KULTURKRÖNIKA. Det var i januari 2015 som mediestrategen och mångfaldsaktivisten April Reign skapade hashtag-uppropet #OscarsSoWhite inför den 87:e Oscarsgalan. Orsaken var att samtliga 20 nominerade i de fyra skådespelarkategorierna definierades som vita. När samma sak inträffade också efterföljande år uppstod uppror i världens medier. The Academy, som ansvarar för att utse både nomineringar och vinnare, kontrade med att lansera ”A2020”-initiativet: ”to double the number of women and underrepresented ethnic/racial communities and significantly grow its international membership by 2020”.

När den 93:e Oscarsgalan gick av stapeln häromveckan handlade den mediala bevakningen därför mer om svartas representation än att prisa förra årets bästa filmer. Så frågan är om Oscarsgalan brottas med allvarliga problem.

Att döma av antalet tittare innebar årets evenemang en veritabel kollaps: en minskning med 58 procent jämfört med 2020. Faktum är att årets gala sågs av 73 procent färre än snittet för 2000-talet: 9,85 jämfört med 36,0 miljoner tittare. Innan #OscarsSoWhite tog över det mediala narrativet var den lägsta tittarsiffran 31,8 miljoner (2008); därefter har snittet legat på 27,6 miljoner. Oscarsgalan brottas utan tvivel med problem, men handlar de verkligen om rasistisk diskriminering?

Enligt kritiken diskrimineras svarta av The Academy i termer av såväl nomineringar som vinster av de 24 årliga Oscarsstatyetterna. Diskriminering definieras utifrån representation – det vill säga graden av överensstämmelse med olika gruppers procentuella andel av den amerikanska befolkningen.

Tveklöst förekom diskriminering i Hollywood under den så kallade studioeran mellan 1930- och början av 1960-talet. Inför den 88:e Oscarsgalan sammanställde The Economist (21/1 -16) jämförande statistik för 2000-talet över USA:s befolkning respektive tilldelning av Oscarsnomineringar och -statyetter. Vita var visserligen tydligt överrepresenterade jämfört med latinos och asiater, men när det gällde svarta konstaterades i stället följande:

Once up for top roles, black actors do well, converting 9% of top roles into 10% of best-actor nominations and 15% of the coveted golden statuettes, a bit above their share of the general population.

Så även om Oscarsgalan gick ut på att ”korrekt” prisa svartas fördelningsrepresentation verkar problemen inte ligga här, åtminstone inte under 2000-talet. Om man i stället funderar över varför människor väljer att titta på tävlingsdrivna evenemang, är en uppenbar slutsats att det måste finnas ett mått av oförutsägbarhet. Det måste med andra ord finnas ett tävlingsmoment där den bäste, snarare än den mest representative, står som slutlig vinnare. Då kan man fråga sig om Oscarsgalan historiskt lyckats med att prisa just de bästa filmerna, skådespelarna och regissörerna.

Läs även: Våroffer – förgylld musikalisk modernism för avlägsna utomjordingar

Såväl proffs- som hobbytyckare har gjort många försök att sammanställa listor över de bästa filmerna och regissörerna – de två Oscarskategorier som anses vara de allra tyngsta. Trots enorma skillnader finns enighet kring en handfull filmer, både bland tyckare och inom The Academy: Gudfadern (I/II – 1972/1974) och Casablanca (1942) återfinns på topp 10 och har vunnit Oscars för bästa film. Gökboet (1975), När lammen tystnar (1991) samt Schindler’s List (1993) finns bland topp 50 och har också tilldelats Oscars för bästa film.

När det däremot gäller följande filmer, som inte ens nominerats för bästa film, råder en konsensus kring att de försummats av The Academy: Charlie Chaplins Moderna tider (1936), Akira Kurosawas Seven Samurai (1954), Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957), Alfred Hitchcocks Psycho (1960), Sergio Leones Den gode, den onde och den fule (1966), Stanley Kubricks The Shining (1980), Quentin Tarantinos De hänsynslösa (1992), David Finchers Seven (1995) samt Christopher Nolans The Dark Knight (2008).

