Det är första dagen av den muslimska fastemånaden ramadan och Malmöimamen Salahuddin Barakat direktsänder på Facebook inför iftar, kvällsmålet då fastan bryts.

Salahuddin Barakat har prisats för sitt samarbete med judiska församlingen i Malmö och har föreläst om integration. Men han har också fått kritik för att vara betydligt mindre progressiv i andra frågor. Förra året beskrev han Frankrike som en ”extrem och alltmer islamofob skurkstat” i ett inlägg på Facebook, och han har vägrat ta kvinnliga programledare i hand.

Frågan är om en tittare med begränsade kunskaper om det svenska samhället inte riskerar att bli mer uppskrämd än integrerad av kvällens sändning.

Ämnet är ”problem som kan uppstå när socialtjänsten utreder muslimska familjer”, och handlar om hur muslimer och personer med ursprung i andra länder kan missförstås av socialtjänsten och i värsta fall bli av med vårdnaden av sina barn.

”I vissa fall har jag faktiskt fått ta del av ärenden där man kan se fördomar eller diskriminering uppstå och påverka arbetet. Och då blir frågan från mig, hur stor del av arbetet inom socialtjänsten – exempelvis utredningar och bedömningar i olika familje- och barnfrågor – hur stor del av det är lagligt reglerat och hur stor del av det är skulle du säga är ganska subjektivt?” frågar Salahuddin Barakat.

”Värderingar spelar stor roll”   

Gäst är Adisa Hadzihalilovic, före detta familjehemssekreterare som nu sitter i styrelsen för Partiet Nyans, ett parti som har som mål att vara minoritets- och förortsvänligt. Hon svarar att socialtjänstlagen är en så kallad ramlag med stor flexibilitet och tror att det kan bli problem när anställda med begränsad erfarenhet av andra kulturer ska fatta beslut.

”Om man har fördomar med sig så kommer det prägla hela utredningen och till och med beslutet som tas”, säger hon, och nämner okunskap om barn med krigstrauman som ett möjligt problem.

Familjehemsplacerade barn som tvingas äta fläskkött och socialnämndernas politiska styrning – av potentiellt fördomsfulla politiker – är andra ämnen som oroar. ”Har de kompetensen ens att göra en bedömning? Det här är väldigt allvarliga frågor som berör barns liv och rättigheter”, säger Salahuddin Barakat.

Även möjligheten för nyanlända att återfå vårdnaden av omhändertagna barn i förvaltningsrätten ifrågasätts. ”De kämpar för sitt barn genom att vara på och tjata, vilket kan tolkas i svensk kultur som ’Vad är det för våldsam person?’” säger Adisa Hadzihalilovic.

En tittare undrar om det är ”haram” att arbeta hos socialtjänsten, och får svaret att det är det inte, det är bättre att engagera sig i samhället. En annan tittare undrar om inte moskéerna skulle kunna ta över socialtjänstens verksamhet och får svar att resurserna inte räcker till. Efter en timme och en kvart avslutas samtalet.

Till Bulletin säger Adisa Hadzihalilovic att hon tror det behöver göras en kartläggning av situationen.

– Jag tror vi behöver fundera mer på hur kan vi få till den här informationen och hur en kartläggning kan hjälpa oss att förstå vad det finns för missförhållanden inom socialtjänsten. För socialtjänstlagen är en ramlag, vilket innebär att värderingar spelar stor roll, och då kan man fråga sig vems värderingar det är som avgör, säger hon.

Förening genomför enkät

Även i Stockholmsförorten Rågsved finns en oro för att socialtjänsten omhändertar barn på felaktiga grunder. Därför genomför frivilligorganisationen Projekt Rågsved en enkät för att få mer information. Föreningens mål är att guida människor i samhället så att de får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

”I vårt guidearbete har vi uppfattat att många barn till föräldrar födda i annat land omhändertas av våra myndigheter enligt LVU. Vi ser att detta sker på mycket lösa grunder. Inte sällan bygger skälen på fel- och misstolkningar, spekulationer och ibland ren okunnighet”, skriver Michaela Sjögren Cronstedt, organisationsguide, i ett mejl.

