Det har gått mer än tio år nu sedan jag lämnade islam, vår skilsmässa har inte varit lätt, det har ibland varit förvirrande och ofta farligt. Jag har blivit amputerad från min familj, kultur och hemland. Allt detta har skapat en kronisk storm av tankar och känslor inom mig, men nu börjar stormen lugna ner sig lite och dammet börjar lägga sig. Jag börjar se saker som jag inte kunde se tidigare.

Min tro dikterade totalt min uppfattning om verkligheten, meningen med livet, vad som är rätt och vad som är fel. Jag accepterade allt bokstavligen och helhjärtat utan en enda bit av tvivel, tills en dag då tvivlet utan inbjudan kröp in i mitt hjärta och sinne och förändrade allt.

Jag har gått från att tillbe Allah i en kombination av rädsla och tillbedjan, från att upprätthålla Mohammed som den perfekta människan, till att förlora min tro på allt detta och dessutom förakta det.

Under lång tid efter min revolt mot islam hade jag stora svårigheter att se något positivt med tron. Allt blev kanske för svartvitt och först nu börjar jag erkänna att det finns några saker som jag ibland saknar och kan titta på från ett mindre fientligt perspektiv.

En av dessa saker är känslan av att ha kontakt med Gud, att jag kunde prata med honom och han lyssnade och ibland till och med svarade på mina böner. När min pappa var sjuk och hamnade på intensivvården och var i kritiskt tillstånd var det Allah som jag vände mig till för att be honom skona min pappas liv och att jag var säker på att Gud var där, lyssnade på mig, brydde sig om mig, fick mig att känna ett enormt stöd.

När jag syndade, vände jag mig också till honom, sa till honom att jag ångrade vad jag gjort och lovade att inte upprepa min synd igen, och han förlät mig, och jag behövde den förlåtelsen för att gå vidare. Men nu undrar jag vem jag nu kan vända mig till för att få förlåtelse för mina synder när Gud är död, för medan Gud har dött har jag inte slutat synda.

Jag minns hur jag brukade ha religiösa upplevelser där mina ögon fylldes av tårar. Jag minns hur det var under Ramadan när hela familjen brukade samlas runt iftar. Det var en känsla av gemenskap och kärlek. Men nu med förlusten av min tro känns det som att jag på ett sätt har tappat bort mitt förflutna. Min tro var en central del av min barndom, min koppling till min familj och min kultur. Det verkar som om min familj och alla mina tidigare minnen i Egypten existerar i en annan verklighet, skild från den jag finns i, i ett parallellt universum. Jag kan inte föreställa mig en mer extrem känsla av främlingskap.

Det var också tröstande att tro att man hade alla svaren på de moraliska frågorna. Men nu är det mer komplicerat. Man måste bestämma sig för vad man tycker är rätt och fel och även då är man aldrig fri från tvivel. Jag tycker dock fortfarande att det är bättre att komma till moraliska uppfattningar genom förnuft snarare än tro, för trots komplexiteten är detta mer äkta och mer rotat i verkligheten, men det är definitivt inte lättare.

Det finns också en enorm känsla av frihet när man inte är bunden till en rigid tro, livet är mer spännande och fullt av möjligheter. Å andra sidan ger tron säkerhet, stabilitet och ofta en mening med livet. Man kan säga att det är en avvägning, och i slutänden är jag fortfarande nöjd med den avvägning som jag gjort, att välja frihet framför säkerhet.

En del av mig är ledsen över att min tro har visat sig vara osann och att Allah är död, även om jag tycker att det är bra att han är död. Han var för mycket tyrann, för krävande, för puritansk, för förtryckande av kvinnor, för intolerant mot dem som inte följde honom. Men jag är nu redo att erkänna att en del av mig sörjer honom och är redo att delta i Allahs begravning.