De nio regissörerna som gjort dessa filmer finns alla bland de femton regissörer med flest filmer på IMDb:s topp 250-lista (se vidare nedan FAKTA-punkter). Samtliga har minst tre filmer på listan, men har aldrig vunnit någon Oscar för bästa regissör. Spektakulärt nog har Nolan – som leder med sju av sina totalt elva filmer bland topp 250 – blott en nominering medan Chaplin, Kurosawa och Leone aldrig ens varit nominerade!

Om detta vore en indikation på att något inte står rätt till med förmågan hos The Academy att identifiera de bästa filmerna och regissörerna, framstår läget knappast bättre med tanke på att bland dessa nio regissörers sammanlagt 47 listade filmer, har bara en vunnit priset för bästa film (Hitchcocks Rebecca); 37 av dem (79 procent) nominerades inte. Situationen börjar dock anta smått surrealistiska proportioner när även följande nio namn läggs till listan över filmskapare som aldrig prisats för bästa regi: Orson Welles, David Lynch, Robert Altman, Ridley Scott, Spike Lee, Frederico Fellini, Andrej Tarkovskij, Jean-Luc Godard och Sergej Eisenstein. De tre sistnämnda har aldrig ens nominerats.

När Nolans The Dark Knight (2008) – som omdefinierande hela superhjältegenren – inte nominerades för bästa film vid den 81:a Oscarsgalan var skandalen ett faktum. Kategorin utvidgades året efter från fem till tio filmer. Nolans sju topp 250-filmer har inte vunnit mer än just sju Oscarsstatyetter, varav merparten för bästa ljud- respektive visuella effekter. Sett i ljuset av det tidigare nämnda ”A2020”-initiativet från 2016, jämte förra årets ytterligare utökade representations- och inkluderingsstandarder, ökar sannolikheten för att The Academy aldrig kommer att ge Nolan någon Oscar.

Den inslagna trenden befästes ytterligare vid årets gala, där sci-fi/thrillern Tenet (2020) vann Nolan ytterligare en statyett för bästa visuella effekter. Förväntningarna var avsevärt högre för David Finchers biografiska drama Mank (2020), som ledde antalet nomineringar med inte mindre än tio stycken. Efter tidigare bästa regi-nomineringar för The Curious Case of Benjamin Button (2008) och The Social Network (2010) var det många som trodde, eller kanske snarare hoppades, på tredje gången gillt för Fincher. Resultatet stannade dock vid bästa produktionsdesign respektive bästa cinematografi.

Tävlingsvurmande cienaster torde redan ha tappat förtroendet över förmågan hos The Academy att prisa de bästa filmerna och regissörerna, såväl historiskt som i nutid – oavsett hudfärg (afroamerikanske Lee), geografiskt ursprung (ostasiatiske Kurosawa) eller förment grupptillhörighet (semiromske Chaplin). Det grundläggande problemet handlar följaktligen inte om #OscarsSoWhite, utan om att The Academy sedan länge varit en exklusiv klubb för inbördes beundran.

Benägenheten att belöna habilt konformistiska och socialt välanpassade insiders som Robert Redford, Warren Beatty, Kevin Costner, Clint Eastwood och Mel Gibson har visat sig vara långt större än att belöna briljant banbrytande outsiders som Chaplin, Kubrick, Bergman, Fincher och Nolan. Problemet handlar i stället om #AcademySoStupid!

TEXT: PONTUS THOLIN

Pontus Tholin är civilekonom, musikvetare och medgrundare av Bulletin. Hans intresseområden sammanfaller med skärningspunkten mellan kultur och vetenskap, med särskilt fokus på populärkultur i allmänhet respektive film- och konstmusik i synnerhet.