Facebook noscript imagePandemin är som om regeringen stått inför ett Estonia i månaden
Per Gudmundson
Ledare
Pandemin är som om regeringen stått inför ett Estonia i månaden
Pandemin är som om regeringen stått inför ett Estonia i månaden

Sveriges sätt att möta covid-19 skiljer sig från Norges i sådan grad att politiken måste avkrävas ansvar. Om Sverige hade haft Norges dödstal under covid-pandemin hade vi räddat 11 865 liv.

Med 13 042 döda i Covid-19 avviker Sverige kraftigt från jämförbara länder. Norge och Finland har omkring en tiondel så många dödsoffer per capita. Danmark är det nordiska grannland vars utveckling är mest lik Sveriges – ändå har Danmark lyckats hålla nere dödstalen på en tredjedel av Sveriges. 

Skillnaden kan svårligen beskrivas som något annat än ett svenskt politiskt misslyckande. Sverige gick i en annan riktning än grannländerna. Vägvalet innebar tusentals och åter tusentals döda.

Redan i pandemins inledningsskede för ett år sedan var det tydligt att Sveriges ansvariga mötte viruset på ett annat sätt än grannarna. På ett symboliskt plan illustrerades detta av schlagerfestivalen. I Sverige trallade mello-finalen på som vanligt inför 27 000 vrålande, dansande och svettiga i Friends arenas folkhav. I Danmark anordnades musiktävlingen utan publik.

Sveriges ledning fortsatte på den inslagna vägen. Ett år senare kan vi konstatera tragedin. Norge har efter ett år 116 döda per miljon invånare, Finland 140 och Danmark 410. Sverige har 1 282 döda per miljon invånare (9/3-21).

Om Sverige hade haft Norges nivå hade vi räddat 11 865 liv.

Skillnaden i dödstal är svår att ta in. Så låt oss som tankeexperiment jämföra med en annan katastrof där liv och död ledde till ifrågasättande av det politiska styret.

Estonias förlisning 1994 krävde 852 dödsoffer. Skillnaden mellan Sveriges och Norges pandemihantering är som 14 Estoniakatastrofer i rad. Som om den svenska regeringen efter den första förlisningen undlåtit att vidta tillräckliga åtgärder, och månaden efter fått se ytterligare ett kryssningsfartyg sjunka. Nästa månad ett till. Nästa ännu ett. En Estoniakatastrof i månaden, och ett par till, under ett år. 

Ett sådant agerande måste rimligen innebära politiskt ansvarsutkrävande. Eller?

I förra veckan presenterades en vetenskaplig studie av hur svensk journalistik mötte coronapandemin under förra våren. Två docenter vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet har granskat publiceringarna i Dagens Nyheter, Aftonbladet och SVT Rapport 24 februari – 10 mars och 30 mars – 14 april.

De finner att journalistiken inte var tillräckligt kritisk och ifrågasättande. Pressen ägnade sig snarast åt att predika ”nationell uppslutning”.

”Med ett åtminstone preliminärt facit i hand kan man ställa sig frågan om inte nyhetsmedierna under våren 2020 i alltför hög grad bedrev en journalistik för nationell samling i en svår situation, och därvid i alltför hög grad slöt upp bakom myndigheter och politiker i beslutande ställning”, skriver forskarna.

Ett av pressens misstag tycks ha varit oförmågan att göra relevanta internationella jämförelser. Journalisterna fokuserade på Kina, Italien och USA i stället för Danmark eller Norge.

”De nordiska grannländerna fick inte lika stor uppmärksamhet. De förekommer i viss mån i nyhetsmaterialet, men knappast alls i åsiktsmaterialet, det vill säga i kolumner och ledare där aktuella händelser diskuteras och problematiseras. I det materialet hade 60 procent sin grund i en svensk arena, 13 procent i Europa utanför Norden och 6 procent vardera i Asien och i Nordamerika, men bara 1 procent i någon av de nordiska grannländerna som på många sätt är de som de svenska förhållandena lättast kan jämföras med. Det intressanta här är att såväl Norge som Danmark och Finland valde delvis andra strategier än Sverige för att bekämpa pandemin.”

Studien granskar bara en mycket kort period under pandemins inledning. Det är naturligt att journalistiken går igenom olika faser under ett utdraget förlopp. Nyhetsvinklarna ser annorlunda ut i olika utvecklingssteg.

Forskarna konstaterar också att rapporteringen har blivit bättre sedan förra våren (bland annat lyfts en artikel från Alice Teodorescu Måwe, i dag Bulletins politiska chefredaktör, fram som tecken på uppvaknandet). Kritiska röster fanns redan i mars, men i mina ögon skedde tillnyktringen på bred front i somras.

I den kritiska granskningen av Coronahanteringen har Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet stått i främsta ledet. Både på nyhets- och ledarplats. Det hedrar dessa redaktioner.

Ändå kan jag tycka att vi i journalistkåren har en bit kvar att gå. Än i dag jämför vi hellre med kontinenten än med Norge. Häromveckan hette det att Sveriges överdödlighet ligger på genomsnittsnivå i Europa. Bara av det finstilta framgick att vi klarat oss i särklass sämst i Norden (SR Ekot 19/2).

Sveriges regering och myndigheter valde en väg som avvek från grannländernas och som ledde till tusentals och åter tusentals förlorade liv. Det är den enskilt viktigaste politiska ansvarsfrågan för lång tid framöver.

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!