På senare tid har hemsidan OnlyFans figurerat allt flitigare i samhällsdebatten. Sajten är förenklat en plattform där kreatörer tjänar pengar genom att förevisa bilder och videos, i utbyte mot betalning från prenumeranter. 

Teoretiskt sett går det att lägga upp vilket innehåll som helst, men i praktiken domineras utbudet av pornografiskt material producerat av unga kvinnor. Pornografi på internet är knappast en ny företeelse, men OnlyFans skiljer ut sig genom att möjliggöra en närmare relation mellan kreatör och användare. 

Denna prostitutionsnära verksamhet har på kort tid svällt till enorma proportioner, och i skrivande stund har OnlyFans samlat på sig över femtio miljoner användare. 

Denna anmärkningsvärda utveckling motiverar en närmare analys, men inledningsvis är några korta klargöranden på sin plats. 

De enskilda individer som väljer att använda OnlyFans gör ingenting olagligt, och det saknas egentlig anledning att klandra dem ur moralisk synvinkel. Inte heller är det särskilt rimligt att skuldbelägga de (primärt manliga) prenumeranterna, med motiveringen att de ”utnyttjar” tjejerna; i själva verket står det ganska klart att kreatörer och prenumeranter exploaterar varandra ömsesidigt.

Felet med OnlyFans ligger djupare och består egentligen i att sajten applicerar marknadens effektiva men förflackade logik på kärleks- och sexrelationer. OnlyFans erbjuder sina användare en sorts kvasiförhållande, där pengamässigt och sexuellt utbyte ersatt genuina känslor och äkta erotik. 

Denna kanalisering av sunda naturliga drifter är frestande men i förlängningen osund, eftersom den förleder från ett mer äkta självförverkligande.

Ömsesidigt sexuellt utbyte med en partner uppfattar de allra flera människor som någonting mycket positivt. Attraktion är emellertid til syvende og sidst inte någonting som låter sig köpas för pengar. 

Eros är inte fal, och det är lika omöjligt att köpa sig en villig sexuell partner som att köpa sig en äkta kompis. Om könen (för att låna Edith Södergrans ord) ska vara eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor, är krass monetarisering av sex inte en framkomlig väg.

En kort historisk tillbakablick visar att detta inte är första gången sexförsäljning slår igenom i västvärlden. Under 1800-talet var tvärtom prostitution ett extremt vanligt fenomen. 

I sin välkända självbiografi Die Welt von Gestern (1942) förklarar den österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig hur dåtidens parodiskt pryda sexualkultur, som konsekvent undertryckte och förvisade erotiken från normala sammanhang, gjorde bordellen till de sexuella känslornas enda utlopp.

Gradvis blev dock den osunda sexualkulturen underminerad av kvinnoemancipationen, för att sedan helt försvinna efter världskrigets trauma. På 1920- och 30-talet umgicks könen friare och naturligare, varvid sexköp snabbt förpassades till samhällets periferi. 

Zweig bevittnade denna djupt hoppingivande nedmontering med sin egna ögon, och hans analys är fortfarande värd att citera utförligt:

Ingenting förefaller mig bekräfta de nuvarande livs- och kärleksformernas större ärlig- och naturlighet mer än det faktum att det för dagens ungdom blivit möjligt och nästan självklart att undvara denna en gång oundvarliga institution [sexköp], och att det icke varit polisen, icke lagarna, vilka trängt tillbaka prostitutionen ur vår värld, utan att denna tragiska produkt av en pseudomoral, sånär som på ett par rester, som en följd av bristande efterfrågan entledigat sig själv. (Die Welt von Gestern: Erinnerungen eines Europäers, Anaconda Verlag, min översättning).

Försäljning av sexrelaterade tjänster har alltid existerat, existerade även då Zweig skrev sin biografi och kommer troligtvis alltid att existera, men omfattningen varierar. I ett samhälle där relationen mellan könen överlag är harmonisk, kommer försäljningen av sexuella tjänster att reduceras till ett perifert fenomen, eftersom efterfrågan minskar. 