Ibland ska det ha handlat om ”direkta och lagstridiga felaktigheter i handläggningen” som leder till beslut som får konsekvenser i förvaltningsdomstolen. De drabbade känner ofta inte till att de kan anmäla beslut till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Hon tillägger att man gärna återkommer med mer information när man har fått in tillräckligt många svar för att se om det man upplever stämmer.

Stor rädsla

I november 2019 demonstrerade uppåt 150 personer från samma släktnätverk utanför socialnämndens lokaler i Angered i Göteborg mot att en pojke omhändertagits av socialtjänsten.

Händelsen uppmärksammades i en text av journalisten Per Brinkemo, idag medarbetare i Bulletin. Han arbetade i flera år i Malmöstadsdelen Rosengård, där han bland många etniska grupper mötte en ”monumental” skräck för socialtjänsten.

”Till en början kunde jag inte förstå varför. Tills polletten trillade ner – de hade ingen erfarenhet av en stat som man känner generell tillit till”, skriver han.

Rädslan för socialförvaltningen var även någonting som Aje Carlbom, socialantropolog och biträdande professor vid Malmö universitet, reagerade på när han under tre år på 1990-talet bodde i Rosengård.

– När jag forskade i Rosengård på 1990-talet uppfattade jag att det fanns en stor osäkerhet och okunskap om hur det svenska samhället fungerar hos många invandrade muslimer, säger han.

Frågan om socialtjänstens orättvisa beslut drivs ibland av muslimska organisationer.

– Där handlar det väl mer om att man är rädd för att förlora greppet om muslimska barns identitet. Det är en sorts identitetspolitisk fråga, säger Aje Carlbom.

Återkommande fråga

För tre år sedan överlämnade en grupp svenska muslimska organisationer för andra gången en så kallad alternativrapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD). En av rekommendationerna som framförs är att en uppfattad överrepresentation av ”svenska muslimska barn inom den sociala barnavården och socialtjänstens omhändertagande av desamma behöver undersökas i form av en utredning”.

Redan 2006 gick Svenska muslimska samfundet ut och efterlyste fler muslimska familjehem, eftersom man befarade att muslimska barn som omhändertogs av myndigheterna inte blev tillräckligt respekterade.

– Det handlar inte bara om religion utan om kultur och språk. Det är viktigt att föräldrarna kan ringa och fråga: hur är det med mitt barn? Annars kan det vara omöjligt att få med dem i behandlingen. Föräldrar kan också bli rädda att barnen ska bli för försvenskade, sade imamen Abd al Haqq Kielan till Sydsvenskan.

Året dessförinnan lyftes frågan av den socialdemokratiska regeringens diskrimineringsutredare Masoud Kamali i rapporten ”Sverige inifrån”. Där menade bland annat en kvinna som arbetat inom socialtjänsten i Malmö att personer med utländsk bakgrund löpte större risk att få sina barn omhändertagna på vaga grunder.

”Socialsekreterarna är ofta unga svenskar. De har dåliga förutsättningar att rätt avläsa situationer och stämningar bland de invandrare de arbetar med. Ett vanligt problem är att de tar en agiterad diskussion för en aggressiv konflikt”, säger hon.

Hanif Bali kritisk

En person som anser att socialtjänsten snarare tar för mycket hänsyn till kulturella skillnader än för lite är den moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Han kom själv till Sverige som treåring och placerades i ett dussintal olika familjehem under uppväxten.

– Det har varit uppenbart när jag begärde ut texterna för hur socialtjänsten resonerar att man tolererar saker som man inte hade tolererat i en svensk familj med hänsyn till kulturella skillnader. Jag bodde till exempel i en svensk familj. Det var väldigt tryggt, vi bodde i hus i en mindre ort i västra Sverige. Då flyttar man mig från den här familjen till en familj på socialbidrag i Akalla med hänvisning till att min religion och kultur skulle bevaras. 

