KRÖNIKA. Imperier har kommit och gått. Det är en del av människans historia. 

Inte lönt att vare sig anklaga eller försvara. Det som har skett har skett och det bästa vi kan göra är att lära av historien. 

Med dagens mått mätt kan man självklart inte försvara kolonialvälden. Men en sak måste man åtminstone ge ett av de många forna imperierna, till och med lära något av – det Osmanska riket. Det förstod sig åtminstone bättre på geografi och vilka som befolkade alla erövrade områden, till skillnad från européerna. 

Det osmanska imperiet varade i drygt 600 år, fram till 1923. När det var som störst omfattade det stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern, norra Afrika, Kaukasus och hela Mindre Asien och imperiet behärskade med sin starka flotta Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet. 

Riket grundades av en stam (klan) från Oghuzturkarna. Denna stam och deras ättlingar kom att bli imperiets adel. Sannolikt var det denna bakgrund som bidrog till att osmanerna hade en större känslighet för de folk de erövrade än européerna. 

När västländer lade under sig främmande folk hade de sedan länge lämnat stam/klansamhället och hade inte fingertoppskänslan när de mötte en annan samhällsorganisationsform. 

Människor i många av de länder varifrån de flesta asylsökande nu kommer, lider än i dag av bristande förståelse hos européer om hur geografin såg ut, och för den delen ser ut, i Mellanöstern och Afrika, vilka folk som bodde där, hur de var organiserade, deras trosuppfattningar, värderingar och relationer till omkringliggande folk.

Väst tänkte annorlunda och med facit i hand – fel. Fruktansvärt fel. 

Osmanerna hittade inte på egna namn åt regionerna de styrde över. De delade bara in dem i förvaltningsområden och utgick primärt från de stammar/klaner som bodde där och tog hänsyn till vilka religiösa grupperingar som dominerade i de olika områdena. De var medvetna om de olika folkgruppernas egenart. De hade, i det som idag är Irak, kunskap om det steniga bergsområdet där kurder bodde, att där slätten breder ut sig ner mot Bagdad och mot Syrien primärt beboddes av sunniaraber. De visste att där de båda floderna Eufrat och Tigris flöt samman mot al-Arab, träskområdena och staden Basra, beboddes, inte av sunniter utan av shiiter. 

Väst tänkte annorlunda och med facit i hand – fel. Fruktansvärt fel. De slog samman dessa områden till ett gemensamt Irak. Som ”hölls ihop” av en repressiv statsmakt och sen upplöstes i kaos efter amerikanarnas krig mot Saddam Hussein-regimen. 

När Väst, framför allt Frankrike och England, drog upp landgränserna i det som idag är Libanon, Irak, Syrien, Palestina, Jordanien, Libyen och en rad andra länder, tog man alltså ingen som helst hänsyn till geografin och befolkningsstrukturerna. Det här blev ”länder” som inte fanns och aldrig funnits. Och som än idag inte finns, trots att kartan ser ut att peka ut nationalstater. Det fanns och finns inget ”vi” inom dessa geografiska områden. Det är bland annat på grund av dessa misslyckade nationalstatsprojekt som människor kommer till Sverige.

Vilket fruktansvärt misstag det var att tvinga folk in under en nationalstat utan ”naturliga” gränser. Det fanns ingenting gemensamt att bygga vidare på. Osmanerna däremot, lät inte bara bli att tvinga samman folk på samma sätt som väst gjorde. Det lät folken i hög grad sköta konflikter efter gamla sedvanerätter, de tvingade inte fram en ”gemenskap” mellan urgamla fiender, klumpade inte ihop människor utan något gemensamt under en västerländsk idé om en regering, ett parlament och en president/kung där alla är lika under lagen. Det måste man ändå erkänna var osmanernas styrka, trots alla övergrepp och imperiets slavhandel, inte minst sexslavar som fördes till deras harem.

I den meningen var osmanerna mer kloka än västmakterna. Framför allt mer kunniga och medvetna om urgamla mänskliga strukturer. 

Frågan är om inte vår del av världen just nu återupprepar historiska misstag i samma regioner, men idag med betydligt ädlare motiv än fysisk ockupation och plundring. 

När Sverige genom SIDA, FN och EU nu ska ”erövra” dessa länder är det med idéer om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhetsideal. Men till synes fortsatt utan djupare insikt om var och bland vilka de verkar. 

Samma aningslöshet ser vi på hemmaplan. När asylsökande från dessa konflikthärdar tillåts bli grannar på svenska orter, utan djupare kännedom om deras historia och vilka konfliktlinjer som rådde i hemländerna, riskerar det leda till fortsatta motsättningar. 

Så oändligt sorgligt och beklagligt. 

För att inte säga klantigt.

TEXT: Per Brinkemo är journalist, författare och krönikör i Bulletin.

brinkemo@bulletin.nu