Sverige har 8 167 döda, när grannländerna bara har bråkdelar. Det beror inte på att vi saknar lagstiftning. Skillnaden ligger inte i möjligheterna till undantagstillstånd eller i äldreomsorgens organisation. Skillnaden beror på regeringen.
Samma dag som Sverige passerade sammanlagt 8 000 döda med covid-19 kallade regeringen till extrainsatt pressträff. ”Utvecklingen går fort. Situationen kräver att regering och myndigheter är fortsatt redo att fatta nödvändiga beslut för att rädda liv och hälsa” sade statsminister Stefan Löfven (S). Vid sin sida hade han inrikesminister Mikael Damberg (S) och socialminister Lena Hallengren (S).
Nyheterna var två. För det första ska en kommitté med riksdagens samtliga partier överväga att utvidga regeringens befogenheter i framtida kris. Ett slags permanent möjlighet till undantagstillstånd, alltså. För det andra tillsätter regeringen Olivia Wigzell, Socialstyrelsens gd, att utreda en äldreomsorgslag.
Presskonferensen kunde ses som tecken på ”handlingskraft” hette det i SR P1 strax därefter.
Båda åtgärderna är förvisso värda att diskutera. I andra länder har regeringen betydligt kraftigare verktyg att ta till vid krigsfara, terrorangrepp eller liknande katastrofer. Och den kommunala äldreomsorgen skulle må bra av nationella riktlinjer.
Men ”handlingskraft”?
Det är förstås vad regeringen vill få oss att tro. Men anledningen till att Sverige har 8 167 döda, när grannländerna bara har bråkdelar, är inte att vi skulle sakna undantagslagar eller att äldreomsorgen är eftersatt.
Skulden är regeringens. Den har undlåtit att vidta de åtgärder som har behövts.
Stefan Löfven har haft alla möjligheter. Under pandemins första våg, vid den så kallade borgfreden i våras, gav oppositionspartierna regeringen fria händer. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tyckte alla det var angeläget att regeringen skulle ha de redskap som situationen krävde. Som bekant utnyttjade regeringen aldrig möjligheterna.
Regeringen har heller inte visat någon som helst ambition att vidta preventiva mått eller skärpa restriktioner förrän det varit alldeles för sent. Tvärtom har Stefan Löfven återkommande under pandemin hävdat att man vidtar ”rätt åtgärder vid rätt tidpunkt”.
Vad beträffar äldreomsorgen har redan en statlig utredning konstaterat att problemet är den höga smittspridningen ute i samhället. Vår äldreomsorg är inte dramatiskt sämre än grannländernas.
Vad som skiljer oss från den närmaste omvärlden är regeringen. Det fanns aldrig någon realistisk chans att skydda riskgrupperna, när regeringen väl valt väg. En relativt hög grad av smitta bland allmänheten, som regeringen avsiktligen tillät, innebar en relativt hög grad av smitta bland de äldre.
Regeringens kommunikationsplan utgår dock från en alternativ verklighetsbeskrivning. Där har våra hjältemodiga och självuppoffrande ministrar gjort allt vad de förmått, men på grund av bristande resurser och att oppositionen har lagt krokben, så har vi drabbats av en tragedi. Med mer resurser till det offentliga och större befogenheter till statsministern kommer skadan aldrig att uppstå igen, säger man därför.
Man kan förstås misstänka att regeringen cyniskt utnyttjar en kris för att behålla makten och driva igenom socialdemokratiska hjärtefrågor som utbyggd offentlig sektor och vidsträckt regeringsmakt.
Men jag skulle gissa att det är värre än så. Jag misstänker att ministrarna faktiskt tror på vad de gör. Som Hanlons rakkniv lär oss: ”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”