Han tycker att tjänstemännen använder dubbla måttstockar för svenskfödda och utlandsfödda barn.

– Man skulle aldrig ha flyttat ett barn till en pingstfamilj på soc bara för att de biologiska föräldrarna en gång i tiden var pingstvänner, säger han.

Att överhuvudtaget utgå från att små barn har en religiös identitet är helt felaktigt, menar han.

– Ett barn på fyra år har ingen religion. Det är lika formbart som någon annan. Det finns inget egenvärde i att anse att det tillhör någon form av kulturell eller religiös samhörighet.

Om invandrarfamiljer är överrepresenterade när det gäller antalet LVU-ärenden tror han att det kan finnas en koppling till att samma grupper är överrepresenterade när det gäller olika former av sociala problem.

När det gäller barnuppfostran kan det i vissa familjer finnas en problematik med att man med svenska normer är alldeles för sträng, medan det i andra finns en sådan rädsla för myndigheterna att man knappt vågar dra några gränser, menar han.

Hos barn som blir utagerande kan mellanförskapet – att leva i två olika kulturer – bli ett hinder.

– Det hade aldrig hänt i hemlandet för där finns en sådan social kontroll i en bredare bemärkelse med släkt, vänner, grannskap och så vidare. Medan i Sverige kan värstingar spåra ur rejält. Det tror jag också bidrar till att barnen agerar på ett sätt som jag inte tror föräldrarna ens hade kunnat föreställa sig, säger han.

Misstron ett problem

Annelie Björkhagen Turesson forskar vid Malmö universitet om utsatta barn och deras familjer. Bakom sig har hon 20 års socialt arbete, bland annat med barnavårdsutredningar.

Hon påpekar att verkligheten är komplex, men att en del föräldrar har dålig information om hur det svenska samhället fungerar. I Sverige reagerar man på betydligt fler saker än vad man gör i andra länder, som till exempel när barn har bevittnat våld.

I Malmö har tio procent av barnen blivit föremål för en orosanmälan på ett år, vilket upprör många föräldrar och kan bidra till en misstro mot socialtjänsten eftersom anmälan inte alltid kommuniceras med föräldrarna först.

– Det är enormt många barn ju, så det är inte bara invandrarbarn utan väldigt många andra också, säger hon.

Barnavårdsutredningar utgår från universella teorier om barnets utveckling och behov. Kultur och etnicitet ska inte vägas in i bedömningen utan alla barn ska behandlas lika. Att kulturella missförstånd skulle leda till att familjer med utländsk bakgrund diskrimineras tror hon är ytterst ovanligt – särskilt när det handlar om familjehemsplaceringar, som är en lång och rigorös process.

Fattigdom och problemen det leder till, som hemlöshet, är en riskfaktor både bland svensk- och utlandsfödda.

– Barn med utländsk bakgrund är klart överrepresenterade när det gäller föremål för insatser av socialtjänsten och omhändertagande. Men där ser man att allteftersom familjen blir mer etablerad i Sverige så försvinner skillnaderna, säger hon.

Då hon slutade jobba med barnavårdsutredningar i början av 2000-talet hade hon mött ett par exempel på en sorts motsatt diskriminering där barn särbehandlades på grund av sin kultur eller etniska bakgrund.

Det ena fallet handlade om romska barn som tilläts sluta skolan när de var 14. Det andra exemplet inträffade på en förskola i ett utsatt område där det var så vanligt med barn som blev slagna hemma att personalen inte gjorde orosanmälningar eftersom de då skulle behöva göra anmälningar på nästan alla barn.

För socialtjänsten innebär den misstro som finns i vissa grupper ett problem som måste lösas med bättre kommunikation, tror hon. Själva misstron kan nämligen skapa nya problem.

– En anledning till att barn med en annan bakgrund än svensk blir omhändertagna kan vara att man inte söker hjälp i tid, utan att det går så lång tid att barnen till slut är föremål för ett omhändertagande, säger Annelie Björkhagen Turesson.

Text: Sören Billing

soren.billing@bulletin.nu