar. Det i sin tur har lett till ett visst förakt mot mäns beteende som kan uppfattas som traditionellt maskulint, även när detta beteende är fritt från könsdiskriminering. 

För könsrelativister anses det progressivt att vända på könsstereotyperna, så den ”progressiva mannen” borde vara långt borta från den traditionella manliga stereotypen och närmare den kvinnliga stereotypen och vice versa.

Vi i podden Sista måltiden har ibland fått kritik för att vara för grabbiga och att vi har en problematisk jargong för att vi använder sexuellt explicit språk och pratar om våra sexuella upplevelser. Vi har fått höra att vi borde prata med kvinnor, inte om kvinnor. Jag undrar hur det skulle vara om vi sa till kvinnor att de borde prata med män, inte om män.

Det hade varit konstigt om denna könsrelativism uppmuntrades i samhället utan att män skulle känna sig attackerade och alienerade, och det verkar som om många män kopplar denna könsrelativism till feminism.

Det verkar också finnas ett ointresse för det manliga perspektivet i allt detta. Det finns en attityd att det är kvinnornas tur att tala och ta plats och att män ska bara backa och lyssna i tystnad. Detta kan inte vara ett sätt att gå framåt. 

Dialog är viktig för samexistens och till och med eventuella framsteg. Ett krig mot män eller maskulinitet är ett krig som inte kan vinnas och som bara kommer att slita sönder samhället.