Motsatsvis medför en dysfunktionell könsdynamik ofelbart att ”världens äldsta yrke” på nytt blir en vanlig profession bland unga kvinnor, och att prostitutionen åter blir ett socialt utbrett fenomen. Det symptomatiska för vår tid är att bordellmamman numera är en app.

Sexologisk statistik bekräftar också mycket riktigt idén att någonting blivit fel. När undersökningen Sex i Sverige (1996) mätte tillfredsställelse med sexuallivet på 90-talet, uppgav 47 procent av unga män i åldern 18–24 att de var nöjda. 

I SRHR 2017 (Folkhälsomyndighetens senaste stora sexualvaneundersökning) hade motsvarande siffra för unga män (dock nu i åldern 16–29) sjunkit till 32 procent. Samtidigt uppgav en överväldigande majoritet av unga kvinnor att de var nöjda med sina sexliv, såväl på nittiotalet som på tiotalet.

Unga mäns avtagande sexuella tillfredsställelse är bekymrande, i synnerhet eftersom den inte verkar vara driven av subjektiv inbillning utan återspeglar försämrade materiella förhållanden. I SRHR 2017 svarade 13 procent av unga män i åldern 16–24 att de inte haft sex det senaste året, och hela 21 procent hade bara haft sex ”ett fåtal gånger”, vilket i praktiken kan vara så sällan som en eller två gånger om året. 

Det är svårt att vara säker utan detaljerad användardata, men det framstår spontant som ganska sannolikt att OnlyFans åtminstone delvis när sig genom att pumpa ut denna reservoar av sexuell frustration.

Hur har det blivit så här? Precis som vanligt är symptomen enklare att urskilja än åkomman. Ökad konsumtion av pornografi bland unga killar kan vara en förklaring. 

Att dejtingappar som Tinder kraftigt sänkt transaktionskostnader på dejtingmarknaden och därmed skärpt konkurrensen, spelar med all säkerhet också en viktig roll. Sist men inte minst har radikalfeminismen på senare tid skapat en allt mer svårmanövrerad sexuell kultur för unga män, där gränsen för vad som utgör ”svinigt” beteende blivit utomordentligt flytande. 

Folkhälsomyndigheten lät exempelvis i SRHR 2017 begreppet ”sexuella trakasserier” omfatta samtliga ”oönskade inviter”, vilket naturligtvis får den synnerligen obehagliga (men säkerligen inte oavsiktliga) konsekvensen att om en sexuellt inriktad förfrågan innebär sexuella trakasserier beror enbart på mottagarens subjektiva inställning, snarare än objektiva kriterier (se SRHR 2017 s. 40).

Att komma till rätta med dessa negativa tendenser är en utomordentligt grannlaga uppgift, vars genomförande kräver noggranna överväganden. Redan här bör det dock framhållas att direkta förbud knappast löser någonting; den svenska kriminaliseringen av sexköp har uppenbarligen misslyckats kapitalt med att stävja OnlyFans’ framväxt. 

Ur kulturell synvinkel talar å sin sida knappast någonting för att dejtingappar eller radikalfeminismen är fenomen som kommer att försvinna inom en snar framtid. Det kan mycket väl förhålla sig så att problemet överhuvudtaget inte går att lösa, utan snarare måste hanteras.

Avslutningsvis står det hur som helst klart att OnlyFans framväxt utgör ett symptom på djupare problem. Det är inte kvinnlig frigörelse att sälja nakenbilder till män via internet, och att köpa bilderna är inte heller ett speciellt hälsosamt alternativ till att faktiskt träffa någon i verkligheten. 

Den digitala pseudo-prostitutionen är en tragisk företeelse – och i den bästa av världar kommer den så småningom att avskaffa sig själv på grund av bristande efterfrågan.

Johannes Norrman är juriststudent vid Lunds universitet och svensk mästare i juridik 2021