Våren 2020 var en märklig tid i akutsjukvården. Jag minns särskilt en medelålders man som med stor möda lyckades få luften att räcka till för den korta promenaden från akutens entre till ett av våra covidrum. Han beklagade sig över att han hamnat på akuten. Jag antog att han tyckte att sjukhusmiljön var jobbig, men nej då, han var mest bekymrad över att han inte orkade längre och nu tvingades ”belasta vården”.

Tanken att någon som knappt kan andas är en belastning för akuten, när de i själva verket är grunden för vårt existensberättigande, är främmande, närmast absurd. Var kommer den ifrån? Under pandemin har vi mer än någonsin tidigare fått höra att människor ska undvika att belasta vården, men redan dessförinnan upprepades mantrat att akutmottagningarnas ständigt ökande söktryck beror på att folk söker i onödan.

På akuten diskuterades om det inte var bra att alla unga med diffusa bröstsmärtor eller buksmärtor slutade söka på akuten när covid först bröt ut. Man var inte särskilt orolig för att dessa patienter skulle gå miste om någon viktig vård, eftersom man väldigt sällan hittar något allvarligt i denna patientgrupp. Men om det är så lätt att avfärda allvarliga åkommor hos dessa patienter, borde de väl inte heller utgöra något problem? Då kan man ju bara kunna bedöma dem och skicka hem dem? Fast allt som oftast slutar det ändå med ett EKG och lite blodprover när dessa patienter dyker upp. För så fort en person bestämmer sig för att kontakta vården, blir hon en patient och ansvaret läggs över på den som tar emot henne. Det bli en omvänd bevisbörda. Att säkert säga att någon som ter sig tämligen frisk inte är allvarligt sjuk är svårt och kräver hög kompetens och erfarenhet. Det är förstås lätt att säga att ett besök var onödigt när hela utredningen är klar.

Den medicinska vården genererar en hel del merarbete åt sig själv utan att vi kallar det för onödig belastning. När jag började som läkare var stroke ett lågprioriterat tillstånd på akutmottagningen. Skadan var redan skedd och det var inte mycket vi kunde göra. Med utvecklingen av akuta behandlingsmetoder ändrades detta drastiskt. Nu ska strokepatienter identifieras omedelbart.

Kampanjer om hur allmänheten ska känna igen strokesymtom leder till att fler ringer 112 och fler ambulanser larmas ut. Betydligt mer resurser avsätts numera för att snabbt omhänderta dessa patienter på akuten. Kvalitetsmålet från Socialstyrelsen är att åtminstone 20 procent av patienterna som vårdas för stroke ska få någon typ av akut intervention. För resterande 80 procent var det alltså inte så bråttom, men gruppen som helhet måste prioriteras för att man i tid ska kunna hitta patienter som har nytta av behandlingen. Detta medför förstås ökad belastning, men är något man räknar med. Belastningen minimeras genom att man förfinar metoderna för att identifiera patienterna, inte genom att man uppmanar färre att ringa 112 vid misstänkta symtom. Det är vårdens ansvar att sortera rätt och effektivt.

Samma sak gäller för olika screeningprogram. Genom att leta efter tumörer, kommer man att hitta en del som behöver utredas för att utesluta sjukdom. Det är en onödig kostnad och medför ett onödigt lidande för en del patienter, men vilka de är vet man inte förrän efteråt. En ökad precision i diagnostiken minskar den slutliga belastningen, inte att folk avstår från att delta i screeningprogram.

Jag har aldrig hört någon säga att man inte ska ringa efter taxi på nyårsafton eftersom man inte ska belasta taxiverksamheten. När din cykel har blivit stulen är det ingen som säger att du ska låta bli att ansöka om ersättning från försäkringsbolaget eftersom det varit så många stölder på sistone.

På samma sätt ska du förstås åka till akuten om du tror att du drabbats av akut sjukdom. Belasta inte vården betyder nog egentligen ”sök inte akut vård när du inte är akut och allvarligt sjuk och sök vård på rätt ställe vid rätt tidpunkt”. Som patient kan man inte alltid förväntas avgöra det.

En studie från Örebro visade också att 80 procent av patienterna hade varit i kontakt med vården före besöket på akuten. Hur skulle vi kunna begära att patienterna själva ska göra bättre bedömningar än sjukvårdens egen rådgivning?

Vi har rätt till vård i Sverige, även när vi varit klantiga och trillat av stegen, tagit en överdos av läkemedel eller blivit smittade av covid. Patienter är inte ett problem och har ingen skyldighet att avlasta vården. Det är vi i den akuta vårdkedjan som måste hitta effektiva och säkra sätt att möta de behov som finns. Den som inte kan andas ska inte be om ursäkt.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.